Jag vidhåller

att jag uppskattar att bo i ett land med årstider.

Reading in the Garden, 1915

 Nikolai Petrovich Bogdanov-Belsky

Men jag skulle gärna se att de var fördelade lite annorlunda — fast när det nu är som det är får man ta till en extra nypa bortträngning, vilket enligt Freud är "vårt försvar mot det oacceptabla". Så i morse när jag klättrade över snövallarna och försökte trampa upp en stig från huset, så tänkte jag på sommaren, och hur obegripligt det ter sig så här års att vi om några månader ska kunna sitta ute, långt in på de ljusa kvällarna. Läsa, prata eller bara njuta! Åtminstone hoppas jag det!

För ögonblicket är tingen emot mig, vilket innebär att jag måste ringa samtal jag inte vill ringa, och göra saker jag inte vill göra — och då, mitt i mitt trampande och fallande, så minns jag några rader ur en sång:

Nu får jag erkänna att det här inte är en sång jag är väl bekant med, jag var för ung när den kom 1960, och dessutom är det inte den sortens musik jag vanligtvis lyssnar till — jag kan inte ens hela texten, bara refrängen. Men jag vet inte hur många gånger jag hört någon gnola på refrängen just på den här sortens dagar.

Mama said there'll be days like this
There'll be days like this, my mama said
(Mama said, mama said)
Mama said there'll be days like this
There'll be days like this, my mama said

Så här ser det ut när jag öppnar köksdörren — frågan är om jag överhuvudtaget kan klättra ut efter nästa snöfall, som lär vara över oss i morgon.