"Må dina lyckodrömmar bliva sanna"

Önska gärna varandra ett gott nytt år — men låt

den stackars björken få ha sin näver i fred!

The Year

What can be said in New Year rhymes,

That’s not been said a thousand times?

The new years come, the old years go,

We know we dream, we dream we know.

We rise up laughing with the light,

We lie down weeping with the night.

We hug the world until it stings,

We curse it then and sigh for wings.

We live, we love, we woo, we wed,

We wreathe our brides, we sheet our dead.

We laugh, we weep, we hope, we fear,

And that’s the burden of the year.

                     Ella Wheeler Wilcox

(Och minns att om du inte, mot förmodan,  har ett gammalt 2018 i dina gömmor, så kan du inte önska ett gott nytt 2018!)

1116

dagar kvar 

i

1117

dagar kvar 

i

Klädd för te

Det är inte bara fotografier som får mig att fundera över modellernas leenden och fina kläder — det tycks även som man  plockade fram finkläderna och bästa leendet när man satt modell för en målande konstnär. Naturligtvis finns det undantag, men påfallande ofta ser man skälmska damer i siden och spetsar på målningarna.
För att inte tala om alla hel- och halvnakna damer, som så många manliga konstnärer tycks ha en sådan förkärlek för. Men dem lämnar jag därhän i det här inlägget

Afternoon Tea, 1912

Charles Bittinger

Jag kan delvis förstå gåbortskläderna när det är bilder av, vad ser ut som, tekalas — men när man sitter ensam med sin tekopp, verkar det som en överloppsgärning att klämma in sig i korsett och trånga skor.

"Tea Time" 

 Federico Andreotti

Den här flickan måste ha lagt ned en icke oansenlig tid, först på att tvätta, stärka och stryka, och sedan på själva påklädningen. 

Det  var ju en tid då det var oanständigt att visa sig utan huvudbonad, men den här verkar i anständigaste laget — åtminstone i mesta laget!

 Tea Time

Henry Salem Hubbell 

Bär man en klänning av det här slaget, behöver man knappast dammsuga sina golv — å andra sidan krävs det nog tjänstefolk som tar hand om klädseln. Det behövs särskilda kunskaper för att tvätta de här kläderna — det ser ut som de vita "ränderna" på jackan, är infällda spetsar.

Woman with Beads, 1914

Raymond Perry Rogers Neilson

Den här bilden fascinerar mig något alldeles otroligt. Att koordinera tapet, teservis, lampskärm och klädsel kan inte ha varit helt enkelt. Det fick mig att fundera på om jag skulle klara det — och jag kom fram till att det skulle vara mycket svårt, så svårt att jag nog avstår.

Däremot är tanken på att plocka upp mönstret på någon av mina tekoppar, och brodera på ett klädesplagg, servett, eller kudde, rätt lockande.

1118

dagar kvar 

i

The Blue Room.—It is in this famous apartment that the President receives his guests upon state occasions. The room is considered the handsomest in the house in point of decoration, and also in its beautiful proportions. The floor is a fine, highly polished parquetry, and the walls are covered with a heavy steel-blue silk with yellow embroideries at the ceiling and wainscot. In the pattern of this embroidery and in the decoration of the ceiling and the window hangings the star is used with graceful effect. Each of the three windows is surmounted by a golden eagle. A feature of the room is the fine marble mantel with its supports representing sheaves of arrows tipped with gold bronze. When receiving in the Blue Room, the presidential party stands in front of the windows, but formerly they occupied the north end of the room. A heavy rope of silk encloses a passageway for the procession of guests, who must pass from the Red Room into the presence of the host and thence into the Green Room. This change is one of the many that were brought about by the rearrangement of the entire premises. During the administration of John Adams, the Blue Room was used as a sort of vestibule, its convenient location making it available for this purpose.

Tomte sökes

för enklare sysslor kring stugan — som att mata småfåglarna och städa på loftet.

 tomte 
1 jultomte: tomteluva; tomtemask; tomteskägg; pappa klädde ut sig till ~; barnen har börjat skolan och tror inte på ~n längre

HIST.: sedan 1874; kortform av tomtebisse m.fl.; bildn. till tomt

2 ett väsen i nordisk folktro som troddes hålla till på bondgårdar och där sörja för folkets trevnad och välgång
BET.NYANSER: a) bildligt om småpysslig och omtänksam person ⟨i sms.⟩: hustomte b) ibl. äv. i klandrande uttr.⟨vard.⟩: din ~, har du klantat till det nu igen!
IDIOM: ha tomtar på loftet vara dum eller tokig ⟨vard.⟩
HIST.: sedan 1781; se tomte 1

 Den mest betungande uppgiften blir att hjälpa mig upp för backen — å andra sidan inte så ofta återkommande — ner kommer jag alltid, men för att slippa tälta vid brevlådan tills våren kommer, behöver jag understundom  bärgningsassistans. 

1119

dagar kvar 

i

Grattis Louis!

Do not let yourself be tainted with a barren skepticism.

                                                       L. Pasteur

Louis Pasteur

27 december 1822 - 28 september 1895 

målning av Albert Edelfelt

Vi har mycket att tacka dig för!

1120

dagar kvar 

i

Uppskjut inte till morgondagen

vad du kan göra NU!
Särskilt inte sådant som förutsätter att du kan klättra i träd, eller utföra andra gymnastiska aktiviteter — som att resa sig upp från golvet.
Eftersom jag aldrig längtat efter att bli äldre, så har jag aldrig sparat trevligheter till framtiden. För ögonblicket ser mina testunder ut som Albert Ankers "Oma".

1121

dagar kvar 

i

1891

Kattastrof

om du inte ser upp — innan du sätter kniven i limpan!

1122

dagar kvar 

i

Kan man ha det bättre?

Måtte ni alla ha det varmt och skönt, 

lagom mycket mat,

te eller kaffe, efter behag,

och mer att läsa än ni hinner med!

1123

 dagar kvar 

i

The entrance hall, 1882

Fasters engelska pepparkakor

Jag läser att vi svenskar äter 3,9 millioner pepparkakor varje år.  Hur mycket det blir per person låter jag någon annan räkna ut — men räkna inte med mig, för högt räknat äter jag en pepparkaka om året, och jag avstår gärna även från den, så räcker kakorna till fler. 

Men så börjar jag fundera, är det så många pepparkakor som säljs varje år — eller finns det pepparkaksspioner som har kläm på hur många pepparkakor som också bakas i varje hushåll? Och räknas mjuka pepparkakor som pepparkakor? Det finns mycket att begrunda, och jag börjar inse att det här med pepparkakor är mer komplicerat, och omfattande, än jag kunnat drömma om. Bland dagens e-post finns ett mejl som uppmanar mig att baka något av de medskickade 29 recepten på pepparkakor, och jag har redan insett att nätet är nedlusat med pepparkaksrecept, lägger jag till vad som finns i husets kokböcker så kan jag tillbringa återstoden av mitt liv med att baka pepparkakor — vilket jag inte tänker göra!

I fasters anteckningsbok finns fem olika recept på pepparkakor, och eftersom jag hade mer vispgrädde än jag visste vad jag skulle göra med, så provade jag hennes engelska pepparkakor. Klokt nog insåg jag, innan jag satte igång, att det förmodligen blir förfärligt många pepparkakor av 1,5 kg vetemjöl, så jag dividerade med tre — tack och lov, för kavling hör inte till mina favoritsysselsättningar!

Med den här sortens recept är det en klar fördel om man har erfarenhet av att baka, och kunskap om bakkemi. Det har inte jag, så det fick bli avancerade gissningar, baserade på sunt förnuft. Dessutom hade det varit en fördel om jag hade vet hur slutresulatet förväntades bli. "Rör sirapen 1/2 timme", börjar anvisningarna — varför undrar jag, händer det något med sirapen då, något som ger ett bättre slutresultat än med orörd sirap? Att röra något oavbrutet i en halv timme är jobbigt, så jag gissade, hoppades, att fem minuter med elvispen skulle motsvara en halvtimme för hand. Såvida jag inte någon gång provar att röra för hand, så lär jag aldrig få veta om min gissning var korrekt. Sedan stod det "Utkavlas rätt tjocka", vad är det? Frestande att göra dem rejält tjocka, när man inte gillar att kavla — mina blev cirka 4 mm tjocka. "Bakas ljusa" var nästa uppmaning, men temperatur och tid förväntas man förstå alldeles av sig själv — till slut kom jag fram till 13 minuter i 175°. Slutresultatet blev en lite seg kaka, med ett visst tuggmotstånd — bortsett från att de är i sötaste laget, så är de nästan OK.

1124

dagar kvar 

i

Earliest known photograph of the White House, 

taken c. 1846 by John Plumbe during the administration of James K. Polk.

Grattis Edwin!

Ballade by the Fire

     Slowly I smoke and hug my knee,

      The while a witless masquerade

     Of things that only children see

      Floats in a mist of light and shade:

      They pass, a flimsy cavalcade,

     And with a weak, remindful glow,

      The falling embers break and fade,

     As one by one the phantoms go.

     Then, with a melancholy glee

      To think where once my fancy strayed,

     I muse on what the years may be

      Whose coming tales are all unsaid,

      Till tongs and shovel, snugly laid

     Within their shadowed niches, grow

      By grim degrees to pick and spade,

     As one by one the phantoms go.

     But then, what though the mystic Three

      Around me ply their merry trade? —

     And Charon soon may carry me

      Across the gloomy Stygian glade? —

      Be up, my soul! nor be afraid

     Of what some unborn year may show;

      But mind your human debts are paid,

     As one by one the phantoms go.

         ENVOY

     Life is the game that must be played:

      This truth at least, good friend, we know;

     So live and laugh, nor be dismayed

      As one by one the phantoms go.

Skymningsglöden

Björn Ahlgrensson

 

En missanpassad idealist har han kallats, Edwin Arlington Robinson. En poet som kallade sin barndom olycklig — kanske var den kärlekslös eftersom hans mamma önskat sig en flicka och blev så besviken när Edwin föddes, att hon inte ens kunde tänka ut ett pojknamn åt sitt barn. Det fick andra göra.

Barndomsvänner har berätat att Edwin redan som barn var fascinerad av ord, och samlade på dem. I tjugoårsåldern insåg han att poesin hade honom i sitt våld, och senare i livet sa han "“It must have been the year 1889 when I realized finally — that I was doomed, or elected, or sentenced for life, to the writing of poetry. There was nothing else that interested me.” 

Tre gånger erhöll han Pulitzer priset och fyra gånger nominerades han till Nobelpriset i litteratur.

Edwin Arlington Robinson 

22 december 1869 – 6 april 1935

Insåg, när jag läste dikten ovan, att ordet envoy måste ha fler betydelser än envoyé, och ett besök hos "The Free Dictionary" lär mig att det även är en litterär term:

1. A short closing stanza in certain verse forms, such as the ballade or sestina, dedicating the poem to a patron orsummarizing its main ideas.

2. The concluding portion of a prose work or a play.

1125

dagar kvar 

i

Adventsläsning

Den gröna stolen

Barbara Grossman

Det finns gott om julberättelser på nätet — de flesta med ett moraliskt oförvitligt budskap, och de är ofta en gnutta sliskiga. Angel Unawares, (1916) av C. N. Williamson och A. M. Williamson är inget undantag. Det är en kort berättelse som utspelar sig en julafton i södra Frankrike. 
Men även mediokra historier kan sätta igång tankarna — den här historien fick mig att fundera över rik och fattig. Det finns ju en idealbild av "fattig men stolt", mannen som hellre svälter än tar emot nådegåvor. Så här sitter jag och grunnar över det här med att ge bort och ta' emot. 

1126

dagar kvar 

i

biblioteket

Grattis Susanne!

A philosophy is characterized more by the formulation of its problem than by its solution of them.

Susanne Katherina Langer 

20 december 1895 – 17 juli 1985

Henne måste jag lära mig mer om! En av U.S.A.s första kvinnliga filosofer. Välkänd och respekterad, om än ingen superkändis — med tid och envishet, tror jag att det går att rota fram lite fakta om henne, och hennes teorier och skriverier, på nätet. Som den här artikeln The Social Influence of Design.
Och en hel del citat från hennes böcker:
... the image of feeling created by artists, in every kind of art -- plastic, musical, poetic, balletic -- serves to hold the reality itself for our labile and volatile memory, as a touchstone to test the scope of our intellectual constructions.

Common-sense knowledge is prompt, categorical, and inexact.

Every artistic form reflects the dynamism that is constantly building up the life of feeling.

En hel del av hennes böcker finns hos Bokus.

1127

dagar kvar 

i

Adventsläsning

The Major, whose surname was unfortunately Pratts, sat reading a book in the morning-room. He did not read as you and I read—as people read who turn the pages of a volume consecutively. No; the Major had, during the course of his career, spent many years in different places about the deserts of Africa, and had, in consequence, acquired an entirely individual manner of reading. Each page, having been perused, was torn from its fellows and cast like a white raft upon the ocean of the Major's blue Persian carpet. The Pomeranian, who slept this morning at the old soldier's feet, had been accustomed to these fluttering pages for close upon fifteen years, and quivered not a whisker as the beginning of Chapter Five of certain considerably tropic memoirs glided past her ears to the floor. She had heard many times—and who shall say had not understood?—the reason, given with martial precision, why the Major always read his books in this uncommon manner. He would explain very gravely—for he had a sense of humor—that when one travels in the desert every ounce carried is important; one must pay with the sweat of one's brow for each jot and tittle of superfluity.
                                          ur From a Balcony, by James F. Courage

Man Reading

Emmanuel Levy (1900-1986)

James Francis Courage (9 February 1903–5 October 1963) was a New Zealand novelist, short-story writer, poet and bookseller. He was born in Christchurch, North Canterbury, New Zealand on 9 February 1903.

He moved to England as a young man, dying in Hampstead.

                                                från Wikipedia

Mer information än så, hittar jag inte om James. Och en endaste novell hittar jag på nätet — det är synd, jag skulle verkligen vilja läsa mer av honom. Det här är den sortens novell, som inte ger mig några ledtrådar om vilken riktning berättelsen kommer att ta — och som därför får mig att nyfiket läsa vidare.

Det är en tidlös berättelse, som lika gärna kunde ha varit skriven i dag som för 91 år sedan.

1128

dagar kvar 

i

Adventsläsning

LET US BE GOOD TO OURSELVES

Most of us are not. We remember and tell of every slip we have made. If we forget to mail a letter, keep an appointment, deliver a message, we spread the news, giving all our friends the impression that we are not reliable, forgetting that the world takes us at our own valuation.

We have stayed out late at parties, because we hadn't the nerve to break away, and then have been so tired the next morning we had not time for the bath and careful dressing which would have fortified us for the day's happenings, but instead had to dash out for the 8:20 car with the sense of guilt that comes with soiled cuffs and an unwashed skin.

We are so busy and concerned with our own and other people's affairs we have not time to choose our food wisely, and so we eat what is handiest and acquire indigestion and gloom and a sense of impending disaster. We know that whipped cream does not agree with us, but when we go out to a luncheon and it is there on the salad, satiny-white and billowy, we eat it, because we do not want to appear rude. We haven't time to walk, to read, to relax, nor to take the hair treatments we know we should have. There are so many parties and bridges, sometimes we feel we can't face another one, but we do—poor, over-worked slaves that we are!

We haven't even the grace to let ourselves forget the unpleasant happenings of life. When someone slights us, we feel so badly over it we simply have to tell someone, and so write a full account of it to our friends, thereby engraving the whole matter on the tables of our memory; and then we grieve over it, and stupidly say we wish we could forget it! When we lie awake at night, we torment ourselves by picturing how wretched we will feel the next day, instead of turning on the light and pleasantly reading the story we had intended to read the day before.

We are clever people, efficient and high-powered, but in our zeal to get things done we are forgetting the simple art of living.

Let us make a resolve—that we will begin to-day to relax, and loiter, and potter around, and be lazy if we feel like it once in a while, and take time to meditate, and watch the sun go down behind the hill.

Let us be good to ourselves.

från från "Be Good to Yourself. A Book of Short Stories", från 1930,  av Nellie Letitia McClung.

Inseparables. c1900. 

Florence Fuller

Och det är precis det jag är — snäll mot mig själv alltså. Jag såsar runt i min egen takt, tittar ut på det kalla vinterlandskapet, och läser när jag vill — vad jag vill, och precis så länge jag vill.
Den senaste novellsamlingen jag ägnat mig åt är den kanadensiska författaren Nellie Letitia McClungs bok "Be Good to Yourself". En intressant kvinnosakskvinna som kämpade för kvinnors rösträtt — och som dessutom skrev läsvärda noveller och romaner.
Låter hennes namn bekant? Kanske för att jag skrev om henne i den senaste novellutmaningen.

1129

dagar kvar 

i

som pepparkakshus blir det bruna huset

Adventsläsning

 Frau Amiet am Fenster, 1952

Cuno Amiet

E. Phillips Oppenheim gjorde sig en förmögenhet på sina böcker — riktigt varför har jag svårt att förstå. När han är som bäst är han roligt och presenterar ovanliga fall, med ovanliga lösningar — men han är ojämn, mycket ojämn. Nu är jag väl inte rätt person att ge mitt omdöme om hans böcker eftersom jag inte gillar spänning, så jag lämnar med varm hand över åt er att kika på hans böcker  och göra nedslag lite här och var. Kanske kommer ni till en helt annan slutsats än jag. Personligen gillar jag hans noveller bättre än de längre böckerna — och i synnerhet gillar jag Baronessan Clara Linz, som driver "Advice Ltd.", och med lätthet löser allt från mordgåtor till varför en förlovning bröts. Hon är en korsning mellan Hercule Poirot, Lord Peter och Maisie Dobbs — men allra mest är hon sig själv.      
Jag har ännu inte läst alla elva novellerna i"Advice Ltd.", från 1936, men jag avser att göra det. Av dem jag läst tyckte jag särskilt mycket om "Broken Engagements".

1130

dagar kvar 

i

Adventsbak

 Den är väl begagnad, fasters receptbok (en av dem). Jag tittar i den med ojämna mellanrum, och tänker varje gång att jag borde prova flera av recepten. Men det stannar vid tanken — för först ska rätt ingredienser inhandlas, så ska husligheten ta vid en dag med rätt mängd lust och energi — och sedan ska det lagade ätas upp. Ofta faller planen på det senare — om jag äter en tårtbit, vad gör jag sedan med resten av tårtan?

 Den där konfekten tror jag nog att jag kan klara mig utan — då ser kardemummakakan godare ut.
Och jag är säker på att jag inte kommer att sticka herrstrumpor efter något av de beskrivningar som smugit sig in mellan "Helenabakelser" och "Jansson à la Russe".
Då är det mer frestande att försöka sig på "Jungfru Årbergs plåster".

Junfru Årbergs plåster

2 lod tjock terpentin

2 lod bocktalg

2 lod vax

1 jungfru bomolja

2 lod galmeja

Beredning: Alla de flytande ämnena slås i en stenpanna, och då de koka islås galmejan varefter plåstret får koka ett par minuter.

Plåstret röres väl tills de kallnat.

Så här säger NE om

plåster (medeltidslat. plaʹstrum ’plåster’, av likabetydande senlat. emplaʹstrum, av grekiska eʹmplastron, av emplaʹssō ’smörja in’, ’stryka på’), självhäftande förband. Plåster används som skydd vid smärre sår och skador i huden. Depåplåster innehåller ett verksamt ämne (läkemedel) som avges i långsam takt och som tränger genom huden för att tas upp i blodbanan, t.ex. glycerylnitrat mot kärlkramp i hjärtat, skopolamin mot rörelsesjuka, nikotin vid rökavvänjning.

Ursprungligen och ännu vid 1900-talets början var plåster ett läkemedel för utvärtes bruk som vid kroppstemperatur blev så klibbigt att det fäste sig vid huden. Sådana plåster såldes i fingertjocka stänger – bestående av bl.a. blyoxid och olivolja – av vilka man bröt av och värmde en lagom stor bit. Ett på tyg utbrett plåster kallades förr ”tela”. Ett dragplåster innebar sedan 1500-talet ett ”dragmedel” som lades på t.ex. bölder och furunklar för att ”dra ut varet”. Det åstadkom en ytlig varhärd, genom vilken den djupare (i bästa fall) kunde tömmas. Till samma typ av medicinsk terapi hörde läggandet av ”fontanell” (ett sår som hölls öppet med en gul, torkad ärta – ”fontanell­ärta” – som lades i såret för att det inte skulle läkas), läggandet av ”hank” (en linneremsa genom ett hudveck) och moxa, dvs. brännandet av ett hål i vävnaden över t.ex. en böld.

Författare: Lars Boreus

För flera år sedan när jag var med i ett slags receptutbyte bland bloggare, bakade jag faktiskt "Ragnhilds franska korintbröd", men inte förrän häromdagen har jag provat ännu ett av fasters recept. Något som hon kallade för chokladbiskvier, men som skiljer sig en aning från vad vi nu för tiden kallar chokladbiskvier. Men de var lättgjorda och goda, så det är möjligt att jag kommer att reprisera dem i en avlägsen framtid.
De engelska pepparkakorna lockar mig en aning — men bara en aning.