fredag 22 november 2013

Ålderstecken?


Det händer att jag tänker högt — det händer nog rätt ofta är jag rädd — eller heter det att tala för sig själv? Nej, jag föredrar att säga att jag tänker högt, det låter bättre — som om det finns en tanke bakom orden. Hemma kan jag alltid rättfärdiga mitt småprat med, att jag talar med katten. Värre blir det när det inträffar vid potatisbingen på konsum. Jag insåg plötsligt att jag glömt att inventera grönsakerna innan jag åkte hemifrån, så där stod jag och visste inte vad som fanns hemma. Men jag kan svära på att jag inte tänkte högt — nu ska man inte svära på saker och ting, eftersom det ofta visar sig att man har fel. För fel hade jag uppenbarligen eftersom en kvinna bakom mig sa': "can I help you?" Jag hade alltså tänkt (muttrat) något i stil med "oh no, I forgot", vilket visade sig ge dagen en trevlig knorr. För Lynne som hörde detta var trevlig, och vi fick oss en trevlig pratstund mellan löken och potatisen. Vi hittade inga gemensamma bekanta, men väl gemensamma orter, hon var uppväxt i La Jolla, och hade alldeles nyss flyttat till Winnipeg. 



10 kommentarer:

  1. Men var ÄR du? Ligger inte Winnipeg I Kanada?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Insåg först när jag läste din kommentar, att man kan tolka det som att jag stod bland potatisen i Winnipeg. Nej då, Winnipeg hör till mitt förflutna - Lynne och hennes man är på en kort släktforskarresa i Sverige, eftersom maken har svenska förfäder.
      Margaretha
      som sitter på
      sin svenska
      kulle

      Radera
    2. Och jag läste om lite noggrannare och insåg hur det hängde ihop. Vilket trevligt sätt att stifta bekantskap. kanske ska börja prata med potatisen på Konsum och se vad som händer...

      Radera
    3. Karin,
      Jag kan verkligen rekommendera potatissamtal. Eller att inleda ett samtal med andra museibesökare, medresenärer eller medväntare i väntrum - platser där jag fått nya vänner.
      Margaretha

      Radera
  2. Jag är född gammal i så fall.
    Jag har alltid tänkt högt och det minskar inte med åren precis.
    Vilken tur att du gjorde det, för annars skulle du knappast ha träffat Lynne.

    Karin med frostvit gräsmatta på utsidan (hmm, var annars?)

    SvaraRadera
    Svar
    1. PettasKarin,
      Till exempel på insidan av mina fönster!
      Ja, det var tur att jag stod där och mumlade, just när Lynne gick förbi.
      Jag får nog betrakta mig som född gammal, minns när jag var elva år och stod och talade på en spårvagnshållplats, när jag märkte att det stod några tanter och smålog åt mig. Då bestämde jag mig för att sluta - men inte gjorde jag det...
      Läste på en annan blogg hur de betraktade folk som 50 (!) som inte gillade popmusik - så jag har alltid varit minst 50.
      Margaretha d.ä.

      Radera
  3. Jag pratar också högt ibland och kommer på mig någon gång att folk kanske undrar. Vilken trevlig pratstund du fick där bland grönsakerna. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,
      Fortsätt att tala/tänka högt, så kanske du också får nya vänner.
      Margaretha

      Radera
  4. Jag får ofta nya vänner i affären, på Swebus eller i någon kö någonstans. Potatisen sköter maken om och han är inte så talträngd av sig. Tala högt har jag lärt mig att man ska för att inte glömma något. Så när jag går ut säger jag högt till mig själv:"Nu har jag låst dörren" eller "Nu har jag stängt av kaffebryggaren." Då slipper man åka tillbaka efter några kilometer för att kolla att man gjort det.
    Ingrid som ibland glömmer att tala högt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid,
      Jag praktiserar också det där konfirmerande "högtalandet" - problemet är att jag inte alltid vet om det var i går eller i dag, jag sa att jag drog ur kontakten och låste dörren.
      Margaretha

      Radera