En av Karins kommentarer i dag får mig att reagera. Så här säger hon, på tal om att det inte går att överleva på sitt konsthantverk:Det är en omöjlighet att få rimlig ersättning för hantverk. Det märkliga är att man hellre ger mera pengar för en industrigjord leksak som håller en kort tid än för en handgjord likadan som håller i generationer. Trender, förmodligen.
Och ingen överlever på ett fåtal kunder. Man får numera räkna hantverkandet som trevlig hobby som man kan få en liten slant för.
Karin, det är den inställningen som förstör det för så många konsthanverkare som kämpar för sin överlevnad. Hur ofta har jag inte hör talas om små tanter, försörjda av maken, som är glada om de bara får igen materialkostnaden. Hur ska jag kunna sälja gardiner för 800:- metern, eller mer, om mor Stina nöjer sig med 100:-?
Det är en inställning som Hemslöjden levt högt på — många är de redan försörjda kvinnorna som tyckt att det varit fint att få sälja till Hemslöjden.
Jag var dum nog att väva åt dem en kort period, så jag vet. Inte långt efter det att jag slutat väva åt dem, var jag tillsammans med en väninna och tittade på en utställning som Hemslöjden arrangerat. Min väninna blev, med rätta, väldigt imponerad av de nålbundna vantarna i en monter, men hon tyckte att priset var högt. En kvinna inom hörhåll (som jag visste arbetade för Hemslöjden), la’ sig i diskussionen, och talade om hur lång tid det tog att binda ett par, och menade att det var ett rimligt pris. Jag kunde inte låta bli att fråga hur mycket kvinnan som bundit vantarna fick, och genast kom hemslöjdsamen på defensiven, och frågade om jag arbetade för Hemslöjden! Så fortsatte hon att tala om att Hemslöjden ju hade ju alla omkostnader. Men de betalade ju inte hantverkarnas sociala avgifter, påpekade jag. Nej, det ska de göra själva fick jag till svar. Eftersom jag alltid när jag vävde för dem skrev upp hur mycket tid jag lagt ned på varje väv, visste att den högsta timpenning jag kommit upp i var 12 kronor. (På 80-talet). Så jag frågade, hur i all världen någon skulle kunna både överleva och betala sociala avgifter på 12 kronor i timmen. Det svarade hon inte på — hon bara gick därifrån.
