Se och begrunda

I dag för 89 år sedan

öppnade Liseberg.

Jag läser att en av de första gästerna på Liseberg var Albert Einstein, som i Kongresshallen höll ett anförande om relativitetsteorin.

Måsteläsning

skriver en bokhandel i ett utskick, och jag undrar vad i all världen det är. Studerar man, finns det naturligtvis böcker man måste läsa — men det här gällde vanliga moderna skitböcker. Samma bok-handel skriver med stora bokstäver i ett nyhets-brev:

Aktuella böcker

Här hittar du fler böcker det talas om just nu

Hade de skrivit, “Okända böcker, som ingen talar om”, då hade jag klickat mig dit omgående. Naturligtvis ska en bokhandel tillhandahålla ny-utkommen litteratur (även om det är tveksamt om den bör kallas litteratur) — men alla gamla fina (och somliga nya fina) böcker då; de som snabbt försvinner från boklådornas hyllor. Jag tror inte att bokhandlar och förlag skulle gå omkull om man slog ett slag för böcker som ingen talar om. En del av dessa böcker finns att få — men hur ska man veta det om ingen talar om att de finns?

Jag vet att många tror att jag bara läser uråldrig böcker, så för att bevisa motsatsen kommer här en lista på några av böckerna i en av boktravarna bredvid min blå stol. Böcker som inte så många talar om. Överst ligger 

Spektrum : den svenska drömmen — tidskrift och förlag i 1930-talets kultur av Johan Svedjedal (2011).  

Nu råkar en mig närstående person ha funnits med på ett hörn i den gruppen, men även om det inte varit så, är det en mycket intressant bok som jag tro många skulle ha glädje av.

Den som vill veta mer om böckerna får klicka på länkarna, skulle jag berätta något om varje bok, toge det för lång tid innan jag blev färdig med inlägget.

Landskapets röster : studier i Elias Martins bildvärld av Mikael Ahlund (hans doktors-avhandling från 2009)

Wår lärda Skalde-Fru, Sophia Elisabet Brenner och hennes tid av Valborg Lindgärde, Arne Jönsson, Elisabeth Göransson (20011)

Den svenska poesins historia av Staffan Bergsten (2007)

Moralens landskap av Sam Harris (2010)

Sophie Creutz och hennes tid : adelsliv i 1700-talets Finland av  Kirsi Vainio-Korhonen

Och slutligen en nyutgåva av Virginia Woolfs Kvinnor.

Grattis Robert!

Robert Browning 

7 maj 1812 – 12 december 1889

Pippa's Song

THE year 's at the spring,  
And day 's at the morn;  
Morning 's at seven;  
The hill-side 's dew-pearl'd;  
The lark 's on the wing;         
The snail 's on the thorn;  
God 's in His heaven—  
All 's right with the world!

Jag undrar

hur jag ska göra för att få älsklingen att sköta disken i fortsättningen.

Grattis Nellie!

 Nellie Bly, född Elizabeth Jane Cochran 

5 maj 1864 - 27 januari 1922

Jag var så säker på att jag skrivit om denna märk-liga kvinna tidigare, men jag hittar det inte — kanske ligger det ett opublicerat inlägg i den andra datorn.
Redan som barn drömde Elizabeth om att bli journalist på Pittsburgh Dispatch. Det i en tid när sagda tidnings stjärnkrönikör Erasmus Wilson, ansåg att yrkesarbetande kvinnor var monstruösa vidunder. När så Pittsburgh Dispatch publicerade en artikel om ”vad flickor duger till” (i stort sett bara hushållsarbete), blev Elizabeth så upprörd att hon skrev ett brev till tidningen undertecknat "Lonely Orphan Girl". Redaktören blev så imponerad av glöden i brevet att han omgående erbjöd Elizabeth en plats på tidningen. Ett erbjudande han snabbt ångrade och drog tillbaka när han insåg att det var en kvinna som skrivit brevet. Men Elizabeth kunde inte bara skriva, hon kunde tala för sig, och lycka-des till slut övertala redaktören att anställa henne. Det var då hon antog pseudonymen Nellie Bly, efter en just då mycket populär sång, med titeln Nelly Bly.
Hon ville skriva om arbetande kvinnors situation, om barnarbete och andra sociala orättvisor, men som kvinna förvisades hon till ”kvinnornas sidor”, där hon förväntades ägna sig åt mode, trädgårds-skötsel, bjudningar och andra kvinnliga dygder. Det kunde hon inte acceptera, utan vid 21 års ålder for hon iväg till Mexiko som tidningens utrikeskorre-spondent. Hon blev kvar där i ett halvår, men blev tvungen att återvända hem, eftersom Mexikanska regimen inte uppskattade vad hon skrev om landet.  Hennes artiklar samlades i en bok med titeln ”Six Months in Mexico”.
Tillbaka i Pittsburgh, stod inte inte ut med att åter förvisas till tidningens kvinnliga domäner, utan hon lämnade tidningen och for till New York City. Där lyckades hon efter några månader bli anställd på ”The New York World”, en tidning ägd av Joseph Pulitzer. Vilkoret för anställningen var at hon skulle spela sinnessjuk, för att bli intagen på ”the Women's Lunatic Asylum” på Blackwell’s Island. Ett mentalsjukhus med mycket dåligt rykte.

Hon tränade olika uttryck framför spegeln hemma, se’n  tog hon in på ett pensionat för arbetare. Där betedde hon sig så underligt att man nästa morgon kontaktade polisen, som hämtade henne. Hon låtsades lida av minnesförlust, blev undersökt av flera läkare som alla förklarade henne för sinnes-sjuk. 
Det skrevs i tidningarna om den ”vackra vansinniga flickan med en vild blick och den desperata frågan, vem är jag?”
Väl internerad på hospitalet fick hon en insyn i det förfärliga livet där. Maten var dålig och vattnet odrickbart,  där var kallt, lortigt och fullt av råttor.  
Sköterskorna var förfärliga och slog patienterna om de inte lydde. Elizabeth var övertygad om att en del av patienterna var lika friska som hon själv.
Efter tio dagar såg ”The New York World” till att hon kom därifrån, och hon skrev så småningom en bok om sina erfarenheter på sinnessjukhuset: ”Ten Days in a Mad-House”. 

Nu föreslog Elizabet sin redaktör att hon skulle få resa jorden runt i Phileas Foggs fotspår — något som sedan har fått efterföljare, men Elizabeth var först. 

Den 9 november 1889, 9:40 gick hon ombord på atlantångaren Augusta Victoria för avfärd till Eng-land,    iklädd en klänning och en rustik kappa, i sin lilla väska hade hon några omgångar under-kläder, och i en väska kring halsen hade hon 200 engelska pund i sedlar och guldmynt.
I Frankrike träffade hon Jules Verne och hans fru. Fru Verne  sa’ efteråt till sin äkta hälft: ”hon är ung, energisk och i god form, jag är rädd för att hon får din hjälte att framstå som löjlig!”
Den 25 januari 1890 nådde Elizabeth New York efter 72 dagar, 6 timmar, elva minuter och 14 sekunder.
Även detta uppdrag resulterade i en bok, ”Around The World In Seventy-Two Days”.


Elizabeth gifte sig 1895 med den över 40 år äldre Robert Seaman, och blev änka efter bara 9 år.
Hennes försök att driva makens företag ”Iron Clad Manufacturing Co.” misslyckades och hon gick i konkurs. Det berodde nog inte på hennes oskicklighet så mycket som att anställda lurade henne och försnillade företagets medel.

En semesterresa 1914, för att besöka en god vän i Österrike, blev till fem års arbete som krigskorre-spondent, när kriget bröt ut. Hon begav sig genast till fronten och blev på så vis världens första kvinnliga krigskorrespondent.

Nelly Bly

Nelly Bly
by Stephen Foster

Nelly Bly! Nellie Bly! Bring de broom along,
We'll sweep the kitchen clean, my dear, and hab a little song.

Poke de wood, my lady lub, And make de fire burn,
And while I take de banjo down, Just gib de mush a turn.

Heigh! Nelly Ho! Nelly, listen, lub, to me,
I'll sing for you and play for you a dulcem melody.

Nelly Bly hab a voice like de turtle dove,
I hear it in de meadow and I hear it in de grove.

Nelly Bly hab a heart warm as it can be,
And bigger dan de sweet potato down in Tennessee.

Heigh! Nelly Ho! Nelly, listen, lub, to me,
I'll sing for you and play for you a dulcem melody.


Eftersom inte blogger lät mig lägga in den här videon i inlägget om Elizabeth Jane Cochran, så får den ett eget inlägg.
  

En men en padda

En av litteraturens charmigaste groddjur är nog Mr. Toad, den sangviniske, intelligensbefriade men godhjärtade fartdåren, i Kenneth Grahames ”The Wind in the Willows”.
Boken publicerades ursprungligen utan illustrationer 1908, men har följts av många illustrerade utgåvor. 
Kenneth Grahame godkände E. H. Shepards första skisser, men hann avlida innan han blev färdig med illustrationerna till boken som kom ut 1931.
Bilderna här är från 1913, en utgåva illustrerad av Paul Bransom (1885–1979).  Boken har lockat många kända illustratörer, Arthur Rackham (1940), Tasha Tudor (1966) för att bara nämna ett par av dem.

When the girl returned, some hours later, she carried a tray, with a cup of fragrant tea steaming on it; and a plate piled up with very hot buttered toast, cut thick, very brown on both sides, with the butter running through the holes in it in great golden drops, like honey from the honeycomb. The smell of that buttered toast simply talked to Toad, and with no uncertain voice; talked of warm kitchens, of breakfasts on bright frosty mornings, of cosy parlour firesides on winter evenings, when one's ramble was over, and slippered feet were propped on the fender; of the purring of contented cats, and the twitter of sleepy canaries. Toad sat up on end once more, dried his eyes, sipped his tea and munched his toast, and soon began talking freely about himself, and the house he lived in, and his doings there, and how important he was, and what a lot his friends thought of him.

Ett rosa och turkost London

Bider från en icke missfärgad resa 

visade jag för ett par år sedan.

När jag läser Ailas blogg, om hennes londonbesök, dyker det naturligtvis upp gamla londonminnen. Någonstans i mina gömmor har jag en smalfilm från ett av mina besök där. Förmodligen kan jag inte längre titta på filmen, jag har en känsla av att lampan till projektorn gick åt skogen för många år sen — och sådana går förmodligen inte längre att uppbringa. Ur fotografisk synpunkt är det säkert ingen förlust om filmen inte går att visa, men det skulle vara roligt att se hur jag såg på London, när jag var några och tjugo.
Minns jag inte fel, så tog jag tre filmer. En av dem i en park (kanske St James’ Park, men helt säker är jag inte) där jag hade slagit mig ned på en gräs-matta. När jag satt där kom en fotograf, en foto-modell och ett antal personer med kläder och rekvisita, och så började fotograferingen bara några meter från mig. Naturligtvis filmade jag. När min film nästan var slut, så insåg jag att jag glömt att skjuta tillbaka den lilla knappen som skulle vara i funktion när man filmade i elljus!
Fullt så tydligt minns jag inte vad jag hade på de två andra filmerna — men jag minns att jag var väldigt spänd på hur filmen från parken skulle se ut — var den helt förstörd, eller skulle något syanas. Så kom den da’n när när tre filmpåsar låg i postlådan; 
* filmen i första påsen var helt OK
*med filmen i andra påsen följde ett brev, där man bad om ursäkt för att det inträffat ett fel i framkallningen — hela filmen var rosa, jag kompenserades med en ny film
*och i tredje påsen låg filmen från parken — den var turkos.

För 42 år sedan

Vem minns inte ”the Kent State shootings”, som ägde rum den 4 maj 1970. Nu när jag blir påmind om händelsen känner jag samma sorg, vrede och vanmakt som då.

”Och hur ser din profil ut?”

frågade en journalist i en telefonintervjuv inför en utställning. Som man ropar i skogen får man svar, naturligtvis var mitt svar inte det förväntade. 
Jag har lite svårt för alla dagens profiler: idrottsprofil, nöjesprofil, stockholmsprofil och så vidare i det oändliga — är det inte lite fantasilöst?

Ett inlägg som inte har ett dugg att göra med varken Greta Garbo eller Einar Nerman. 

Mr. Jeremy

är en annan av sagovärldens älskvärda — och älskansvärda — grodor. Beatrix Potter behöver väl knappast någon presentation, även om hon kanske är mer känd för sina möss och kaniner än för grodan Jeremy. För den som vill läsa mer om Beatrix Potter finns det flera biografier i handeln, och många artiklar på nätet.

Once upon a time there was a frog called Mr. Jeremy Fisher; he lived in a little damp house amongst the buttercups at the edge of a pond.

The water was all slippy-sloppy in the larder and in the back passage.

But Mr. Jeremy liked getting his feet wet; nobody ever scolded him, and he never caught a cold!

 

 

Sjön suger, och man får väl förstå att en groda på fiskarfänge blir hungrig — även om jag har lite svårt att förlåta honom hans smak för fjärilar.

 

.

The rain trickled down his back, and for nearly an hour he stared at the float.

"This is getting tiresome, I think I should like some lunch," said Mr. Jeremy Fisher.

He punted back again amongst the water-plants, and took some lunch out of his basket.

"I will eat a butterfly sandwich, and wait till the shower is over," said Mr. Jeremy Fisher.

 

En annan groda

När jag tittade på grodklippet häromdagen, slog det mig att det inte bara är jag som fascineras av grodor, det finns rätt gott om dem i sagans värld.  Kanske just för att likheten med människan inbjuder till att teckna den.
Den här boken som har ett förfärligt slut, men moraliskt, har inget tryckår utsatt, men Charles Bennett levde mellan 1828 och 1867, så det gav honom inte så många år att arbeta.

Lycka, att få leka med en stor kille

Språkliga nyanser

mänskliga relationer och folkvett

 Curiosity , 1892

Eugen von Blaas

För lite sedan kom vi att diskutera skillnaden mellan nyfiken och vetgirig. Jag tycker att skillnaden är enorm, inte alla höll med mig. 

ny`fiken adj. nyfiket nyfikna 
ORDLED: ny--fik-en
• angelägen om att få veta hur saker och ting förhåller sig {vetgirig}: ett nyfiket barn; ~ och frågvis; ~ på livet; de var mycket nyfikna på hennes nye pojkvän
BET.NYANSER: a) ibl. nedsätt. alltför intresserad av ngt som inte angår ngn utomstående: tusentals nyfikna blockerar tillfartsvägarna; grannen var ~ och skvalleraktig b) om handling o.d.: en ~ blick
KONSTR.: ~ (på ngn el. ngt)
HIST.: sedan ca 1635; till ny och fiken

förve´ten adj. förvetet förvetna 
ORDLED: för-vet-en
• (oförsynt) nyfiken mindre brukl.
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. forvitin, eg. 'ivrig att få veta ngt i förväg', till forvit 'nyfikenhet'

För mig har både nyfiken och förveten en dålig klang — jag ser det som att lägga näsan i blöt, att snoka. Vetgirig däremot sätter jag i samband med förkovran, att lära sig något nytt (dock icke om sina grannar).

ve`tgirig adj. ~t 
ORDLED: vet--gir-ig
• som vill veta påfallande mycket om allt möjligt, av såväl större som mindre vikt {nyfiken}: ett ~t barn; ~a studenter
BET.NYANS: om handling e.d.: hon tittade sig omkring med lugna men ~a ögon; ~ uppmärksamhet
HIST.: sedan 1672

Helt naturligt gled samtalet över på yttringarna av dessa tre ord — hur mycket ska man lägga sig i, vad kan man fråga om, och framförallt hur mycket behöver man veta om sin nästa.

Personligen vill jag ju veta att mina vänner har det bra, men jag anser inte att jag har någon rätt att fråga ut dem. Om jag efter bästa förmåga visar min omtanke, och mitt intresse för deras välbefinnande, så litar jag på att de talar om så mycket de vill tala om, om sitt liv. 

Är det enbart positivt att vara vetgirig? Havamal säger ju:

Bättre börda         bäres ej

           än mycket mannavett

(Ohlmarks översättning).

Så är det nog, se'n kan man ju diskutera hur ärbara bevekelsegrunderna är. Somliga samlar på kunska-per för att snobba med dem, andra för glädjen att lära sig något nytt.

Djuren är väl också mänskor

Mest trafik, bara lite brownies

Undet min tid i Kanada var jag Tawny Owl (en av ledarna) i en avdelning med brownies. Den kår jag tillhörde i Sverige, höll till i ett skyddsrum, något som vi väl inte var riktigt belåtna med — men när jag såg hur flickorna i Kanada hade det, insåg jag hur bra vi hade det, med en stor lokal som vi inte behövde dela med någon. De här flickorna i East S:t Paul höll till i en kyrka, där varje möte började med att de drog fram gamla möbler och ett par madras-ser, som de använde till att dela in lokalen i små rum med, så att varje grupp skulle få ett eget utrymme. Hemma hade varje patrull sitt eget lilla rum som de inredde med mer entusiasm än smak.
Ett av våra möten ägnades åt trafikregler, de som hade en cykel, och inte bodde för långt borta cyk-lade till mötet, dit även ett par trafikpoliser hade kommit. 

Trafikundervisningen skilde sig inte från vad jag varit med om i Sverige — utom på en punkt. När det kom till hur man markerar att man ändrar kör-riktning, blev jag tvungen att dölja mitt leende. När man svänger vänster, sträcker man ut sin vänstra arm precis som vi gör (borde göra). Men när man svänger höger, sträcker man upp vänstra arm — och motiveringen gillar jag: ”en bilist vevar ju inte ned höger vindruta och sträcker sig ut på den sidan av bilen för att visa att han ska svänga”. Varpå alla flickorna skrattade — sååå tokig var man ju inte. 
I England på 60-talet såg jag ofta handsignaler, men det här var Kanada flera år senare — och där har jag har aldrig sett någon markera körriktningen annat än med sin blinker. (Finns det inget annat ord på svenska? Pilen talar man ju inte längre om — även om jag minns den tiden).

Därför blev jag rätt överraskad när jag begav mig ut på nätet för att leta efter lämplig illustration — det finns massor med, både bilder och text, som hand-lar om handsignaler. Tydligen ingick det i körut-bildningen rätt länge, både i Staterna och Kanada. Roliga gamla tidningsklipp finns också, som visar ”nyheter” som ska bidraga till trafiksäkerheten.

I både U.S.A. och Kanada, kan det ju på sina håll vara ordentligt kallt på vintern. Personligen före-drar jag absolut att ha bilfönstret stängt, och an-vända mig av bilens blinker, när jag ska svänga.

                                                       

För den som undrar, kan jag berätta att tawny owl är vad som på svenska heter kattuggla, Strix aluco.

 

Oätliga brownies

såvida du inte är en kanibal.

Det var inte min avsikt att skriva en följetong om brownies, bara för att jag råkade läsa en intressant artikel om choklad — det bara blev så. Jag kan inte garantera att det här är det sista brownieinlägget, men just nu har jag inga planer på att ägna mig mer åt någon sorts brownies på ett tag. Dagens brownies är inte det minsta chokladiga, för nu tänker jag på de brownies som motsvarar våra miniorscouter — de som en gång i tiden kallades blåvingar i Sverige. 
Från börjande kallades de yngsta flickorna i scoutrörelsen för Rosebuds, ett namn som inte uppskattades av flickorna själva. Då valde man att med Juliana Horatia Ewings bok ”The Brownies and Other Tales” som förebild, kalla medlemmarna för brownies. En moraliskt oförvitlig och rätt söt historia, som går rätt snabbt att komma igenom för den som inte har något bättre för sig.

Upprörande!

Facebook har uppmanat en mamma att avlägsna bilderna hon lagt ut, av sin son Cole. Enda anledningen är att han har Downs syndrom! 
Läs artikeln och skriv på en petition som kräver att Facebook inte ska censurera bilder av handikappade människor!

Att hänga med

Fullt så okunnig är jag inte — men inte långt ifrån. 
Nu hade jag tänkt skriva om ett samtal om Gutenberg som jag nyligen hade, men jag inser att det får bli vid ett annat tillfälle — om det blir alls av.