Senaste nytt

 

I stället för att fästa en tjock hårfäta på hjessan, bruka flera Damer at låta håret vara helt slätt, deladt uti två til tre rundlar. Modkrämerskorna förfärdiga för aftonsällskaperne många tyll-mössor, garnerade med blonder, hvarpå de vanligen fästa blommor. Man nyttjar ånyo ringagtigt randade tyll-remsor til turbaner. Flere rosenfärgade eller hvita hattar (chapaux parés) äro ganska låga, ofvanpå helt platta, med skärmen helt litet uppviken i pannan, och i nacken. När dessa hattar prydas med fjädrar, är det vanligtvis en Marabous (et slags dun-fjäder. Länge har skärmen av promenadhattarne (chapeaux à passe) lemnats bar; men nu sättes en temligen bred blond derpå, med ganska få veck. På flera tyllmössor (cornettes) får man nu se fjädrar. Några hattar äro redan nu prydda med hvita eller blå syrener. Man nyttjar icke mera blomster av sammet. Kölden har åter satt de såkallade Witzchouras (et slags öfverplagg) i bruk; de flesta hafva inga pelerin-kragar af pels-verk, men blott en högtstående pelskrage. Man har även sett bal-klädningar af flor, med 5, 7 til och med 9 rader randiga skottska sammetsband nedantil. Till dessa klädningar bäres et atlas-lif kantat med samma slags band som klädningen. Konst-sammet (velours simulé) kallas et slags tyg som nyttjas til Witzchouras, Spencer och Hof-kappor (manteaux de Cour).

a. Håret prydt med rosor av tvenne slag. Krusflorsklädning med lif av sidensvans. Hvita handskar och skor.

b. Hårprydnad sedd bakifrån. Tyll-klädning.

Det är inte så värst länge sedan som jag skrev om Fredrik Boije (ibland stavat Boye), och hans ”Konst och Nyhets-Magasin för Medborgare af alla Klasser”.

Ett magasin som anses vara Sveriges första modetidskrift. Den gavs ut mellan 1818 och 1844 — med tanke på att han själv gjorde nästan alla graveringar och etsningar som förekom i magasinet tycker jag det är beundransvärt. 

Men han skrev och illustrerade mycket annat aktuellt, som byggnadskonst, vackra broderier och hur man ska knyta sin kravatt.

Och senaste nytt:

Bland nittonde århundrandets nyare uppfinningar är äfven en gång- eller spring-machine hvilken efter sin uppfinnare, Kammarherren Baron von Drais, blifvit kallad Draisine eller Draisienne. Denna machine är af ganska enkel sammansättning och består av et två alnars långt bräde med tvenne hjul under, det ena framför det andra. Ungefär midtpå brädet är et slags sadel, hvari man sitter liksom på en sadlad häst, och förmedelst fötternes rörelse bakåt sätter machinen i gång, under det man med båda händerna håller i tverbrädet af den främre stolpen som är rörlig och hvarigenom framhjulet kan vridas åt hvilken sida man vill, för att gifva Draisinen den direction man behagar. På jemn väg rullar machinen af sig sjelf 20 til 30 alnar, utan at den åkande behöfver sätta någon fot i marken. De små korgarne fram och bak om sadeln tjena at föra bagaget. Med ringa öfning lär man sig snart att färdas med den samma både på jemn väg, samt utföre och uppföre backar, hvilket sednare likväl är tröttsammare i den mån backen är brandt, och fordrar således mera styrka at genom fötternas sparkning motarbeta sluttningen, då man deremot utföre endast behöfver hålla jemnvigten och lindrigt styra machinen med tåspetsarne, och hon rullar af sig sjelf. At detta åkdon endast är andvändbart på hårda, banade vägar, och blott gagneligt för den arbetande klassen men icke för Sybariten, finner man lätt af constructionen och af sättet hvarpå det nyttjas.