Städhjälp

När jag föreslår älsklingen att han ska jaga damm-råttor, svarar han inte ens — lyfter bara på ena ögonbrynet och börjar tvätta sig.

Vårregn

“The rain it raineth on the just

And also on the unjust fella;

But chiefly on the just, because

The unjust hath the just’s umbrella.”

       ........................................  Baron Bowen

Dagar som denna är jag glad över fungerande vindrutetorkare. Jag läser (hos det oumbärliga Wikipedia) att vindrutetorkaren uppfanns av en kvinna vid namn Mary Anderson, 1903. 

Samma passande gula färg hade vår solstråle,

men det som här är rött, var vitt på vår bil.

Minns hur vindrutetorkarna la’ av på vår Sunbeam, under en regnig semester på kontinenten — snudd på katastrof när regnet vräker ned. Kanske är det det minnet som gör att jag förknippar bilkörning i regn, med semester. Det är inget dåligt minne, snarare minns jag den mysiga känslan av att sitta varmt och ombonat i bilen medan regnet smattrar på taket. Hade det varit jag som körde, hade jag nog inte tyckt att det var fullt så mysigt.

Här i vår dalgång börjar vi ana mer än se våren — jag har stängt av vår uppfartsväg i dag, vilket är ett säkert vårtecken. Rödlönnarnas blomknoppar sväller och älven är helt öppen. När vi i morse åkte över höjden för att komma till nästa dalgång, blev jag lite förvånad över att se hur mycket mer vinter det var på höjden, det skiljer bara 100 meter på högsta punkten, men där låg isen på sjöarna, det var rätt mycket snö kvar och vägen var moddig. 

Cranes on the Ground and in Flight with 

Mount Fuji in the Background, 

Japanese Wood-Cut Print

Trots gråvädret var det en vacker tur, landskapet var som en tuschlavering — och en strandäng med tranor gav det hela en japansk anstrykning.

Naturens under

Ska vi leka?

I senaste laget

är det väl att tipsa om lämplig klädedräkt för påsken. 

Easter Fashions for March, 1847

Men det är aldrig fel att ha god framförhållning — så nästa år kanske vi alla kan vara korrekt påsk-klädda.

Får väl tillstå att det inte riktigt är min melodi — i all synnerhet som klädseln ser ut att kräva snörning. Mitt beteende ligger närmare remsan här under, fast första rutan hoppar jag över och går direkt på det gamla invanda och sköna.

Grattis Sonja!

Sonja Henie 

8 april 1912 - 12 oktober 1969

bilden från Berlin 1930

Nu när jag har läst om henne, frågar jag mig om hon inte blivit både lyckligare och trevligare om hennes karriär inte börjat så tidigt och hennes framgångar inte varit så formidabla. 

Det finns en dokumentär om henne på SVT Play, den är i det närmaste en timme lång, och ligger kvar till den 28 april.

Den här filmsnutten från 1945 i St Moritz är betydligt mer glamorös, än den ovan. Personligen föredra’r jag konståkning  modell 1928, med trikåer som veckade sig och bergen i bakgrunden. 

Inte så kort, om brev

Redan i min barndom, när portot höjdes med fem öre (kanske från 40 till 45 öre) tyckte min kusin och jag att det var hutlöst. Vi började fundera på att skaffa brevduvor — det var då jag lärde mig att duvorna bara flyger hem. Det komplicerade ju saken, om vi skulle vara tvungna att frakta duvorna till varandra, så var det ju inte så stor idé att brev-växla. Att investera i en så’n här buss, vore kanske att ta’ i.

Brittiska brevduvor som fraktas 

med buss under första världskriget.

Hos Wikipedia lär jag mig att redan Plinius d. ä. berättar att när Antonius 43 f. Kr. belägrade Mutinas använde de belägrade duvpost för att få kontakt med yttervärlden. Men hur de transpor-terade duvorna tillbaka till duvslaget får jag inte veta.
Nu var det förstås inte om brevduvor jag tänkte tala i dag — men som vanligt spårade jag hur, när jag hittade ett intressant stickspår. Nej, det är de oskäliga portopriserna jag tänkte gnälla över. Jag kan tänka mig att man redan i frimärkets barndom gnydde när portot höjdes från 3 skilling banco till 4 skilling banco (om det nu gjorde det, vilket jag inte vet), precis som redan de gamla grekerna beklagade sig över dagens ungdom.
Vi svenskar har det inte värst, när det kommer till dyra frankotecken, läser jag i en intressant artikel. Sverige kommer först på tionde plats, där Norge leder stort. Räknar man om priserna i förhållande till landets levnadsstandard, finns vi inte ens med bland de tio dyraste länderna.

Världens första frimärke kom ut i England

6 maj 1840. Fortfarande lär England vara

det enda landet i världen, vars frimärken

inte har landets namn påtryckt.

Frimärken fascinerar mig, både konstnärligt och historiskt — men inte så mycket att jag någonsin samlat på frimärken.

I Sverige infördes frimärken 1 juli 1855, efter engelsk förebild. Wikipedia vet att berätta att "de första svenska frimärkena, vilka avbildar lilla riksvapnet, utkom i valörerna 3, 4, 6, 8 och 24 skilling banco. De ersattes tre år senare av fri-märken med samma motiv, men med öresvalörer. De första frimärkena trycktes i ark om 100 st. År 1904 utkom det första frimärkshäftet, och 1920 började Postverket tillverka frimärken i rullar".

.

porto [pårt`o äv. pårt´o]subst. ~t ~n 

ORDLED: port-ot

• avgift för befordran av postförsändelse vanl. redovisad med frimärken: brevporto; flygporto; svarsporto; tilläggsporto; skicka den lilla boken som brev med dubbelt ~; enkelt ~ för brev upp till 20 gram

KONSTR.: ~ (för ngt)

HIST.: sedan 1645; av ita. porto 'transport(kostnad)', till portare 'bära'; jfr portativ

frank´o adv.

1 med skyldighet för säljaren att ombesörja transporten till den angivna orten: varan har sålts ~

HIST.: sedan 1855; av ita. franco (di porto) 'fri (från porto)'; besl. med frank

2 portofritt: gratis och ~

HIST.: sedan 1706; se franko 

frank`otecken subst. frankotecknet, plur. ~, best. plur. frankotecknen 

ORDLED: franko--teckn-et

• synligt bevis på att avgiften för postbefordran är betald: frimärke eller annat ~

HIST.: sedan 1881

.

Redan 1823 hade den svenske löjtnanten Curry Gabriel Treffenberg (1791–1875)   lagt fram ett förslag till riksdagen om "något slags stämplat papper" som kunde användas som omslag för brev. 

Framtiden får väl utvisa om vi kommer att behöva frimärken, i en tid när brevskrivning blivit en ovanlig sysselsättning. 

Förhoppningsvis ska man, så länge jag lever kunna köpa frimärken, annars blir jag tvungen att utöka mina minimala tekniska kunskaper till att betala portot via SMS. Det oumbärliga Wikipedia berättar nämligen att det blir allt vanligare: "Det går ut på att man skickar ett SMS och får tillbaka en kod som man skriver där frimärket brukar sitta på för-sändelsen.
I Tyskland har man kunnat betala porto via SMS sedan 2009.Danmark har varit startklart för systemet sedan 1 april 2011 och Posten planerar att införa det även i Sverige."

Försenad

Min gamla kvast har (liksom jag) fått flygförbud, så jag är lite försenad. Men jag har ju ett antal käpp-hästar att ta' till, så kanske blir det trots allt en sväng till Blåkulla. 

Eller så stannar jag här i spiselvrån med mina böcker — det är onekligen trevligare än att balansera på en pinne på hög höjd.

Så slår det mig plötsligt att jag hört uttrycket "kvasta" för skolka — själv har jag aldrig använt det (bara gjort det). Är det möjligtvis ett västsvenskt uttryck?


kvast subst. ~en ~ar 
ORDLED: kvast-en
• ett grövre redskap för sopning som består av ett långt skaft i vars ena ända ett knippe hopbuntade kvistar är fastsatt {→borste 1}: kvastskaft; piassavakvast; riskvast; sopkvast; han tog några tag med ~en
BET.NYANSER: a) om likn. föremål med annan funktion: curlingkvast b) om företeelse med likn. utseende (äv. i liknelser): kvastfening; blomsterkvast; eldkvast; en ~ nejlikor; röken stod som en ~ c) spec. (utvidgat) blomklase med de skaftade blommorna i ungefär samma höjd
IDIOM: nya ~ar sopar bäst nyanställda personer vill visa sig duktiga och är mest nitiska spec. nya chefer
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. kvaster, koster; inhemskt ord, trol. besl. med kvist


käpp`häst subst. ~en ~ar 
ORDLED: käpp--häst-en

1 leksak i form av en käpp med hästhuvud på
HIST.: sedan 1807; efter ty. Steckenpferd, eng. hobbyhorse med samma bet.


2 fråga som ngn ständigt och gärna återkommer till: hans speciella ~ var återinförandet av motboken
HIST.: sedan 1838; bildlig anv. av käpphäst 1

God morgon

Håll mun!

Fungerar tofs lika bra som knut?

Knut är kanske snyggare — men vem tänker på det, i den situationen?

Nästa blogg

 Människorna tycks inte ha fått språket för att dölja 

sina tankar, utan för att dölja att de inga tankar har.

Søren Aabye Kierkegaard

står det på listen högst upp på bloggarna. Det händer att jag ägnar mig år planlöst klickande där i väntan på att bortflugna tankar ska komma tillrätta. 

Förr kunde vilken blogg som helst dyka upp när man klickade där, men nu tycks blogger tro att vi bara är intresserade av likartade bloggar. För hamnar jag på en mys-pysslig blogg, så följer tretton till — ända till den trettonde även handlar om idrott för då tror sig blogger förstå att jag plötsligt blivit idrottsintresserad och fortsätter på den linjen. Språkligt försöker den skicka mig vidare till en blogg på samma språk som föregående.  Kanske är det praktiskt, förr hamnade man på bloggar med språk som jag bara kunde gissa vad det var, vilket jag tyckte var spännande.

Men blogger klarar inte riktigt av de halvspråkliga  — och inte jag heller för den delen. Det händer rätt ofta att den byter till ett engelskt spår, vilket är helt förklarligt.

Av trettio bloggar visade sig fjorton ha antingen ett engelsk namn, eller engelska rubriker  — om den inte hade båda delarna. Jag får tillstå att jag tycker det är förbryllande. Vad är det som är så extra-ordinärt med engelskan?

Av de resterande sexton bloggarna hade en majoritet engelska ord och uttryck insprängda. Ibland försvenskade, man backtrackar, scrappar och myser med kidsen. Det vanligaste är väl kanske att man slänger in ett gulp, cool, outfit, sidekick eller roadtrip om det inte blir hela eller halva meningar. Naturligtvis är det ju roligt när “my dream has come true”, men jag tycker inte att det rättfärdigar språkblandningen. 

Vad jag egentligen grunnar på, är hur det har blivit så här — dålig språkkänsla, slöhet eller för att alla andra gör så? 

Jag skulle kunna rada upp drösvis med exempel, men det är jag övertygad om att ni också kan, så jag ska ge mig efter ytterligare några undringar. 

När vi har ett så fantastiskt ord som dygn, varför då inte säga dygnet runt istället för 24/12? 

Varför inte säga vila i frid istället för RIP?

Och slutligen så förstår jag inte vad det är för fel på ordet timmar — även om h, råkar var en internatio-nell förkortning som ser det rätt larvigt ut med det där hået.

Tre läsvärda böcker

Från skogen kunde man få mycket utom ved och timmer. 

Grankåda till exempel, men man skulle ta den skära,

 tog man den gula klibbade tänderna ihop och

 fingrarna och den var nästan omöjlig att få bort.

Redan tidigare har jag tänkt skriva om Elise Lindow-Agnarssons charmiga barnböcker. Fast jag tänkte vänta till den 17 november som var hennes födelsedag. Men så använde jag en av hennes illustrationer i går och tycker att det passar bra att peka på böckerna i dag.

Elise som var utbildad reklamtecknare arbetade under många år på arbetsförmedlingen — men vad hon egentligen ville göra, var att skriva och rita. Redan under gymnasietiden bildade hon och två skolkamrater O. A. C. (our artist club) med kam-ratringar där O. A. C. var ingraverat. 

Elise föddes i Sysslebäck 1915 och dog 2010, hennes tre barnböcker handlar om hennes egen barndom. Jag vet inte om böckerna finns att köpa längre — men du kan hitta dem på nätet. Tyvärr är bilderna mindre än i böckerna.

Böcker som jag verkligen rekommenderar för barn från förskoleålder och uppåt. Det är böcker att läsa tillsammans med en vuxen, som kanske då själv minns en del av de saker som förekommer i böc-kerna — och som kan leda till samtal om hur det var då.

Den första boken "När jag var liten var jag väldigt liten" kom 1976 och nästa bok, "När jag var liten var allt så väldigt stort" 1979. När hon höll på att skriva den hälsade vi på henne i hennes stuga i Syssle-bäck, vi talade både om gemensamma minnen och barndomen. Mor berättade om det lyckliga ögon-blicket när hon för första gången nådde upp över bordskanten och kunde se vad som fanns på bordet. Det tyckte Lisa var så roligt att det kom med i boken.

Det var en underbar dag då mina ögon nådde 

över bordskanten. Då tyckte jag att jag var stor.

Och jag mindes hur jobbigt det var att hålla en vuxen i handen — armen somnade, och jag vet att jag mycket hellre ville ha sele på mig. Varför använder man inte sele nu för tiden? Barnmisshandel att hindra ungarna från att göra vad de vill?

Det var jobbigt att gå med armen i vädret, när jag 

gick med nån stor. När vuxna tar ett steg, 

måste ett litet barn ta två.

Den tredje boken som heter "Innan allt är glömt" och kom 1992.

Även om du inte har barn eller barnbarn i "rätt" ålder, så tycker jag att du ska ta' en titt på böckerna — det är rolig läsning för alla åldrar!

Välkommen tillbaka!

Nattlig serenad

Min bror och hans bäste vän spelade hartsfiol. 

De fäste björntråd vid fönsterblecket hos någon

 de ville skrämma. Sen sträckte de den och gned 

den med ett stycke harts som de tagit i pappas fiollåda. 

Det lät som ett koppel jämrande gastar ur mörkret.

En del blev rädda och vågade inte gå ut, andra blev arga 

och rusade ut och då gällde det att lägga benen på ryggen. 

Småpojkar springer väldigt fort.

ur "Innan allt är glömt" av Elise Lindow-Agnarson

Karin talar om fernissa i dag — genast far tankarna iväg åt sju olika håll samtidigt.
Jag tänker på hur vi i tonåren spelade hartsfiol för misshagliga personer. Särskilt roligt var det ju när de som uppvaktades blev riktigt upprörda. Och riktigt upprörd blev familjen Gris — egentligen en grov förolämling mot alla trevliga grisar att kalla den här familjen för Gris, för det var en sällsynt stroppig och tråkig familj. Jag vet, för min familj delade bord med dem på hotellet där vi bodde. 
På den tiden kunde man köpa harts i varje snusbod — det användes ju till att försluta saftflaskor med — och det var tur för oss, för på den lilla orten fanns ingen musikaffär. Så harts och björntråd inför-skaffades, och några knappnålar att fästa tråden med, i fönsterkittet. En av gossarna passade på att sätta nålen och tråden på plats, under middagen, när det var tämligen folktomt på gårdsplanen. 
Inte förrän en bra stund efter midnatt hade hotellet kommit till ro, och familjen Gris släckt ljuset. Då började trion “Sov i ro” sin serenad. Själv spelade jag inte, utan stod vakt vid en bakdörr där vi räknade med att musikerna skulle behöva ta’ betäckning — därifrån hade jag en utmärkt vy över konsertsalen. Gossarna som spelade hann inte många takter innan fönstret öppnades och en ilsken herr Gris skrek och gormade. Han hängde ut genom fönstret, men orkestern satt väl dold bakom några parkerade bilar — och eftersom det var -25° drog sig förmodligen herr Gris för att rusa ut i bara pyjamasen. Istället begav han sig ut i korridoren, men då hade trion och jag försvunnit ned i köket där vi firade det lyckade framträdandet med te.

Vad gör väl namnet?

Namnsdag på härbret, 1898

Carl Larsson

Är man numerolog  så kan man uppenbarligen få ut mycket av ett namn — för oss andra är det nog mest en subjektiv historia. Somliga namn gillar man, kanske för att man känner en trevlig person med det namnet — andra namn har man svårare för.

Jag umgicks för länge se’n en tjej som hette Lena — båda hennes föräldrar hade namn som började på L, liksom hennes tre syskon. Hon tyckte det var urbota dumt — att sex personer i samma hushåll hade samma initialer gillade hon inte. Inte heller att folk blandade ihop Lena, Lisa och Linda.


Blandade ihop namnen gjorde många när mor hette Ing-Britt och dottern Britt-Inger — och i en annan familj Inga och Ingrid. 
När jag svarade i telefon och tyckte att personen frågade efter Joan, och jag svarade att hon inte var hemma, kände jag jag mig korkad när det visade sig att han frågade efter hennes bror John — ända tills jag fick höra att jag inte var den första som miss-uppfattat deras namn.
Kan även tänka mig att det är svårt att hålla isär tvillingarna Helen och Ellen — i all synnerhet som det är snudd på omöjligt att skilja på dem om man inte känner dem mycket väl.
I en syskonskara där alla fem flickorna hade dubbelnamn som började på Ann, lyckades jag aldrig lära mig vem som hette vad. Så det var väl tur att jag bara umgicks med Ann-Kristin.

Alla dessa namnfunderingar rann till när jag satt och tittade på namnen i en almanacka. För några år se’n skrev jag ett inlägg om vår almanackas namnlängd, det som förbryllade mig då, gör det fortfarande — så jag kan inte komma med några förtydligande. För att friska upp minnet konsul-terar jag återigen Wikipedia och läser att den namnlängd som infördes 2001 bara är tänkt att gälla i femton år. Är det inte lite fnattigt — efter femton år försvinner kanske somligas namnsdagar, eller flyttas. Visserligen tror jag att folk har vett nog att fira som de själva vill — om de över huvud taget firar — men jag fattar inte vitsen med det. Är det någon slags jämnlikhetstanke; alla ska någon gång i livet få fira sin namnsdag under en femtonårs-period.
Jag grunnar också över godtyckligheten första punkten på kriterielistan: “Både en-, två- och trenamnsdagar ska kunna förekomma.” Är det inte lite njuggt att bara ha ett namn på somliga dagar — varför inte klämma dit tre på en gång, eller ännu fler.
Kanske är det på tiden att bilda ett politiskt namnsdagsparti under mottot “En namnsdag åt alla”.
Men innan jag gör det, ska jag baka — bara jag kan bestämma mig för vilket av recepten i receptbunten jag ska välja.

En tur till byn

Bild som jag hittade på nätet från Bohusläns museum

Varje gång jag har ett ärende till byn ser jag små klungor med vänner, som råkat varandra, och får en pratstund. De flesta till åren komna, de unga har svårt att få arbete här och försvinner från orten.

Många har haft tunga arbeten och ser säkert äldre ut än vad de är — men tittar jag en stund på dem, så ser jag plötsligt hur de måste ha sett ut för 50 eller 60 år sedan. Precis på samma vis som jag ser för mig hur den lilla gruppen med tonåringar utanför godisbutiken, kommer att se ut om 50 eller 60 år.

Hade jag haft en kamera i fickan hade det varit frestande att försöka få en bild.

När Karin för en tid sen berättade hur hon foto-graferat en kvinna som hängde tvätt — inte i smyg, för det lät sig nog inte göras — kom jag att tänka på gubbarna i Gruyère, som satt på en bänk framför en vacker grå stenvägg. Det var så pittoreskt sagoboks-aktigt att jag och min kompis blev alldeles betagna. Strax bredvid gubbarna fanns en vacker blå dörr, så först ställde jag mig vid dörren och slog på ett amerikanskt 100 watts leende, medan Monika siktade på mig, gav mig instruktioner, på svenska, och försiktigt vred kameran så att hon fångade gubbarna istället för mig. Se’n bytte vi plats och upprepade manövern — jag har ingen aning om huruvida gubbarna insåg vad vi gjorde, de såg inte ens ut att lägga märke till oss, men bilderna blev bra.

Metoden kräver förstås att man har en kompis med sig.

I kassakön i går hamnade jag efter en blind kille, och som så ofta förr slog det mig hur dåligt anpassat samhället är för människor med olika funktionshinder. Jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att dra sitt kort, utan att veta exakt var man ska dra det, och när man ska trycka på vilken knapp, en knapp som jag inte skulle hitta till om jag blundade.

I Sverige har vi åtminstone olika storlek på sedlarna — hur blinda amerikaner klarar av att hitta rätt sedel när alla sedlarna ser exakt lika ut oavsett vilken valör de har, det är mer än jag förstår. Jag vet att de viker sedlarna på olika vis, men det kräver ju att någon hjälper en att sortera sedlarna — efter en stunds handlande kan det inte vara så lätt att veta var man har vilken sedel.

Förtroligt samtal

Å, vilken härlig morgon

Nästa recepkort får mig att skratta. Min väninna Mary Ellen och jag hade ätit frukost, nu satt vi i köket och skrattade åt nattens, eller snarare morgonens, händelser. Dave hade kommit hem vid sjutiden på morgonen, dödstrött. Han tjänstgjorde för tillfället på en förlossningsavdelning, och det hade varit ett sällsynt givande dygn. Jag minns just nu inte hur många barn som kom till världen, men jag minns att det aldrig tidigare hade fötts så många barn på så kort tid på just det sjukhuset. Så Dave ramlar i säng och somnar innan huvudet hunnit ned till kudden, bara för att bli väckt efter en halvtimme när familjens katt bestämt sig för att han skulle förlösa henne.
Nu sov han den rättfärdiges sömn tillsammans med kattan och hennes fyra kattungar — men han skulle vara tillbaka på sjukhuset på eftermiddagen och skulle inte få sova så länge till. Mary Ellen bläddrade i en tidskrift och läste ett recept högt för mig, och undrade om vi inte skulle prova den kakan. Det var reklam för något — om det var mjölsorten, bakpulvret eller margarinet minns jag inte längre, men den var enkel och ugnen var varm eftersom jag hade en plåt bröd på gräddning.
När Dave så småningom vaknade doftade huset av nybakat bröd, och han kunde styrkt av den söta kakan och “barnmorskekaffet” (starkt även med svenska mått mätt) återgå till arbetet — inte utsövd men vaken.

 Turn the oven to 375°F (200°C).
Pop all these things into a bowl at once; 1½ cups flour, ¼ cup sugar, 2½ tsp baking powder, ¼ cup shortening, ¾ cup milk, 1 egg.
Beat 50 quick strokes with a fork. Pour into a greased 9" square pan. Sprinkle top with ¼ cup brown sugar and ¼ cup chopped nuts; then dot with 2/3 cup jam.
Bake 30 minutes.
Have the coffee hot and ready and oh, what a beautiful morning!

Omvandlingstabeller

Kackerlackor

I går kväll letade jag reda på några av mina foton av jordhus*. Det blev rena tidsresan, för jag hittade en bunt med foton som vänner skickat mig. Där fanns bilder från en konferens i Texas, som min rums-kompis skickat till mig. Konferensen hölls på ett universitet, och varken förr eller senare har jag delat rum med så många och så stora kackerlackor. (Det var inte en kackerlacka som skickade bilden, utan den enda människan som jag delade rum med). Något jag är säker på att jag berättat om tidigare, fast blogger envist nekar till det. Enligt Wikipedia blir den amerikanska kackerlackan cirka tre centimeter lång — men våra rumskompisar var större, gissningsvis omkring fem centimeter. Jag försökte tänka på något roligt innan jag somnade, i hopp om att hinna somna innan fantasierna om att dela säng med kackerlackor fick mig klarvaken.

Några av de mer kackerlacksvana deltagarna rådde oss till att packa upp våra resväskor utomhus, när vi kom hem — och på så vis slippa få in eventuella kritter i huset. 

Med tanke på vad jag tänkt på innan jag somnade i går kväll, blev jag rätt förvånad när mor i morse började sjunga den här sången.

*Mina bilder av jordhus är inte särskilt upplysande — den intressantaste bilden är dessutom uppklistrad på ett stort albumsblad, som jag nog inte kan få loss den från. Vill ni trots det se mina bilder så säg till, så får jag fundera på hur jag ska lösa problemet.