Lustiga sammanträffanden

0

I går fick jag två mejl som båda föreslog i stort sett samma förändringar av min blog – jag återkommer en annan dag till det.
I dag kom ett mejl och en kommentar som bad om receptet på chokladpajen som jag skrev om för en tid sedan.
Eftersom jag i dag kom på hur jag skulle föra över bilderna från kameran till datorn, fast jag hittar inget bildbehandlingsprogram, så kommer både bilder och recept. Ett slags recept.
Det är en ohyggligt mäktig och kaloririk historia – ta’ hälften så stor bit som ögat vill ha, du kommer ändå att vara mätt innan du avslutat biten.

CHOKLADPAJ³

0
Ha ett gräddat pajskal i beredskap.
Värm upp 3 dl vispgrädde.
Hacka 400 – 500 g mörk choklad och smält den i grädden.
Vräk i hackad mandel och lingon i smeten och häll allt i pajskalet.
Låt stelna i kylskåpet.

Har man inte mandel och lingon så kan jag tänka mig att man tager vad man i skåpen haver – russin, ingefära, kokos, kaksmulor, nötter, körsbär…

Grattis Robinson!

0
Du fyller 290 år i dag.
De flesta av oss som gick i skolan på 50-talet läste nog Barnbiblioteket Sagas förkortade upplaga i skolan. Den liksom ”Havets Hjältar” och ”Onkel Toms stuga” fanns i klassuppsättning, och jag tror att vi var många som satt med ett finger där någon läste högt, medan vi ivrigt läste längre fram i boken.
Jag letade just fram min oavkortade upplaga från 1926 i översättning av Jean Fr. Rossander och ”rikligt illustrerad” – men tror nå’n att det står av vem? Det är en mastig historia, 500 sidor med små bokstäver – jag tror inte att jag skulle orka igenom den i dag.
Bilderna här kommer från Gutenberg, en upplaga tryckt 1812 – men naturligtvis står det inte vem illustratören var.

Ogräset får vänta

Bild från Wikipedia

0
Finns det något roligare än att hitta ett oväntat paket i brevlådan? I dag låg ett lovande hårt paket med utländskt frimärke i där.
Jag känner igen avsändaren – en bloggarkollega från södra England – och skyndar mig att undersöka innehållet i paketet. ”The Elegance of the Hedgehog” av Muriel Barbery.
Det lustiga är att för ett par dagar se’n talade man om den på TV och vi tyckte att den lät intressant. I går läste vi en recension om den i DN och sa’ att den får vi nog skaffa.

Så associerar jag naturligtvis till barndomens igelkottar. Hos kusinerna i Gästrikland fanns det en igelkott som åt gräddtårta och pepparkakor på mitt namnsdagskalas. Se’n kom den lunkande och kröp upp i knäet (vi satt på gräsmattan) där den kurade ihop sig och somnade. Den gillade att bli klappad på ryggen – vilket säkert var skönare för kotten än för oss, det kändes som att klappa en höstack.
0

Bilden har jag snott från aftonbladet

Vill ni mig något så får ni leta på kökstrappen där jag slagit mig ned med livets nödtorft (böcker, te och datorn).

Kvickrot en förebild

0
Kvickrot (Elytrigia repens) tillhör släktet kvickrötter och familjen gräs. Den blir från 30 till 120 cm hög och blommar från juni till september. Den förökar sig bland annat med vidsträckta vita, sega utlöpare. Stråna är upprätta, gröna eller blåaktiga och kala. Bladen är 3 till 20 mm breda, mattgröna, platta, något sträva med otydliga nerver. Axen är 5 till 20 cm långa och är upprätta, raka och ibland violettaktiga. Småax överlappar varandra. Den varierar till småaxen, som ibland har trubbiga, ibland långt borstuddiga fjäll.Kvickrot är vanlig och trivs bäst på frisk, kvävehaltig mark och påträffas vanligtvis på exempelvis åkrar, renar, tippar, gårdar och stränder. Dess utbredning i Norden är övergripande. Endast de högsta kalfjällen och Svalbard saknar dessa växter.Namnet kvickrot syftar på den livskraftiga utlöparen, som ungefär har formen av ett smalt snöre, och kan bli mycket lång. ("Kvick" är ursprungligen motsatsen till död). Denna jordstamsbildning gör växten till ett effektivt ogräs som frodas bland annat i trädgårdsland och häckar, kring husknutar och på vägrenar.
Bild och text ovan från Wikipedia


0
Bättre förebild får man leta efter – det inser jag när jag i ett försök att snygga till i rabatterna förstår att kvickrot överlever allt.
Jag tänkte att jag skulle vara tidigt ute i år – mota kvickroten i grind så att säga. Så nu har jag börjat att grovröja, ta’ bort alla vissna växtdelar som får tomten att se lika försummad ut som den är. Det är rabatten ovan jag tacklar nu – se’n min far dog för tre år se’n så har tovsippor och geum nästan kvävts under ogräset.
Det är ett tacksamt jobb så här i början när man kan avlägsna gräset nävvis. Det är med trädgårdsarbete som med städning, ju värre det är när man börjar ju större skillnad syns när man gjort ett ingrepp. Riktigt uppmuntrande.
Har lagt upp en taktik och det ska bli spännande att se hur länge jag orkar följa den. Tänker ta’ korta pass – förhoppningsvis ofta – ibland bara i förbifarten så att jag inte ta’r ut mig så mycket att jag inte orkar återvända på en vecka. I dag blev det alltså en halvtimme på knä i vårsolen. Det är sån’t jag klarar av dagar som i dag när jag ”sitter fast”.
Se’n blev det middag i solen. Sötpotatis och quornpytt, följt av brownies med hallon och glass. Jag använde ett brownierecept som Nan hade på sin blogg härförleden. Jag tog nog bara hälften så mycket socker som receptet föreslog men nästan dubbelt så mycket choklad.

Ressällskap

Någonstans i Nevada får jag sällskap av Diana med stort burrigt hår – hon är Vietnamänka med tre barn. Det är trevligt att bryta monotonin och tala med en något så när jämnårig resenär – och vi har mycket att tala om. Vid en av pauserna som bussen gör för att man ska kunna fika så stoppar Diana pengar i en jukebox och spelar något jag aldrig hört förut – samtida musik har jag aldrig haft några nämnvärda kunskaper om – hon lyssnar med tårar i ögonen och säger att det är hennes bror som sjunger, han har gjort låten och tillägnat henne den. Han heter Bob Dylan. Då sa mig namnet inte mycket – efteråt har jag grunnat på om det var sant, jag har ingen aning om huruvida han har en syster vid namn Diana.
Vi byter adresser, ”to keep in touch” som Diana sa’. Nu har jag lärt mig att för de flesta amerikaner är det en tom fras – jag hörde aldrig ifrån henne.

Minnen från en bussresa

Blir avvinkad av släkten vid busshållplatsen i San Francisco.
Det är monotont att resa dag och natt med buss och jag tappar snart orienteringen. Vi passerar ställen där jag önskar att jag kunde gå av och se mig omkring, medan jag är tacksam att inte behöva gå av på andra orter. Det är de sista dagarna i november och långa sträckor är det bara brunt och trist – och kallt märker jag när det är matpaus.
Någonstans mitt i Ingenstans står en klunga av unga pojkar i uniform. Det är fortfarande krig i Vietnam och jag förstår snart att det är dit de är på väg. En av gossarna sätter sig bredvid mig, vi nickar åt varandra men det blir inget samtal. Han är förmodligen obetydligt äldre än jag – och varken snygg eller ful – bara så ohyggligt ung och ledsen. Han sitter och kämpar mot gråten – jag tittar diskret ut genom fönstret. Jag känner att han rör sig och tittar försiktigt åt hans håll, nu har han börjat skriva och jag läser helt fräckt vad han skriver. Så här långt efteråt minns jag det inte ord för ord – men jag blir tårögd varje gång jag tänker tillbaka på episoden. Han skriver till en flicka och berättar han är kär i henne, men att han inte vågade säga det dagen dessförinnan när de hade träffats. Tårarna rinner nedför hans kinder och han skriver och skriver – och jag inser att jag inte har med hans kärleksbrev att göra utan ägnar mig åt min egen bok.

I vårtid, i groddtid,
Så brister frönas skal,
Och råg blir råg och tall blir tall
I frihet utan val.
0000000 Karin Boye

Livets gång

0

Sommaren -88 träffade jag Erin – hon skulle fylla sju år senare på året och hade upplevt mer elände än vad någon människa borde få gå igenom i hela sitt liv. Hon var en mycket arg flicka som inte litade på någon och hade slutat tala. Vi började brevväxla – en mycket ensidig brevväxling det första året, men så småningom blev det en riktig brevväxling och vi har hållit kontakten genom åren. Erin är nu en harmonisk och välutbildad kvinna som arbetar med barn som har det svårt.
I går ringde hon och berättade att hon sedan ett par timmar var lycklig mor till ett tvillingpar – en flicka och en pojke.

Då hade jag nyss talat med Lasse, vi förstod båda två att det var vårt sista samtal. Han var helt klar men svag och det var ett relativt kort samtal. Några timmar senare fick jag beskedet att han hade dött i sömnen.

De av er som vill veta mer kan skriva till mig privat.

En dag i solen

0
En ljuvlig solig dag som vi njuter på kökstrappen.
Jag hade tänkt skriva lite mer om min resa – den i forntiden med Greyhoundbuss genom U.S.A. Men livet har fått mig att tänka på annat så jag återkommer en annan dag.
Den som vill veta vad jag hittade hos Gutenberg i dag – två illustrerade barnböcker – får klicka sig över till grannbloggen.

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
Av de gamla underverk.
0000000000 Harriet Löwenhjelm

Dagens längtan

Vilken satkärring jag är!

We’re all jolly boys, and we're coming with a noise,

Our stockings shall be made

Of the finest silk,

And our tails shall trail the ground.

Satt i ett väntrum i dag – det var tomt när jag kom och jag kunde stänga av TV:n utan att någon blev sur. Det var skönt och vilsamt – men säg den glädje som är beständig. Det ramlar in folk och ungar och det blev trångt och många decibel. Så småningom blev mamman med de flesta ungarna inkallad och det blev något lugnare. Men bara något – de två tanterna närmast mig stré med röster som skar genom märg och ben. (Här i bygden stri’r man när man samtalar, ingen är osams). Att läsa var omöjligt men jag låtsades göra så för att inte bli indragen i samtalet. Men si det halp inte. Jag drogs motvilligt men obönhörligt in i samtalet – nu är jag rätt bra på att undvika diskussioner, men svarar (knapphändigt) på frågor gör jag. Och de räckte som invit för de här tanterna. Nu hade de kommit in på barnbarn och jag trodde i min enfald att jag skulle slippa ifrån eftersom jag inte kan prestera några dylika. Visserligen kan jag gå på som den värsta mor- eller farmor när jag börjar tala om min älskling – men jag väntar till jag träffar likasinnade.

När en av tanterna deklarerade att hon älskade barn så sa’ jag inget – jag försökte se ut som min artikel var extremt intressant. Men det var segt virke i de här tanterna – ”det finns väl inte något härligare än ungar”? sa’ hon och vände sig direkt till mig.
”Jo”, sa’ jag.
Hon tittade med avsmak på mig.
”Tycker du inte om barn?” sa’ hon.
Jag var frestad att låta henne tycka att jag var ett monster eftersom jag inte var säker på att hon skulle förstå mig. Men jag tryckte undan trötthet och irritation och förklarade att jag inte tycker om någon människa därför att de har uppnått – eller inte uppnått en viss ålder. Jag tycker om massor med människor i olika åldrar – men det har inget med deras ålder att göra. Ingen av tanterna såg övertygad ut. Det gjorde däremot en mamma med två barn i lågstadieålder – hon skrattade och viskade bra när hon gick förbi mig.

Dagens längtan

Det finns bra dagar och det finns ännu bättre dagar

0
Idag hör till den senare kategorin. Ett par vänner som jag inte träffat på evigheter hade sina vägar förbi. De ringde i morse och frågade om de fick titta in på eftermiddagen. Jag hann precis baka en paj innan jag gav mig iväg för att uträtta diverse ärenden. Hemma igen upptäcker jag massor med krokus i gräsmattan och kan inte låta bli att rensa lite i en rabatt. Medan jag ligger på knä och låter mig berusas av jorddoften kommer Wendy och Larry.

0
And the Seal

Made a very big Meal;

While the SoleShared a Muffin with
the MoleIn Johnny Crow's Garden.

De hade nyss ätit och var nu mogna för efterrätt. Inga muffins men en syndigt god och enkel chokladpaj. Bilderna på den finns i kameran – men de lär förbli där till jag har hämtat min nya dator.

Så gott det är att träffa vänner – den sortens vänner som det inte spelar någon roll hur sällan man träffas, man bara fortsätter där samtalet slutade sist.

Dagens längtan

Dagens längtan

Konsten att få sista jamet

Min älskling har lagt sig till med en ny (o)vana den sista veckan. Frampå småtimmarna slår han sig ned vid fotändan av min säng och berättar hur fruktansvärt hungrig han är – och anmodar mig att lägga upp mat omgående. Jag som vet att det finns torrmat i skålen, säger så – men en katt vet alltid bäst och för att inte hinna vakna alltför mycket har jag snubblat upp och fyllt på med en näve mat. Varpå han tackar och utan att röra maten styr kosan mot sängen helt inställd på en stunds puss och kram. När han nästan spunnit mig till sömns, vilket ta’r ungefär tio minuter, så reser han sig och deklarerar att det är dags att gå ut..
När han halv fem i morse talade om att han var utsvulten så hivade jag upp honom i sängen och talade om att vi lika gärna kunde börja med puss och kram på en gång eftersom han ändå inte äter på natten. Visst, det gick han med på – efter tio minuter hade han fått nog och jag var beredd på att släppa ut honom. Men den gubben gick inte – jag ombads vänligen men bestämt att lägga upp mat, vilket jag naturligtvis gjorde. Tror nå’n att han åt. Nej då. Tror nå’n att han gick ut. Nej då. Han återvände till sängen för tio minuters puss och kram – se’n gick han ut.

Dagens längtan

En dag i solen

0
Jag är nog en obotlig ”förstör-det-självare” – böcker, med vilka anvisningar de än må vara, har en oemotståndlig lockelse för mig. Ser jag tillbaka på mitt liv så har det alltid varit så, och som alla barn krävde jag av mina föräldrar att vi skulle sätta igång genast med föreslagna projekt. Långt ifrån allt blev bra, det krävs en del livserfarenhet för att inse att bilderna ofta förskönar projekten.
I min barndom hade man småslöjd på schemat – jag mins att jag gjorde en hiskelig papperskniv till far. Vi fick ett råämne i plexiglas (tror det hette så på den tiden) som skulle filas på så att det blev en egg. Det var nog inte en enda unge som hade tålamod att fila ner den säkert halvcentimeter tjocka plastbiten så att det blev en användbar papperskniv. Se’n lindades skaftet konstfärdigt med plastremsor i två färger.
Mor förmodades inte ha användning för något så maskulint som en papperskniv så till henne lindades en armbandsstomme (av samma sorts plast) med plastremsorna. Inte heller armbandet blev användbart.

Några av gårdagens fynd hos Gutenberg var böcker med tips på allehanda onödiga prylar små barn kan tillverka själv. Ska strax berätta om dem på bokbloggen.

0
Nu har jag flyttat ut på kökstrappen och räknar med att sitta här tills solen går ned och det blir för kyligt att sitta här.
Jag har fortfarande inte lyckats listat ut hur jag ska kunna få bilderna från kameran till den här datorn, så ni får hålla till goda med gamla bilder av älsklingen.

Dagens längtan

Fler minnen denna soliga påsk

Ahh, vilken dag! Från en dimmig morgon vid brasan med Gutenberg till besök av små söta påskkärringar (barnbarnsbarn till grannar) och efter racletten flera timmar i solen på kökstrappen med te, älsklingen och en god bok.
Nästan i vårigaste laget för att äta så’n vintermat som raclette – men nu blir det inte mer förrän i höst.

Kommer att tänka på en påskafton hos Harry Blom. De av er som bott länge i Stockholm, minns honom kanske Örtagubben, som hade hälsokostbod först på Luntmakargatan se’n på Odengatan. Han var en av dessa fantastiska personligheter som det är en förmån att ha känt. Han var en skicklig pianist och spelade för oss på sin flygel. En av dessa oförglömliga kvällar – inte därför att det hände mycket men för att den var så stillsamt perfekt. Vi målade ägg, musicerade läste dikter och samtalet flöt så självklart som den bara gör i goda vänners lag.

Dagens längtan

Hasselnußbällchen mit tomatensauce

Mina tankar går än en gång till Lübeck när jag läser Christinas inlägg om italienska köttbullar. Mina bullar är vegetariska men påminner en hel del om Christinas. Jag hittade dem i en tidskrift när jag bodde i Lübeck och även om jag inte har något behov av att laga vegetarisk mat som liknar kötträtter så har det här receptet hängt med under alla år. Många av mina icke vegetariska vänner använder det när de får (så'na där besvärliga) vegetariska gäster eftersom de flesta tycker om dem oavsett vilka matvanor de har.

Hasselnußbällchen mit tomatensauce

100 g grovt malda hasselnötter
50 g riven ost
2 msk ströbröd
2 msk vetegroddar
1 liten lök
2 msk hackad persilja
1 ägg
1 dl mjölk

salt, peppar och matfett till formen

såsen:
1 burk krossade tomater – jag brukar spetsa den med lite het sås.
1 vitlöksklyfta
1 msk örtkryddor (man tager vad man haver)

1 msk smör

Blanda de åtta första ingredienserna med salt och peppar, till en smidig massa. Forma till klot och lägg i en smord form.
Blanda de krossade tomaterna med de återstående ingredienserna. Häll såsen över bullarna, klicka smöret över. Grädda i 190◦ 35-40 minuter.

Det är en liten sats, jag brukar dubbla den eftersom den går utmärkt att frysa.

Påskminnen

Klicka på bilden och du kan nästan (men bara nästan) titta in genom de fyra ateljéfönstren på nedre våningen, till höger om själva tornet.

Här i Burgtor arbetade jag en tid – det här gamla odaterade vykortet hittade jag på nätet. Det såg inte mycket annorlunda ut när jag arbetade där fast det säkert var närmare hundra år senare.

Så här i påsktider ramlar gamla påskminnen över mig. Som den påsken i Lübeck när alla mina vänner hade lämnat sta’n och jag inte kände en kotte. Jag har väl aldrig promenerat så mycket i hela mitt liv eftersom det inte fanns så mycket annat att göra.
Såg i tidningen att det skulle bli en gammal film med Doris Day på TV en kväll, och hjärtligt led på tyskan som jag var såg jag fram emot att få se en amerikansk film. Säg den glädje som varar – Doris Day talade tyska!!! Eller rättare sagt filmen var dubbad och munrörelserna stämde inte med talet. Jag stängde av och tog ännu en promenad.
Stadsparken som låg om hörnet från min lägenhet var sagolikt vacker med hav av krokus. Det var en vacker och vemodig helg.

Påskpynt

Jag kan bara inte undanhålla er det här tipset på ett annorlunda sätt att dekorera inför helgen.

Ägglussa?

0
Eftersom mitt egenhändigt hopknåpade påskkort ligger i mycket tryggt förvar i min havererade dator, begav jag mig till Gutenberg för att få tag på ett kort. I Harper's Young People från mars 1880 hittade jag den här tösen som påminner mig om en Lucia. Kanske kan vi införa nya påskseder med ägg på sängen på påskafton.

Jag började denna gråtrista dag hos tandläkaren – naturligtvis har jag tappat en plomb nu när jag inte ens har råd att gapa i närheten av en tandläkare. Fast nöden har ingen lag, så jag gapade snällt för trettonhundra kronor – varför blev jag inte tandläkare?
0
Vad ni än gör, och hur ni än firar eller inte firar påsken, så önskar jag er alla precis den sortens helg ni drömmer om.

Datorer är jättebra

— så länge de fungerar. Och det gör inte min. Så här sitter jag med en lånad dator och känner mig vilsen Jag har en tid varit medveten om att min trotjänare behöver en efterföljare – men jag trodde väl inte att den skulle dö mitt i en mening.
Ny dator är beställd och kommer i morgon, men eftersom jag inte tänker åka till sta’n två da’r i rad så får jag hanka mig fram med den här till påsken är över. Det betyder också att jag inte kommer åt mitt vanliga e-post konto – så de som vill nå mig får använda sig att ”stugkatt adressen” som finns strax under blogglistan i högerspalten. Kanske kan jag lista ut vad jag ska skriva in var för att komma åt kontot – men det blir senare i så fall.

Att var utan dator frigör ju tid, i går parkerade jag mig i solen utanför köksdörren med en trave böcker – se’n sov jag i två timmar. Skönt.

Dagens längtan

Dagens längtan

Och det vart nästan vår

Nu kommer den grymma våren
med sol i tak och vägg.
Mina ögon rinna, och hjärnan
är ett tomt och urblåst ägg.
0000000000 Bo Bergman

0

0
Här syns det minsann inte att älsklingen fått på sig sommarkostymen. Han är så smal och fin nu, men han blåser upp sig när han sitter på räcket och filosoferar. Och sitta på trappen och njuta av livet och våren kan han göra i flera timmar.
0
0
Men än så länge är det bara nästan vår — mest begagnade växter att titta på — men solen är obarmhärtig och framhåller hur brunt, risigt och trist det är. För att inte tala om att man själv ser ut som något som övervintrat i en jordkällare när solen i sann demokratisk anda skiner på såväl ond som god.
0

0

Så här års är det de små detaljerna som gör det — det gäller att hejda sig, böja sig ned och titta noga för att upptäcka skönheten.

0

0

Hur efterlängtad än våren är så ställer den till det i vår backe som blir oroväckande mjuk och lös så här års. När jag med mina knappt 50 kg gör djupa avtryck i vägen så kan ni tänka er hur det ser ut om man tillåter bilar att köra upp. Så nu har jag ställt en gammal trädgårdssoffa mitt i vägen.

0

Dagens längtan

Dagens längtan

Dagens längtan

Dagens längtan

Dagens längtan