måndag 24 februari 2020

Skottdagen

Det fördömda gamla missbruket att ge damerna rätten till initiativ i vissa afseenden under skottåren har jag äfven i år haft obehag af. Inte kan jag säga, att jag precis är hvad man kallar  en vacker karl — fast visst icke heller motsatsen — men  jag måtte ha något som verkar oemotståndligt tilldragande på det svaga könet. Sade jag svaga? Jo, jag  tackar jag! Det har en energi, som är fruktansvärd och  som under skottåret växer med en förbaskad massa hästkrafter. Skottdagen tänker jag hädanefter hålla mig inne  bakom stängda dörrar i familjens sköte, och jag är ändå  inte säker på, att inte det stackars svaga könet rifver upp takpannorna för att kunna öfverhopa mig med sina karesser.
                                               ur "Skottår" av Albert Engström

Postcard depicting How to catch them, in a leap year, 1908

Ja, så inleder Albert Engström sin berättelse "Skottår", och det slår mig, både när jag läser den och när jag tittar på alla skämtteckningar där damer friar till män, att det alltid är kvinnorna man skrattar åt. Ofta är det äldre matronor som inte ser ut att varit attraktiva ens i sin ungdom. 
Nog visste jag att man hade flyttat på skottdagen, men inte att det var så länge sedan  det skedde för 20 år sedan! Klokt tycker jag, för vem kunde hålla reda på när den egentligen inföll, i synnerhet som man inte är säker på varför man petade in den extra dagen redan den 24:de. Alf Henrikson skriver:
"Det har gissats att man i det antika Rom före Ceasars tid antagligen lät februari sluta redan den 23 ibland och därpå sköt in en lagom lång skottmånad."
Och riktigt hur traditionen, att kvinnor kunde fria på skottdagen, är även det höljt i dunkel. Det finns en uppgift om att seden skulle ha uppkommit på 400-talet, men det går inte att belägga. Däremot vet man att ogifta kvinnor från mitten av 1800-talet sades ha rätt att fria  till sin hjärtas utvalda. Något som snabbt fick fäste, förmodligen inte i så måtto att mängder av kvinnor passade på att fria, men man roade sig med diverse romantiska upptåg, det hölls skottdagsbaler där flickorna fick bjuda upp till dans.  Många kvinnor tog tillfället i akt och klädde sig i manskläder.
Det trycktes särskilda vykort som kvinnor kunde använda sig av när de friade.

Leap-Year Etiquette  

Det var alltså ett spektakel som inbjöd männen att göra narr av det "svagare könet". Axel Wallengren (Falstaff fakir) kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att skriva om det i "En hvar sin egen gentleman" (1894):

En enka friar på skottdagen.

Herr N. N.
Edert uppförande mot mig har aldrig burit vittne om någon körlek till den, som med purprade kinder skrifver detta bref. Men jag har hört så mycket godt om Edert företräffliga hjerta och andra ädla egenskaper, att Eder anblick nästan förstenar mig.
Rädda mig ur denna situationen! Jag är öfver de år, då man vid sådana tillfällen som detta plägar att säga artigheter till karlar, och ni skulle sjelf finna det osmakligt, om en qvinna vid min ålder ville spela en förälskad tosa; emellertid försäkrar jag Eder, att jag för Er hyser den mest brinnande tillgifvenhet. Om mina förhållanden säger jag ingenting, Ni känner dem förut; blott derpå gör jag Eder uppmärksam: Om Ni kan vara en far för min dotter? Ty jag döljer icke för Eder, att vårt äktenskap skulle bli allt annat än lyckligt, om jag såge Er mera älska min dotter, än mig sjelf.
För detta senare fall: träd aldrig mera öfver min tröskel! I andra fallet: kom i mina uppriktiga armar.
Trofasta enkan
  N. N.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar