Flätade mattor

Mary höll på att göra en ny matta. Hon hade klippt utslitna yllekläder i remsor, och mamma hade lagt varje färg för sig i olika askar. Mary hade askarna i en viss ordning och visse var varje färg låg. Hon höll på att fläta samman trasremsorna i en lång fläta som föll ned i en hög bredvid hennes stol. När hon kom till slutet av en remsa valde hon den färg hon ville ha och sydde fast den. Då och då kände hon på den växande högen.

— Jag tror nästan jag har gjort tillräckligt nu, sade hon. Jag är nog så färdig att du kan sy mattan i morgon, Laura.

_ _ _

Laura sydde ihop trasflätorna till en rund matta och lade den färdig och tung över Marys knän så att hon skulle kunna se den med fingrarna.

Ur “Den långa vintern” av Laura Ingalls Wilder med illustrationer av Garth Williams.

A Tramp on Christmas Day, 1946

Grandma Moses

Magdalena går på kurs och har lärt sig hur man gör “Scandinavian Loop Rugs”, som ibland kallas “Amish rugs”. Inget av namnen är riktigt träffande, jag har visserligen lärt mig tekniken av mina amishvänner — men det är inget som är speciellt för dem. Vad Skandinavien har med saken att göra är svårare att lista ut, men det tycks vara så att tekniken påminner en aning om nålbindning, som är en skandinavisk företeelse. Men det är inte nålbindning, som ibland påstås!

På håll påminner dessa mattor en aning om de så typiska amerikanska flätade mattorna, så när jag blandade in flätade mattor i samtalet, ville Magdalena veta mer om dem.

Även om flätade mattor har sitt ursprung i Europa, kanske England, så är det bland det mest amerikanska jag kan tänka mig — mer amerikanskt än den omhuldade äppelpajen. (Mer om den i ett annat inlägg). För de flesta av våra anmödrar var återvinning en självklarhet — inte slängde man en tygbit om man kunde använda den till ett lapptäcke eller en matta.

I Sverige var de flesta familjer tämligen stationära och kunde ha en vävstol stående, jag misstänker att det är därför den vävda trasmattan är vanligast här. Man kunde sätta upp många meter varp och på ett enkelt sätt få många mattor.

Utan vävstol blev man hänvisad till andra tekniker, och kanske är det därför den flätade mattan blivit så vanlig i ett land där många packade sina ägodelar på en vagn och drog västerut.

Jag har kikat på nätet, det finns flera instruktiva filmer, som visar hur det går till att fläta mattor.

För att slippa fransiga kanter viker man trasorna så att inga råa kanter syns. Tycker man att det är besvärligt att vika på fri hand finns det ett verktyg som gör det åt en — det påminner lite om en så’n där manick man har när man gör sina egna snedremsor. En bild finns här.

Ylle var vanligt i de gamla mattorna — och med tanke på att mattornas funktion var att lindra golvdraget, så var det säkert bra — men naturligtvis kan man använda vad man har. Man får bara tänka på att anpassa vidden på trasorna efter kvaliteten. Omkring 5 cm är en vanlig vidd på trasorna. Se’n gäller det att vara ihärdig och fläta och fläta och fläta…

När man tror att man har tillräckligt formar man mattan, antingen till en cirkel eller en oval* och syr ihop flätorna. Har man inte ett stort bord, är det enklast att göra det på golvet, så att man ser i tid om man drar åt så hårt att mattan inte ligger plant på golvet.

*Det vi i dagligt tal kallar oval — de flesta vill säkert inte ha en äggformad matta, jag menar alltså en elliptisk matta.

Charles Wysocki

Bara kvinnlig slöjd

En av Karins kommentarer i dag får mig att reagera. Så här säger hon, på tal om att det inte går att överleva på sitt konsthantverk:

Det är en omöjlighet att få rimlig ersättning för hantverk. Det märkliga är att man hellre ger mera pengar för en industrigjord leksak som håller en kort tid än för en handgjord likadan som håller i generationer. Trender, förmodligen.

Och ingen överlever på ett fåtal kunder. Man får numera räkna hantverkandet som trevlig hobby som man kan få en liten slant för.

Karin, det är den inställningen som förstör det för så många konsthanverkare som kämpar för sin överlevnad. Hur ofta har jag inte hör talas om små tanter, försörjda av maken, som är glada om de bara får igen materialkostnaden. Hur ska jag kunna sälja gardiner för 800:- metern, eller mer, om mor Stina nöjer sig med 100:-?

Det är en inställning som Hemslöjden levt högt på — många är de redan försörjda kvinnorna som tyckt att det varit fint att få sälja till Hemslöjden.

Jag var dum nog att väva åt dem en kort period, så jag vet. Inte långt efter det att jag slutat väva åt dem, var jag tillsammans med en väninna och tittade på en utställning som Hemslöjden arrangerat. Min väninna blev, med rätta, väldigt imponerad av de nålbundna vantarna i en monter, men hon tyckte att priset var högt. En kvinna inom hörhåll (som jag visste arbetade för Hemslöjden), la’ sig i diskussionen, och talade om hur lång tid det tog att binda ett par, och menade att det var ett rimligt pris. Jag kunde inte låta bli att fråga hur mycket kvinnan som bundit vantarna fick, och genast kom hemslöjdsamen på defensiven, och frågade om jag arbetade för Hemslöjden! Så fortsatte hon att tala om att Hemslöjden ju hade ju alla omkostnader. Men de betalade ju inte hantverkarnas sociala avgifter, påpekade jag. Nej, det ska de göra själva fick jag till svar. Eftersom jag alltid när jag vävde för dem skrev upp hur mycket tid jag lagt ned på varje väv, visste att den högsta timpenning jag kommit upp i var 12 kronor. (På 80-talet). Så jag frågade, hur i all världen någon skulle kunna både överleva och betala sociala avgifter på 12 kronor i timmen. Det svarade hon inte på — hon bara gick därifrån.