ingen ängel

 

men en flicka, som Vanda ritar i snön:

 

Hon kom plötsligt ihåg, att snön där ute låg vacker och hvit, och hon tänkte, att det var mycket roligare att springa omkring och pulsa i den än att sitta inne och titta, och så slängde hon på sig kappa och mössa och smög sig osedd ut på gården. 

Där träffade hon på en behändig drifva, som tornat upp sig mot trädgårdsstaketet, och Vanda roade sig nu en stund med att vada omkring i den, blundade och lekte att hon gick i drömmen, ty så mjukt och trefligt kändes det. 

Sedan »ritade hon en flicka i snön» Det gick så till att hon kastade sig baklänges i drifvan med utbredda armar och utspärrade fingrar, så att det blef ett djupt, präktigt aftryck af fröken Vanda. Hon betraktade det en stund, borrade dit två djupa hål till ögon, ett till näsa och ett till mun, samt såg sig sedan om efter något nytt att sysselsätta sig med. 

Hon suckade djupt, ty hon kunde ej upptäcka ett enda dugg nytt och roligt att ta sig till. Missnöjd traskade hon neråt trädgården, tittade på skatorna, som skrattade i äppelträdens toppar,  och funderade på om det vore lönt att fånga några af dem genom att strö salt på deras, stjärtar. Hon visste nämligen, att man bara behöfde springa fatt dem och strö salt på dem för att sedan med lätthet kunna fånga dem.

    ur Greta och Vanda

     av Amy Palm

Som barn brydde jag mig aldrig om vem som skrivit en bok, eller vad recensenter tyckte om böckerna jag läste. Allt som gick att läsa slank ned, men somt tyckte jag bättre om än annat — och de böckerna läste jag ofta om. Böckerna om Greta och Vanda, av Amy Palm, hörde till dem jag återkom till. 

Hade jag vetat att Gurli Linder, nedlåtande kallade böckerna för snömos, skulle de inte ha rört mig i ryggen.

Nu tycks böckerna fått återupprättelse, de ”bygger på barndomsminnen från herrgårdsliv i Uppland. Hon [Amy Palm] berättar okonstlat och utan moraliserande om vanliga barns lekar och upptåg”, säger NE nu.  

Det finns inte så värst mycket att läsa om snöänglar på nätet, annat än att de finns överallt där det finns snö — liksom gubbar, gummor och folk i största allmänhet av snö.

Men jag får lära mig att i Japan gör man snökaniner, bara en oval med blad till öron.

 Snölyktor tycks vara populärast i Norden, och i Japan där det finns snölykte-festivaler. Lyktorna var roliga därför att de var vackra att titta ut på sedan mörkret lagt sig.

Snögrottorna minns jag också med glädje. Nu har det ju hänt en olycka med en grotta som rasat över en pojke. Våra grottor var ofta öppna i taket, och utgjorde ingen fara, men det är nog på sin plats att ha snögrottor under uppsikt, liksom hö och halmgrottor — i den mån de fortfarande existerar.

 

7 Fredag.  

Mulit hela dagen, och eftermiddag samt aftonen snögade mycket.

 Klockan 4 åkte jag uti Kappsläda till Grönbrink, hvarest samlades öfver 20 Personer främmande till Caffee och Soupee för att celebrera Herr Rubensons och Dess frus Hemkomsöl.

 Caffee, Canelkaka, Muscatvin, Sockerrån, Sockerspånor och Thee böds före måltiden, som bestod i 12 rätter god och fint lagad mat samt Decere af Russin, Mandel, Confect, Renetter, rödt Vin, Pounch och Biscoph. 

Allt ganska godt och ordenteligt samt tillräckeligt, snarare allt öfverflödigt, och alla ganska muntra.

  Så skrev Märta Helena Renstierna i sin dagbok den 7 mars 1820. Här har det också varit ”mulit hela dagen”, och lite snö har fallit nu på kvällen — men där slutar likheterna mellan Årstafruns dag och min, någon kappsläde har jag inte, och jag nöjer mig med lite soppa till kvällsvarden.