St. Ann's Well, Great Malvern, a popular
café for walkers on the hills. The building on
the right houses the spout from which
the water surges into a basin. från Wikipedia
Glöm inte att vi ska äta vid St. Anns källa och köpa något att dricka där.
_ _ _
—Ska det där föreställa en källa ? sa Jeff sleptiskt. Det är ju bara ett hus!
Det var mycket riktigt ett hus, en liten serveringspaviljong, där man kunde få smörgåsar och bullar, läskedrycker och te. Sedan kunde man sitta vid små prydliga bord på terasser, som blivit utschaktade ur sluttningen. Det fanns verkligen en källa också, som Peter visade dem. Det var närmast en dricksvatten fontän med en inskription över. Sara betraktade den ogillande.
—Sådant båg! sa hon indignerat. Det där är inte en källa ett dugg!
ur Mr. Jones gör ett fynd av Phyllis Matthewman
Det var väl Agatha Chrstie som sa att hon hade ett minne som en slasktratt?
Jag har ofta tänkt att mitt minne är beskaffat som en gammal komposthög. Allt finns kvar, det behövs bara att jag sticker in greppen och vänder om avfallet, så kommer ett gammalt minne upp.
Och när något av alla dessa udda minnen dyker upp, så sänder jag ett antal barn- och ungdomsboksförfattare en tacksam tanke. Hade jag inte läst "Anne på Grönkulla", när jag var i tioårsåldern, så hade det säkert dröjt många år innan jag visste var Prins Edwards ö låg. Jag minns så väl, när jag plockade fram min skolatlas för att leta rätt på ön. Först hamnade jag i Indiska oceanen, men trodde nog inte att den där lilla ön var den rätta — så jakten fortsatte.
Jag gillar böcker som man kan läsa med en karta i ena näven, och följa med hur bokens personer rör sig. På så vis har jag skaffat mig en del geografiska kunskaper, som jag förmodligen inte haft annan glädje av än att den glädje som kunskap skänker.
Genom att läsa Birgitta de Vylders böcker upptäckte jag Tornedalen, innan den delen av Sverige behandlades i en bisats i skolan. När min far, som körde ambulans där under krigsåren, upptäckte att jag var road av den delen av vårt land, fick jag mig en del av hans minnen till livs.
Av Phyllis Matthewman har jag lärt mig en hel del om engelsk geografi. Hon skrev flera olika internatskoleserier — en förlagd till Isle of Wight, vilken fick mig att sätta upp den ön på min reseönskelista. I en annan av serierna låg internatskolan i Yorkshire, vilket fick mig att skaffa en yorkshirekarta.
Mycket mer än geografi har jag inhämtat från lustläsningen, som vem Edna Lyall var, det hade jag säkerligen ännu inte vetat om hon inte hade nämnts i en annan av Matthewmans böcker, som utspelar sig i trakten av Great Malvern, som även den hade varit en vit fläck på min karta om jag inte tidigt mött Peter och hennes (ja, hennes) hund Mr. Jones.
Eftersom detta tilldrog sig på den tiden man var hänvisad till uppslagsverk, när man ville stilla sin nyfikenhet, så gav ju utflykterna till bokhyllan ännu fler biverkningar, i form av spännande artiklar, som fanns i samma band, som det man sökte.
Somliga av er har nog redan upptäckt att jag älskar att pracka mina kunskaper — gamla såväl som nya, och användbara liksom helt onödiga — på alla som kommer i min väg. För att inte skrämma bort er, ska jag försöka lura i er mer av mina fynd, lite åt gången, men det blir en annan gång, när ni minst anar det.
