stilfull dagdröm



La Parisienne

Konstantin Jegorowitsch Makowski 

Daniel Fallström är för sentimental och yvig för att vara en favorit hos mig. Men när jag ramlade över den här versen som passade så bra in på förrgårdagens tema, kunde jag inte motstå den. 

Chapeau Boulanger 

Den kommit nyss ifrån modisten 
med brätten à la Boulanger; 
hon profvade den framför spegeln,
och hatten var förtjusande.

Ja, den som bar den var det äfven: 
en kysstäck mun, en fin profil, 

och ögonen — ur mörka glober 

flög, säkert riktad, Amors pil.

Men aldrig förr den unga damen 

så chic sett ut i någon hatt: 

när hon gick ut på promenaden, 

hvar herre sneglade besatt, 

»En härlig flicka!» var den tanke,

som låg i hvarje manlig blick, 

där fröken Lilly, spanskt och säkert,

på Drottninggatans asfalt gick. 

Men, ack, hvar flicka har ett hjärta 

det hade fröken Lilly med — 

det slog revelj, när till exempel 

en löjtnant förbi fönstret red. 

Och hade han till förnamn Vilhelm 

och var en käck och ung husar, 

jag svära kan, att hennes hjärta

i eld och lågor genast var. 

Men Vilhelm höll på ungkarlslifvet 

och red som vinden fri omkring 

och tänkte mer på små statister 

än fästmö och förlofningsring. 

Nå, ödet ville nu, att Vilhelm 

den dag, som skildrats ofvanför, 

gick Drottninggatan fram helt solo, 

men vid ett strålande humör.

På långt håll falkade han flickan, 

strök upp mustaschen, fermt och käckt —

ah, hon var söt, den lilla ungen, 

uti sin nobelt enkla drägt! 

Så kom han närmare. En hälsning, 

en vårdslöst elegant honnör 

för chapeau Boulanger vår löjtnant 

från andra sidan gatan gör.

Hon böjde knappast pä sitt hufvud, 

blott ögonfransen sänktes ned — 

förnäm och iskall som en drottning 

förbi på trottoarn hon skred.

Han stannade. För första gången 

förstod han nu, hur det var fatt — 

nej, aldrig sådant näpet hufvud 

han sett i sådan stilfull hatt! 

Hon var det, hon och ingen annan, 

som skulle öfverstinna bli, 

ty öfverste — det var han redan 

uti sin löjtnantsfantasi.

Och så på kvälln till krigsrådinnan 

vår löjtnant kom att dricka te 

och dyrka tvänne mörka ögon, 

han sett i chapeau Boulanger. 

Och dessa ögon lär han frågat,

när skymningen där ute föll, 

om hennes hjärta ej arrestrum 

för löjtnant Vilhelm innehöll. 

Om ej den krigiskt stränga minen, 

när generalens hatt hon bar, 

fick för ett leende ge vika,

när i en löjtnants våld hon var.

Och fröken Lilly lär ha hviskat 

ett litet varmt, förtroligt ’ja’ 

och tillagt: den där generalen — 

hans hatt, förstås — var bra att ha! 

             Daniel Fallström

Jag har bara läst en del av hans dikter tidigare, så för att göra honom rättvisa letade jag rätt på en av hans noveller (finns hos Litteraturbanken), men fann den ännu värre än dikterna.