Boklig bildning?

Det var inte försvunnet, fotot av Ester, det hade bara fått en bättre plats på ett annat skrivbord. 

En fotografiram är alltså mitt förslag — eller ram, det behöver ju inte nödvändigtvis sitta ett foto där. Att jag satte ett foto i ramen berodde på att jag hade ett foto av Ester, och två exemplar av en av hennes böcker. 

Klassisk julklapp

Julgran, 1921

Alexander Viktorovich Moravov

Undrar om dagens små flickor syr lavendelpåsar till släktens äldre damer. Jag vet inte ens om man kan köpa lavendel på apoteket längre, men jag har sett att det finns flera ställen på nätet där det går att beställa lavendel. Fast det kostar nog mer än tjugofem öre, jag har ett svagt minne av att jag betalade minst tio kronor för en inte alltför stor burk för bortåt femton år sen.

När jag var sju år fick jag Ester Ringnér-Lundgrens bok “Tussi i skolan”, i påskpresent. Den var en av favoritböckerna under många år, i synnerhet kapitlet där Tussi och hennes bästis ska köpa lavendel för att sy lavendelpåsar.

Snö och lavendel

Vi hade gått så länge i skolan nu, att vi börjat tala om julen. Visserligen är det barmark ännu, men vinden pep så snålt och vasst om öronen på Kajsa-Lena och mig, när vi gick till skolan i morse, att snön säkert inte är långt borta.

— Ska vi börja sy julklappar i kväll? Undrade Kajsa-Lena. Vi kan köpa tyg i eftermiddag.

— Det vore hemskt kul, sa jag, men jag har inga pengar kvar.

— Ja, men din mamma har väl några söta tyglappar, som du kan få. Vi kunde göra små påsar och fylla dem med lavendel.

— Sådana där, som man har i byrålådor och linneskåp? Sa jag.

— Ja, sa Kajsa-Lena. Man köper lavendel på apoteket, det är inte dyrt. Nog har du väl 25 öre ändå?

Vi stannade, och jag drog upp portmonän. Den var ganska tom.

— Tjugonio öre, sa jag, sedan jag räknat ihop alla tvåöringar och femöringar.

— Det räcker, sa Kajsa-Lena förtjust. Vi går och köper lavendel på hemvägen i dag.

Vi kom på väldigt gott humör, Kajsa-Lena och jag, när vi tänkte på att vi skulle börja med julklappar. Och jag för min del funderade så mycket på det under första timmen, när vi hade geografi, att jag höll på att säga att i Skåne odlade man lavendel på stora fält. Men i sista minuten kom jag på att det var sockerbetor.

Nästa timme hade vi uppsatsskrivning, och vi plitade och stånkade och skrev. Det är förfärligt med uppsatsskrivning. Om vi fått skriva om vad vi ville, hade det väl gått an, för då skulle jag ha skrivit om Månse-Misse, men nej, vi skulle skriva om våra bostäder. ”Från grotta till stenhus.”

Rätt som det var hörde ett förtjust väsande från Jerka.

— Psst! Titta, va! Det snöar!

Hela klassen reste sig upp och bröt ut i ett enda stort jubeltjut. Snöflingorna föll stora och mjuka, hastigare och hastigare; den del av skolplanen, som vi kunde se, var redan alldeles vit.

Då tog Getingen till orda.

— Ja, det förstår jag ju, att det inte går att skriva om bostäder nu. Klassvakten kan dela ut teckningspapper i stället, så får ni rita en vintertavla.

Tänk en sån gubbe! Vem är det egentligen som hittat på att han skulle vara den värsta läraren i hela plugget? Han är bra!

Vi tog svängen bort till apoteket efter sista timmen, som vi sagt Kajsa-Lena och jag. Det var vitt på marken och vitt på taken, och vi tyckte, att allting var så skojigt, så vi kunde inte gå som vanligt, utan vi höll varandras händer och skuttade ”Saffransfläta framår på trottoaren, medan våra skolväskor dängde och slängde.

Då fick vi syn på en gammal, gammal tant, som med små försiktiga steg långsamt gick framför oss. Hon hade en stor fullproppad korg i ena handen, i den andra höll hon en stadig käpp, som hon stödde sig på.

Vi stannade mitt i vårt skuttande, för det såg så ängsligt ut med den lilla tanten, att vi inte tordes störta förbi henne.

— Just då halkade ho

— Tack, kära barn, tack, tack, sa den lilla tanten, när hon stod stadigt igen. Det är den här snön, se. Det blir lite för halkigt för mig.

— Vi kan följa tant hem, sa Kajsa-Lena och jag på samma gång.

— Vill ni verkligen det? Sa den lilla tanten. O, vad ni vore snälla då.

Jag tog hand om korgen, och Kajsa-Lena tog tanten under armen.

— Jag bor i apotekshuset, sa tanten, så det är inte så värst långt.

— Så lustigt, sa Kajsa-Lena. Vi ska just till apoteket.

— Ni är väl inte sju, barn små? Sa tanten.

— Nej då, sa jag. Vi ska bara köpa lavendel. Och så berättade vi om våra lavendelpåsar och om julen och om skolan och så där.

Vi hade det riktigt trevligt, och när vi kom fram till apotekshuset, bad den lilla tanten, att vi skulle följa med henne in och se, hur hon hade det.

Ja, vi följde med in, och där var så dockskåpsfint, så det kan ingen tro. Nu först förstod jag riktigt, varför mamma suckar, när hon kommer in till Annika mig eller till Bisse, och vi har slängt böcker och kläder lite här och var, så det är lagom rörigt och lätt att hitta saker och ting. Skulle vi ha det så här fint i våra rum, så vore det lika bra att stanna hemma från skolan för jämnan och bara städa och städa.

Den lilla tanten plockade fram både kakor och karameller, och så ringde hon till någon i telefon. Och efter en stund ringde det på dörren, och det kom in en springpojke med två påsar.

När han gått, fick vi var sin av de båda påsarna. De var proppfulla av lavendel! Och så gav tanten oss var sin enkrona och tackade oss så rysligt mycket för att vi varit så snälla. (Men det var ju inte något särskilt märkvärdigt vi gjort tycker jag.)

— Man blir så glad, när barn är så rara mot en gammal människa, sa hon och klappade oss på kinden, båda två. Och kom upp och hälsa på någon dag, små flickor.

När vi var på hemväg, pratade vi nästan i munnen på varandra. Vilken genomtrevlig dag! Och i kväll skulle vi sy julklappar.

Men när jag kommit hem och berättat allt det här, frågade Bisse, vad jag skulle ha lavendel till.

— Det är en hemlighet, sa jag. Ingen får veta det! Och absolut inte du!

—Tussi, sa Bisse förskräckt, du menar inte att du tänker ge mig lavendel till julklapp.

— Varför inte? Sa jag.

En passande sysselsättning så här års, att skutta saffransfläta. Någon som vet hur det går till?

Boken trycktes 1956, tjugofem öre då motsvarar 3:25 i dagens penningvärde.

Jag har skrivit om Ester Ringnér-Lundgren tidigare, du hittar länkar här.

laven´del subst. ~n

ORDLED: lav-endeln

• typ av låg, väldoftande (ofta odlad) halvbuske med blå eller violetta blommor bl.a. anv. inom parfymindustrin: lavendeldoft; lavendelolja

HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; av medeltidslat. lavandula med samma bet., bildat till lat. lavare 'tvätta' (på grund av sin väldoft användes växten vid tvätt och bad)

"Lawändel. w. i söd. Eur. är resolwerande och nerfstärkande, i lamheter utwärtes nyttig: i synnerhet at gnida med spirit...

...I trädgårdar triwes Lawendel wäl, då den wintertid täckes med granris."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)

Examen

Och så var vi då äntligen framme vid examensdagen, den som man längtat efter ända sedan man började skolan i höstas. Och denna examensdag var så vacker, så det kan ingen tro.
— Rena önskevädret, sa mamma, när hon väckte oss på morgonen och drog upp rullgardinen.
Och det var roligt på mer än ett sätt. När det var så här varmt och vackert, behövde man skrynkla till sin nya klänning under en kappa! Min examensklänning var av skärrutigt bomullstyg, och med så vid kjol, att den stod ut som en klocka, om jag snurrade runt i den. Så hade jag fått nya vita skor också, så jag kände mig väldigt fin. Det skulle nog gå riktigt bra att svara på frågor i den här klänningen.
Och det vill till, för utom mamma skulle Annika och Bosse komma och höra på mig. Det är verkligen inte roligt att vara yngst ibland. Men både Annika och Bosse hade lovat att ställa sig borterst i salen, så att jag skulle slippa se dem varenda gång jag fick frågan.
Hela examen gick väldigt fint, och jag förstår, att det nog väldigt mycket berodde på Getingen. Hur han har fått det namnet kan jag inte förstå, för något lugnare och vänligare än han finns knappast. Men han är aldrig larvigt snäll, utan man har väldig respekt för honom. Men som nu på examen! Stackars lille Elof, som är blyg, kom inte på en enda stad i Skåne. Han var alldeles röd i ansiktet och såg hemskt olycklig ut, men då började magistern småprata med honom på ett väldigt kul sätt, och innan någon visste ordet av, hade Elof räknat upp varenda stad i Skåne utom Malmö. Men det gjorde ingenting sa magistern, för Malmö är en så stor stad, att den kommer alla andra ihåg, huvudsaken är, att någon kommer ihåg de små städerna, för det är mycket svårare. Nog är väl han en bussig lärare!
Men hur bra allting än gick, så var vi ändå nervösa, när vi hunnit fram till den där pjäsen vi skulle spela.
Vi som skulle vara med i den fick raskt skynda oss ut i korridoren och — tysta, utan att prata — sätta på oss våra mössor och sådana där saker. Jag skulle vara nyponblomma och Kajsa-Lena blåklocka, så vi hade var sin mössa och krage, som tydligt visade vilka blommor vi skulle föreställa.
Så gick vi in igen, och så började pjäsen. Både Kajsa-Lena och jag skulle läsa upp våra verser alldeles i början och det var vi väldigt glada för. Fastän vi kunde dem så bra, att vi kunnat rabbla upp dem i sömnen.
Det var en väldigt söt pjäs, och alla mammor — nästan - var så där litet blanka i ögonen, och papporna — de fem, som var där — smålog. Och när deras egna barn läste såg de särskilt glad ut och belåtna ut.
Elofs lille bror, som bara är två år och sög på tummen så fort han kom åt, hade traskat ända fram till första bänkraden och slagit sig ned där. Och där satt han och stirrade på oss och vinkade ibland till Elof, stackare, som rodnade varenda gång.
Hela pjäsen gick finfint, ända till Jerka skulle läsa.
Han klev fram och såg väldigt mallig ut och sa:
Jag är...
Sedan blev det tyst.
Jag är...
skrek Jerka om igen.
Då tog Elofs lillebror tummen ur mun och sa:
— Va' ä' du för nånting?
Det hördes fnissningar överallt i salen, och Jerka blev alldeles röd.
— ...den stolta tistel, viskade Kajsa-Lena, som stod närmast.

Jag är den stolta tistel,
som stark och ensam står,

sa Jerka, och så gjorde han ett så "stolt" kast med huvudet, att papphjälmen åkte i golvet.
Då tog Elofs lille bror tummen ur munnen för andra gången.
—Du tappa' hatten! skrek han så där gällt som småbarn ofta gör.
Då brast alla ut i skratt, det kunde ju inte hjälpas.
Men Jerka satte på sig hjälmen, och när det blivit tyst och lugnt, läste han sin vers från början, alldeles rätt och väldigt bra.
Och då applåderade alla.
Ja, sedan var ju examen så gott som över. Men innan vi fick våra betyg, satte magistern sig vid orgeln och spelade "Den blomstertid nu kommer".
Fönstren var vidöppna ut mot skolplanen, syrenhäcken stod i blom utanför, och vi sjöng så vackert vi någonsin kunde.
Och medan vi sjöng såg jag framför mig vår lilla stuga på landet, de ljusgröna fälten på båda sidorna om landsvägen och skogsbacken bakom berget. Tänk, att det var sommar igen — tänk, att det var sommarlov! O!
Och tänk att få slippa Jerka och alla hans retfulla påhitt i mer än två månader.
Det kändes riktigt skönt ska jag säga.
.................................... ur "Tussi i skolan
................................ av Ester Ringnér-Lindgren
.............................. illustrationer av Heidi Lindgren

"Tussi i skolan" var mitt första möte med Ester Ringnér-Lindgrens böcker. Jag fick boken i påskpresent från en av de släktingar som försåg mig med böcker. Jag skulle fylla åtta år och var nästan jämngammal med bokens huvudperson.
Det här är sista kapitlet i boken, och skildrar examen precis som jag minns dem i småklasserna — kräpp-pappersmössor, verser och blankögda föräldrar. Det märks väl att Ester visste hur det gick till i skolans värld, och hon visste hur barn uppförde sig. I Tussi-böckerna är det Jerka som är den bråkiga killen. Men det finns en Jerka i de flesta av hennes böcker, som hon skildrar med humor och värme.
.
Mer om Ester och skolavslutningar kan du läsa här:
Grattis Ester
Sommarlov
En ruskig saga
Granar
Examen
Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren

Granar

Vid vägen som ledde upp till Kastellet, var julgransförsäljningen i full gång.
Kri stannade.
- O, titta en topp! Med kottar! Och gles och med grova grenar - precis en sådan gran, som vi absolut vill ha.
- Har du pengar på dig, så köp den, föreslog Affe. Vi hjälper dig att bära hem den.
-Jaaa... Kri drog på det. Men Titti måste allt vara med och köpa gran. Hon blir besviken annars.
.
ur Ett hjärta åt Kri av Ester Ringnér-Lundgren

Kri köper se'n granen för åtta kronor, den skulle ha kostat tio kronor, men Kri upptäcker att en gren var bruten och fick den ett par kronor billigare. Boken trycktes 1960, vad en gran kostar i dag har jag ingen aning om.

Jag hämtade min bakom vedboden i går. Julkortsväder. Visserligen såg jag ut en gran för en tid se'n, men jag var inte riktigt säker på var jag hade den — och nu, i snö, såg landskapet annorlunda ut.

För stor.

För mager.

Var det verkligen den här som jag tänkt mig?
Jo, när jag fick skaka snön av grenarna, såg jag att det var den jag tänkt mig. Precis som Kri vill jag ha en gles gran — har man levande ljus i granen är det väsentligt att grenarna inte sitter för tätt. Och med äpplen, om än små, som kontravikt i ljushållarna krävs rätt stabila grenar för att de ska orka hålla ljusen.

Min älskling väckte mig i morse med pussar, det var gott att ligga kvar i sängen med en spinnande kisse och tänka tillbaka på alla julaftons mornar när jag gick upp i ottan. Från det jag var sex år och mer än tjugo jular framöver, gick jag med en grupp som gick runt och väckte hotellets gäster med sång och kaffe på sängen. Utanför varje rum bestämdes vilken julsång som skulle passa det rummets gäster bäst — så klämde vi i och gick in.
När vi efter ett par timmar hade väckt alla gäster samlades vi i köket och fikade själva. Se'n var det dags för min kompis och mig att klä hotellets granar. I sanningens namn blev det nog inte så konstnärligt — vi hade några lådor med glitter, kulor, flaggor och änglahår förutom ljusslingorna.
Det var roliga jular som jag gärna tänker tillbaka på — men idag föredra'r jag mina stillsammare jular vid brasan.
.

Här berättar jag om när min far som barn letade efter skogens vackratse gran.
Och här kan du se älsklingens julklappsbestyr.
Vill du veta mer om Ester Ringnér-Lundgren.

Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren.

En ruskig saga

För ett par dagar s'en hade Mira ett lärorikt inlägg, med vackra bilder, om trossar, rep och knopar.
I en kommentar nämnde jag sagan om prinsessan och draken, som man kan ta' till när man ska lära små scouter att slå en pålstek.
Mira kunde inte sagan, och jag funderade mig nästan sömnlös över hur jag skulle beskriva sagan på ett lättfattligt sätt. Vore jag inte så oföretagsam skulle jag för länge se'n fått datorn att bli god vän med skrivaren-skannern – och då skulle jag ha kunnat rita (och skanna) och berätta.
Så kom jag på att Ester Ringnér-Lundgren (pseudonym Merri Wik) skrivit om det i "Lotta går till sjöss":

'

Skotstek kunde både Giggi och jag tack vare Knatt och det fick vi beröm för. Men så var det något, som hette pålstek och det var tji att göra den.
Till slut sköt Frans uppmössan i pannan och sade resignerat:
– Jag får väl dra sagan då, men sjömansmässigt är det ju inte.
Sagan! Vi satt som frågetecken. Men förklaringen kom.
Frans höll en tamp rakt upp och ned framför sig. Lade sedan en bukt på mitten av tampen.
– Den här bukten – eller öglan – är havet, sa han. Tampen som går nedåt är draken och den som går uppåt är prinsessan, Nu, fortsatte han och tog tag i den nedhängande tampen, stiger draken upp ur havet...
Och han lät "draken" gå upp genom öglan...
– Nu tar draken prinsessan och drar ned henne i djupet.
Han lät "draken" smyga sig omkring "prinsessan" och drog ned den tampen i havet.
Det vill säga genom öglan.

Tack för hjälen Ester!

Ester var dotter till en sjökapten och smög gärna in kunskaper av det här slaget i sina böcker. Jag har skrivit om henne tidigare här och här.

Och när jag letar efter en bild på en pålstek ser jag att sagan finns hos Wikipedia:
När man lär ut pålstek gör man det ofta genom att berätta en saga om en drake som kommer upp ur en sjö och fångar prinsessan och drar ner henne i djupet. Den är också möjlig att slå med en hand vilket till exempel används när man slår den kring den egna kroppen som räddningslina.

Sommarlov

0
Midsommar

Morgonsolen lustigt skiner
genom fladdrande gardiner
i min lilla kammar' in.
Ögonlocken börjar rycka,
och en känsla utav lycka
fyller helt mitt unga sinn'.

Den där versen hade vi fått lära oss utantill strax innan vi slutade skolan i våras, och jag tänkte, när jag vaknade i dag på midsommaraftonen, att bättre än nu kunde versen inte passa.
Det stod en björk alldeles utanför vårt fönster, och solen sken in rätt mellan dess grenar. Några fåglar kvittrade utan-för, en svag, ljum vind kom gardinen att fläkta, och långt borta gol en gök....
Det stod buketter av blåklint och prästkragar i varje rum, det enda som fattades var att löva verandan, och det skulle vi göra nu på morgonen.
På eftermiddagen skulle det bli fest i Björkeboda hage med dans kring midsommar-stången och servering av kaffe och saft vid långbord. Jag skulle ha min examens-klänning, som jag tyckte så mycket om, och jag hade tre kronor i min sparbössa.
_ _ _

Midsommarbuketten

När Ulla och jag såsmåningom drog oss hem till oss fick jag en idé.
– Du, Ulla, sa jag, sent i kväll ska Annika och Berit plocka var sin midsom-marbukett med nio blommor, du vet, en sån där som man lägger under kudden när man ska sova.
– För att i drömmen få se vem man ska bli gift med? sa Ulla.
– Ja! Kunde inte vi två för rent skojs skull också plocka var sin bukett?
Jo då, det tyckte Ulla visst att vi kunde göra, så vi tog en extra sväng upp i vår lilla hage bakom berget för att leta efter nio blomster.
Det såg ut att bli lätt. Alldeles intill stigen blommade blåklocka, midsommar-blomster och vitmåra. Mitt i hagen stod en nyponbuske alldeles översållad av små skära rosor, och i närheten av den fann vi ängsnejlika och smörblomma.
– Sex olika blommor, sa Ulla. Nu fattas det bara tre.
– Dem hittar vi säkert uppe på berget, sa jag. Åtminstone finns det styvmors-viol.
Vi klättrade uppför berget, och där på toppen i en skreva fann vi både styvmors-viol och mandelblomma.
– Bara en till behöver vi nu, sa Ulla.
– Den hittar vi nere i trädgården, sa jag.
men vi hade inte bråttom att gå ner. Häruppifrån berget kunde man se en bra bit av viken. Solen höll på att gå ner, vattnet skiftade i rött och guld, och himlen var violblå. Barken på den en-samma tallen bredvid oss glänste kopparröd, där en solstrimma lyste på den, och björkarna var så gröna...
jag suckade – det kunde inte hjälpas.
– Så här borde det alltid vara, sa jag.
Ur "Tussi och trollkarlen", 1958, av Ester Ringnér-Lundgren.

Förutom att Ester hade barn, var hon småskolelärare och visste hur ungar beter sig. Tussiböckerna berättar om vardagen – 50-talets vardag – ungarna leker, blir osams och sams igen, ordnar basarer de lever kort sagt den sortens bekymmersfria liv som jag gjorde i den åldern. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om dessa böcker.
Tussi och hennes syskon håller inte alltid sams. Ester sa' att hon skrev dem under den perioden när hon för rättvisans skull var tvungen att mäta med linjal när hon serverad saft. Millimeterrättvisa! Fast när jag räknar efter borde hennes barn ha varit förbi den tiden när böckerna kom till – men minnet levde säkert kvar.
Hon älskade den svenska sommaren och det finns gott om lyriska, ibland en aning vemodiga beskrivningar av den i hennes böcker.
Ester skrev många böcker, mest känd är hon för böckerna om Lotta, vilka hon skrev under pseudonymen Merri Vik. Jag har skrivit om henne tidigare.