nytt ord

på urgammal företeelse:

 Coming out to play

John Hassall

”Putte var en orolig pojke, som aldrig kunde sitta stilla, utan alltid var nyfiken och flängsjuk, det var som hade han haft kvicksilfver i hela kroppen. Olle däremot var lugn som en filbunke;  hvad han ville, det ville han, och hvad han gjorde, det gjorde han och såg hvarken åt höger eller vänster, rakt fram blott.”

Visst har vi alla stött på flängsjuka ungar — men ordet har jag inte mött tidigare, och jag hittar det inte någon annan stans än i Sofie Almquists ”Läsebok för småskolan”.

Filbunke-ungar är det kanske inte lika gott om — men ordet har använts ända sedan mitten av 1600-talet. För att inte tala om maträtten — perfekt i sommarvärmen — som man förmodar har funnits så länge vi människor hållit oss med tamboskap, och haft behov av att kunna förvara mjölken.

 

en mening jag minns

 

Forgetful Angel

Paul Klee

I ”Glömskan” skriver Kjell Espmark:

”Jag bortser då från dessa drivor av minneslappar som fyller fickorna och som jag aldrig hinner läsa men ändå inte törs kasta, påminnelser som växer över huvudet på mig.”

Så väl jag känner igen mig!

På bal med Gustaf

Nu spökar det i trapporna

och i tamburn bland kapporna

den gamla goda tiden

hörs frasa genom siden,

fru Uggla seglar in.

Och gammaldags är stilen

i airen och profilen,

där sjutti år fått rita

sin skrift i hennes hvita

och högvälborna skinn.

Portrait of a Lady with a Fan 

 Franz Xaver Winterhalter





Halvskuggan bland vinbärsbuskarna gör det till ett perfekt tillhåll de här varma förmiddagarna — där fläktar det en aning, och det slår mig att en solfjäder ibland har kallats för en fläkta (ja, även på svenska).

Dikten som dök upp i mitt minne var Frödings ”Balen”:

Och utmed väggarne satt tant vid tant

i gult och gredelint och annat grannt

och tyllomfluten, brokigt skiftande,

satt flicknoblessen, makligt viftande

med fläktorna kring sina unga drag

i flickförnämt och nådigt själfbehag.

Gustaf kunde verkligen berätta medryckande, och trots att diktens jag led helvetets alla kval, var han mitt i eländet rolig. Tycker du dikten är för lång, så leta ändå upp den och läs bitar av den — och njut av den medryckande rytmen.

Sy en väska

 

Nere på stranden gick en flicka, svart-brun av solbränna och gyllene i håret, butter och ensam och mycket svensk i förmiddagen, vacker med sin badväska och trots sin arghet över att där ännu ingen fanns att se henne. Hon gick i några förargade slingor över stranden, stannade framför kioskens reklamlappar och veckotidningslöpsedlar och gick hem igen med badväskan över axeln. Fiskebåten långt borta dallrade bort i solskimret och försvann också.
 från ”Badrestaurangen”
 i novellsamlingen ”Lösnummer” av Jan Olof Olsson”

Strandväskan
är en praktisk och nästan oumbärlig sak, som flitigt kommer till användning vid sommarens små utflykter. Till och från badstranden är den utomordentlig att förvara badgrejorna i och — om man så vill — matsäcken!
För att vara riktigt praktisk bör den ju vara vattentät, så att en våt baddräkt ej blöter igenom, och för övrigt oöm.
I s.k. skurduksväv är vidstående väska utförd. Till själva väskan åtgår ett 50 cm. brett och 85 cm. långt stycke väv. Sidstyckena, vars bredd är 25 cm., rundas nedtill. Upptill på väskan en 5 cm:s fåll, i vilken man trär i pappskivor, som ge stadga. Innan väskan sys ihop, garneras den med centimeterbreda remsor av svart vaxduk och t. ex. grön duschduk. Dessa remsor träs in i väven och ge en effektfull garnering. Väskan fodras med duschduk.

Helt säker på att jag begriper den här beskrivningen är jag inte — vilket inte skulle hindra mig ifrån att ge mig i kast med skurduksväv & vaxduk, om jag inte redan hade mer väskor än vad som kan anses normalt. Duschduk förresten — vad är det? Sån’t man gör duschdraperier av?
Beskrivningen hittade jag i nummer 27 av Svenska Journalen 

1935

Vinbär — med och utan moral

Almen och vinbärs-busken

en fabel

”En frodväxt Alm til vinbärs-busken sade:

”Du stackars ting, som mer vid mullen trivs:
”Din usla lott i det låga gifs:
”Naturen såg, til stort du inget ämne hade.
”Men lyft, om du förmår din syn, 
”Se här, min stolta topp förlorar sig i skyn,
”Och Juno sjelf, när hon vill åka,
”I farten ofta plär mig råka, 
”Man vördar fjerran från min pragt,
”Min skugga söks, mitt skydd mot stormars magt:
”På dig, du stoftets barn, hvem ger väl akt?
”Nej men, rätt så, den lilla svara;
”Men, om Ers Nåd så täcks, må det min lycka vara,
”At, känd av få, de få dock ha mig kär,
”Och finns smak i mina bär:
”Hur långt jag syns, bekymrar mig rätt föga,
”Blott till mig när det blida Världens öga,
”Och morgonrådnans dagg begjuter mina blad:
”Stor sak hur hög, blott jag är frisk och glad.

Denna fabel hittar jag i ”Vitterhets-nöjen” från 1770.

Jag inser att vinbär är ett vittomskrivet bär. Inte bara i kokböcker omtalas det — nej då, trädgårdar med frukt och bär, lämpar sig ypperligt för älskande par, att vandra i:

Ur aplarnes löfverk glänste gullgula klot och purpurröda rundlar; hvarje päron, förtyngdt af sin läckra saft, sågs böja sig neder, erbjudande sig sjelfmant åt plockarens hand; af idel full het hungo plommonen ituspruckna; millioner vinbär rubinbesatte hvarje qvist, och krusbären glödde mellan deras taggar, och i spaliéren hopade sig drufvorna i hög.

skrev Olof Fryxell i sin roman ”Dag och natt”.

Fröding lyckades peta in ett vinbärssnår i sin dikt ”En morgondröm”, en lång frispråkig dikt som han blev åtalad för:

Jag drömde om aplar i mäktiga hag
kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår
kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger
i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger och slingrar sig fram
i skogens tystnad från stam till stam.

Men bäret har även fått representera det kvinnliga — flickor och kvinnor som iklädda nystrukna bomullsklänningar vita förkläden och snibbar.

”som hjälptes åt att taga vara på trädgårdens afkasting, sprita ärter och vinbär, snoppa stickelbär, rensa jordgubbar och hallon.”    ur ”Svarta skuggor”

 av Wenzel Hagelstam

 

Andra flickor skrev hem från landet där de inackorderats i lämpliga hem, ofta prästgårdar, och berättade i detalj hur man beredde de rara bären:

Det var nu hög tid att taga vara på de präktiga röda vinbären, menade fru Alin. Och så tog hon alla flickorna med sig till trädgården och lät dem plocka hela korgar fulla af vinbär.
»Du må tro, att vinbär duga till mången god ting»,  skref Cecilia sedan till sin syster. 
»Vill du veta, hvad vi ha användt dem till? Jo, till kompott, till sylt, till saft och till gelé. Allt detta skall jag nu lära dig att laga. Först kompott. Och till att börja med skall du då få veta, att man aldrig skall koka frukt i förtent kärl, ty gör man det, så får den rätten en ful grå färg. Vi togo således en nyskurad oförtent kopparkittel och kokte nu först i den en sockerlag af en tredjedel så mycket socker, som bären vägde, samt litet, litet vatten. När denna lag hade kokt åtta a tio minuter och var väl skummad och klar, ilades bären och fingo koka fyra minuter. Kompotten var då färdig, och vi upphällde den skyndsamt på varma flaskor, hvilka genast korkades och hartsades. På samma sätt gör man också kompott af hallon, körsbär, krusbär och blåbär.

ur ”Stadsflickor på landet” av Hedda Anderson

Och så fortsätter Cecilia kapitlet ut. Det är inte utan att jag undrar hur hon hann och orkade delge sin syster sina nyvunna kunskaper.

Bara på ett ställe framgår det hur tröttsamt detta saftande och syltande kan vara. Det är i Vera von Kræmers ”Lia vänder om”:

Hon syltade och saftade, alla vinbär som skulle tas tillvara, alla äpplen som skulle mosas, alla lingon! Men med lingon var det lätt, de skulle röras, man behövde inte stå i köket och skumma och lyfta de tunga syltgrytorna och koka flaskor och så hinna laga mat dessemellan och så vara varm och trött och bara längta att få sitta i en mörk biosalong. Lingon kunde röras i sällskap. Men det här går inte an, tänkte hon. Jag sitter aldrig tillsammans med dem, och om jag gör det, så antingen gäspar jag eller tänker på att mina fötter värker för att jag står så mycket.
 

Dags för mig att återvända till mina vita vinbär, som tack och lov mognar en vecka innan det är dags att ta itu med de röda och svarta vinbären. För ögonblicket ett skönt bärplockarväder, om än en aning varmt.

 

men det blåser inte!

 

Stormy Weather

Jean-Babtiste Camille COROT

He that has and a little tiny wit, 
With hey, ho, the wind and the rain, 
Must make content with his fortunes fit, 
Though the rain it raineth every day.

  från King Lear

Men fullt så illa som sommaren 1849 är det inte, då skrev Per Daniel Amadeus Atterbom i ett av sina brev till vännen Bernhard von Beskow:

”Hvilken sommar! Jag börjar tro, att »Fimbulvintern» stundar. Den bemäktigar sig den physiska naturen, liksom den rasar i menniskornas sinnen.”

Dessutom var han krasslig, inte lätt att skriva då:

”alltsedan jag kom hit, ännu icke haft en frisk dag. Jag fick, strax efter hitkomsten, ett recidiv af Frossa, och tillika en svår hosta; den förra tyckes nu ånyo vilja lemna mig, men den sednare fortfar; under det den oupphörliga kylan och fuktigheten håller mig för det mesta instängd, aptiten är klen, och nätterna temligen hvilolösa. Matt och nedstämd, orkar jag för det närvarande med ingenting;”

Hvilolösa nätter är tack och lov inget som drabbar mig, men visst förstår jag vad han menar med att inte orka någonting.

Men att bläddra i gamla tidskrifter kräver inte så mycket av en, så jag har ägnar några dagar åt några juni- och julinummer av Svenska Journalen från 1835. Det slår mig hur mycket som är förvånansvärt aktuellt.

En rubrik till en artikel av dr Ansgar Roth fångar mitt intresse(Han var geodet, och tack och lov kan Wikipedia berätta vad det är):

Vädret har inte varit normalt på senaste tiden — ja, i själva verket icke på länge. Vintrarna ha ej varit några riktiga vintrar, somrarna inga verkliga somrar. Försommaren i år har varit under all kritik — därom äro alla ense, särskilt de som flyttat från staden ut till landet eller skärgården för att njuta av sol och luft. Luft finns det nog, men den är kall och blåsig. Och solen lyser mest med sin frånvaro.

Vad kan nu detta bero på? Är det en fortskridande klimatförsämring eller en övergående oro i de högre regionerna? Beror det på solfläckarna eller jordbävningarna, på kometspillror som förorena jordens atmosfär eller kanske rentav på exploderande stjärnor i Vintergatan, som bombardera oss med främmande strålar? 

Svaret ges i efterföljande artikel och lyder: Vi veta så gott som ingenting om de verkliga orsakerna till vädrets och klimatets växlingar och äro därför ur stånd  att profetera något om framtiden.” Sv.J. nr. 26.

Den artikeln har jag just börjat läsa, men så värst mycket klokare lär jag inte bli sedan jag läst den.

Några sidor längre fram hittar jag en annan aktuell artikel: ”Föräldrauppfostran i högre grad än barnuppfostran”. Så här på min kökstrapp blir jag nog sittande, i regnet, tills vädergudarna kommer på andra tankar.

 

 Two Weather  Witches

Hans Baldin Grien 

Kanske kan vi helt enkelt skylla vädret på häxkonster.

Tycker du att Shakespeares ”The Tempest” är för våldsam läsning, så kan jag föreslå en betydligt mer begränsad storm: ”Storm in a Teacup” av Eden Phillpotts (kompis till Agatha Christie, som gillade hans böcker).

min lördagsmening

 

Mother reading with her baby 

Anthea Craigmyle

 Jag ser att Klimakteriehäxan trofast fortsätter att lägga ut meningar som fått henne att tänka till — för att visa att även jag emellanåt tänker till, rotar jag fram filen med tänkvärda meningar.

Folke Dahlberg var en intressant, och mycket läsvärd författare, i novellen (som han kallar småprosa) ”Regndag” läser han ”I brist på lektyr, utled på årknirk och strandvandringar”, en postorderkatalog, om vars texter han säger:

”Man är till en början skeptisk och avvaktande men hänger sig sedan reservationslöst åt fabrikanternas varubeskrivningar: ett nytt språk, skapat av traditionslösa psykologer för att övervinna bondskt köpmotstånd.”

minnet av en ros

Intressant, det här med vad som för alltid fastnar i hjärnan. 

Den här vildrosen, från min sommarö fick mig att minnas ett studiebesök för förfärligt många år sedan. Barnkrubban besökte det bageriet där Max pappa arbetade — det enda jag minns, förutom att vi var där, är hur Max pappa visade oss hur man gör en marsipanros. 

tillsammans med kompisarna Max och Margareta — på den tiden man, iförd ”kuli-hatt” fortfarande sjöng tjing-tjong medan man mekaniskt viftade med händerna.

Nu är tårtor inte min passion, i synnerhet inte prinsesstårtor, så så värst ofta stöter jag inte på en — men gör jag det, går mina tankar omedelbart till Max.

Nostradamus lär ha uttalat sig om marsipan:

"De kan användas som medicin men är mycket goda att äta när som helst". 

En sökning på nätet lär mig att araberna tillverkade marsipan redan på 600-talet (efter vår tideräknings början, antar jag), och då använde man honung som bindemedel och sötning.

Såvitt jag förstår är vi svenskar ensamma om att göra prinsesstårtor, men inte om namnet, det tycks finnas en uppsjö av olika sorts tårtor med det namnet — men vad vi oftast förknippar med detta rojalistiska bakverk, sägs komma från ”Prinsessornas kokbok” 1948.  

I en barnbok från 1891 får vi ett detaljerat och mycket pedagogiskt recept på en prinsesstårta:

    »En tårta är ju det nödvändigaste af allt , hvad skulle vi eljest äta till syltet», sade Charlotta.
    Ja, en tårta skulle de laga till, en som stod beskrifven i Charlottas kokbok och som hade ett så lustigt namn. 
    I kokboken stod det så här:
             Prinsesstårta. 

Tag ett ägg, slå sönder det i ett fat, kasta bort äggskalet och vispa gulan och hvitan i 6 minuter tillsammans med en matsked fint socker. 

 Hela boken, med receptet och illustrationer av Jenny Nyström hittar du hos Litteraturbanken.

Vill du ha en novell, med både en dödlig dos marsipan, och vuxentilltal, finns ”The Kidnapping of Madame Storey and Other Stories” av Hulbert  Footner, hos FadedPage.

Jag har skrivit om Hulbert och hans serie om Madame Storey tidigare — en vacker dam som kedjeröker och löser mordgåtor på sitt eget vis.

Söker du på Madame Storey så får du även ett AI genererat svar, på svenska.

”Still smiling, she picked up the cake daintily between thumb and forefinger and conveyed it to her mouth.  A little cube two inches long, covered with green icing.  Her white teeth met through the middle and she crunched it once with just the expression of a child who pops answeet into its mouth.

And then an awful look came over her face.  She clutched her throat; she had no time to spit the stuff out, no time even for a cry.  She went dead just as quick as that.  Dead without a sound.”

Från novellen ”The Scent of Almonds”

Etikettsregler

 Vad det är som gör mig så fascinerad av etikettsregler vet jag inte — kanske det faktum att jag kan strunta i dem, och bara förundras över att de fanns en tid då det var oomkullrunkeliga.

Jag vet att jag redan skrivit om dessa regler — och att jag förmodligen kommer att göra det igen.

Mitt senaste fynd hos Litteraturbanken är en tunn liten bok av en anonym författare.

Här gör jag bara några nedslag i den första halvan av boken.

Laughing Children with Cat, 1629

Judith Leyster 

1

Är ni gift och har barn, så visa er aldrig angelägen att för andra berömma era barns ovanliga anlag och framsteg. I nio fall bland tio skola visserligen alla prisa och smickra er lilla afgud, men de skola likväl inom sig le åt er fåfänga.

 2

För damer är det mindre passande att sitta till bords med handskar på; och ingen

annan, än den som har fula händer, bör följa detta mod. Att däremot visa sig i kyrkan, på spektakel eller annat offentligt ställe utan dessa oundvikliga tillbehör för en fulländad toilett, är högst vårdslöst.

5

Låt aldrig er sträfvan att vara klädd på modet gå så långt, att man deraf kan frestas tro er största omsorg vara att följa modet.

9

Då ni mottager förmiddags-visiter, är det ej nödvändigt att gömma undan eller upphöra med det arbete, ni har för händer, i synnerhet om det består i någon finare söm eller broderi.

10 

Parfym äro tillåtne; men de få aldrig vara så starka eller i sådan myckenhet använde, att de på något sätt ådraga er uppmärksamhet. Då de brukas i öfverflöd, tror man er egna någon serskild orsak därtill, och vanligen anser man den vara elak andedrägt.

 

11

Hvarje fruntimmer af fin takt, huru förtrollande hon än må anse sina kroppsliga behag, bör omsorgsfullt undvika att nyttja alltför korta klädningar, hvilka uteslutande tillhöra theaterns dansöser. — Om fruntimmer i allmänhet kunde föreställa sig hvilket oemotståndligt behag ligger i en enkel och anspråkslös klädsel, så skulle de tvifvelsutan allvarsamt studera blygsamhetens reglor för klädsel, fast måhända mera av begär att behaga än av grundsats. Den lustiga skulle använda blygsamheten så som ett konstgrepp; kokett skulle tillgripa den som en lockelse; den dygdiga kvinnan såsom en dragningskraft, och den vällustiga så som det ofelbaraste sätt att förföra.

     från ”Etikett för damer” (1840)

Fashion Plate by Christian Dior

Illustration from the Magazine Vogue, June 1947

Christian Berard 

lagom lång?

Det