Korvprat

 Alltid bättre korf i en annans gryta.

Sausage-Making,1651

David Teniers the Younger

Det var Åkes korvprat i söndags som fick mig att fundera över korvar — både formmässigt, innehållsmässigt och lingvistiskt. Det finns mycket att säga om korv — och många författare gör det.

Och nu hittar jag många ordspråk och talesätt som jag aldrig hört förr, som:

”Kommer främmande in där Korf kokas, spricker han sönder.” 

får mig att grunna över vem som spricker — korven eller gästen.

Har du ätit siskonkorv, eller ens hört talas om slika korvar?

Jag stötte nyligen på en drapa (ok, ingen äkta drapa), där poeten Wilhelm von Braun redogör för hur man tillverkar korv — och jag tror faktiskt att man skulle kunna använda versen som recept.

SISKONKORF I SURKÅL

Syltning af Surkål

Men huru surkål göres ej mången vet; 

Det ämnet likväl anstår en ung poet 

Ur unga Gardesskolan, så platt och fri, 

Som icke tål ett tecken af fantasi, 

Ejheller rimmet. Nyttan här utgör allt,

Och hvad publiken bjudes, »serveras kallt». 

Som gerna en gång nyttig jag vara vill,

Jag surkål att besjunga skall bjuda till.

Herr Robert Kraemer täcktes förlåta, om 

Jag rimmet dock behåller! — Kom, Sångmö, kom,

Kom icke hit! jag menar. Hvad vill väl du, 

Då Gardespoesi jag tillyxar nu? 

Mamsell Nylander lär oss uti sin bok,

En nyttig, en förträfflig och mäkta klok: 

Först väljas hvitkålshufv’en , så stora som 

En misslyckad poets — på den tanken kom Mamsell Nyländer ej; det min egen är, 

Och för min räkning qvarstår den äfven här — 

Från hvitkålshufv’et skrädas de gröna blad, (Peruken kan man kalla dem, eller hvad?)

Och se’n det kala hufvud — hvad gräslig syn!—

Man hackar obarmhertigt, så fint som gryn. Derefter stötes kålen, som ej får fred, 

I tunna eller fjerding, väl rengjord, ned. Emellan hvarfven häller man ättika,

Dock endast några droppar. Nu skall man ta 

Af berberisbär några samt dill också 

Och strö det helt försigtigt derofvanpå . 

När kärlet fullt har blifvit , så lägger man 

En botten ofvan kålen, och, om man kan, 

En tyngd på denna, tung som herr Kraemers vers.

På detta sätt skall kålen stå ut sin pers,

Tills den hört upp att jäsa. Då borrt »vi tar» Den tyngd vi nämnt, och surkål »vi» ändtligt »har»,

(Vi nyttjar Kraemer-språket; vi skrifver som Vår höga förebild, som vi tycker om.)

Siskonkorf

En annan sak är åter med siskonkorf, 

Här vill vi lemna rimmet, som obeqvämt 

Och äfven oaptitligt, i matväg helst. 

Men som i språk att forska jag blifvit van, 

Jag länge har funderat af sjelfva hin 

Uppå en slik benämning som siskonkorf. Hvad är väl »siskon», himmel! hvad är väl det? 

Och med hvad skäl förbinda det sen med korf? 

Vi vet ej; mycket finnes som vi ej vet. 

Dock derom något mera här nedanför,

Se’n korfvens art och väsen vi skildrat har. — Så bör den göras, efter de bästa rön: 

Man tager svinkött, äfvensom något fett, Skär detta uti tärningar, ganska små, 

Och hackar dem och bultar tills allt blir fint

Och smidigt. Sedan blandas söt mjölk dertill, 

Men litet blott, och peppar, fint stött och stark, 

Nejlikor, rifven muskott, salt efter smak. 

När detta sammanblandadt har blifvit väl, Man stoppar det försigtigt med tummen i 

Får- eller svinblåtarmar, rengjorda väl; —Förstås, att äfven tummen bör vara ren! —Derefter knytes korfven med trådar om, 

Två à 3 tum emellan hvar knytning, minns! Och nu för grytan korfven är färdig straxt, 

Att kokas der i surkål och — ätas se’n.

Men denna knytning gifvit mig en idé 

Uti »språkfrågan». Månne ej syskonkorf

Det rätta namnet vore? jo, troligtvis,

Fast slarfvigt uttal vållat förbistring här. 

De korfvar små för syskon man anse kan, 

Då barn de äro alla af samma korf, 

(Nu skref jag i pluralis, mitt kräk, ändå!) 

Kött af hans kött, och skinnet af samma skinn.

Om några äro syskon, så »är» väl de, 

Då de bevisligt föddes på samma gång 

Och är dertill så lika som tvänne bär, 

Och samma smak de hafver, och samma lott Dem väntar här i verlden: att ätas opp. 

Det lider intet tvifvel att jag har rätt, 

Som alltid, och belöning jag väntar mig 

Till nästa jul af Svenska akademi’n,

Till hvilken jag min upptäckt vill sända in . .

Wilhelm von Braun (1813-1860) var i mitten av 1800-talet en av Sveriges populäraste poeter.

Han hade inte mycket till övers för samhällets toppar och etablissemang, vilket syns i en del av det han skrev.

Satir som skrevs för över hundra år sedan är inte alltid så lätt att förstå, men jag låter mig ändå roas av hans texter.

Det vimlar av korvar i litteraturen; korvar äts både på midnattsfester och äventyr i Enid Blytons böcker och nästan lika mycket äts det hos Dickens:

”the best tea-service is set forth, and there is excellent provision made of dainty new bread, crusty twists, cool fresh butter, thin slices of ham, tongue, and German sausage, and delicate little rows of anchovies nestling in parsley, not to mention new-laid eggs, to be brought up warm in a napkin, and hot buttered toast.

ur ”Bleak House”