Om av gummi förfärdigade ytterskor

      (Flickorna) sätta sina små bottinerade fötter så nätt på trottoiren.

                                                            Måns Hultin, 1875  

Tänk vad en annons på nätet kan ställa till med.

Ja, jag vet, jag brukar påstå att jag inte läser annonser — vilket naturligtvis alla annonsörer vet, för det här var en filsnutt som hoppade fram mitt i en intressant text. Och hoppade gjorde även folket i filmen, de hoppade glatt runt i vattenpölar och på leriga vägar. Inte nog med att jag inte kunde undvika att se annonsen — jag fångades av den! (En eloge åt den annonsbyrå som gjort den filmen, för jag brukar aldrig stanna upp för annonser, som jag normalt anser stör min läsning). Jag till och med klickade på en länk, och fick veta att dessa tingestar, som såg ut som genomskinliga (nåja, nästan genomskinliga) sockor, som folk drog över sina skor när de skulle gå ut med hunden i regn och rusk. En slags galosch alltså — eller bottin — eller pampusch — inget nytt alltså, och jag har skrivit om det förr: "Att ha ordentligt på fötterna", om nu någon skulle vilja fördjupa sig i etymologin. Så något nytt var det inte, även om just den här produkten, som kallas vattentäta skoskydd, förmodligen är tämligen ny. 

Splish Splash 

Robin Wiesneth 

 Men har man, som jag, en hjärna som är fallen för omvägar, så leder den sortens hinder till inte bara till en omväg, utan en till en veritabel rundtur bland ord och uttryck, både på nätet och i de egna bokhyllorna.

Att "Lyckans galoscher" är en saga av H. C. Andersen  visste jag, men jag kom inte alls ihåg vad den handlade om. Nu var det inte fullt så enkelt som jag trott att hitta den sagan på nätet, så jag fick hämta fram mina två upplagor (åtta band) av hans sagor. Hos Gutenberg kan du läsa den i engelsk översättning, " The Goloshes of Fortune". När jag började läsa den som mindes jag den ju, om de två feérna, den ena en av Lyckans kammartjungfruar, och den andra Sorgen.

Men det finns ju fler "galoschuttryck", så vanliga, trodde jag, att det inte skulle vara någon konst att hitta deras ursprung. Men inte ens Pelle Holm var särskilt upplysande, om "din gamla galosch" hade han inget att säga. Det har för övrigt inte heller nätet, annat än en del antagande och rätt vilda spekulationer. Men det förefaller som uttrycket funnits ett bra tag, i Karl August Tavaststjernas "Barndomsvänner. Ett nutidsöde" (1886) kan man läsa: "Det vore mycket roligt att höra något närmare om dig, gamla galosch." Själv gissar jag att det är allitterationen som fått uttrycket att bli bestående — fast vid en närmare eftertanke är jag inte så säker på att uttrycket fortfarande är gångbart.

Om "passar inte galoscherna?" säger han 'efter anekdoten om hur skådespelaren Georg Dahlqvist efter en föreställning i distraktion försökte ta på sig ett par dambottiner men gjordes uppmärksam på misstaget genom en påkläderska, som utbrast: "Så förargligt, herr Dahlqvist, passar inte galoscherna?"'

Dessutom fick jag lära mig ett nytt uttryck (nytt för mig alltså) "sällan dansar höns i galoscher".

"Det här är ett galoschvänligt land, annat kan man inte  säga. Nu är ju galoscher och pampuscher inga plagg som  man står i något mera innerligt förhållande till." 

                                                

Här hos mig är det galoschväder, en perfekt dag att låta sig muntras upp av ett kåseri av Bang. Ovanstående rader kommer från hennes "Det olösliga problemet", det är ur en samlingsvolym från 1984, men av texten framgår att kåseriet är betydligt äldre än så: 

 Jag såg en äldre herre i en buss en gång. Det var en fin  gammal herre i pälskrage och käpp med silverkrycka. Han  såg ut som om han drack fin gammal bourgogne till middag.  Om det finns geheimeråd så var han ett sånt. Han tappade  en femöring. Det var mitt för konduktrisens lilla bås. Han  hukade sig ner så det knakade i hela adelskalendern. 

Minns ni den tiden när en konduktör, eller konduktris satt i ett litet bås längt bak vid ingångsdörrarna? Det gör faktiskt jag även om det måste ha varit innan jag började skolan. Femöringarna hängde med betydligt längre.

Sir Walter Raleigh lays his cloak before 

Queen Elizabeth I to walk over a puddle, 1936 

by René Bull

Jag blir påmind om att jag borde investera i ett par nya stövlar, för någon riddare lär väl knappast komma i min väg nästa gång jag behöver beträda regnvåta vägar.

Så har halva den här dagen försvunnit under det att jag roat mig med att läsa kåserier, sagor och diverse texter på nätet — och blivit påmind om en del av författarna som jag nog inte läst sedan skoltiden — för vem läser Tavaststjerna i dag? Nu finns han på min att-läsa-lista.

Men dammtussar, ogräs och oskrivna mejl finns ju kvar till en annan dag.