Franska favoriter

 

Claude en rouge lisant 

Henri Manguin

Det är väl bara att erkänna att jag inte har några franska favoriter — jag har i hela mitt liv varit sorgligt ointresserad av fransk litteratur. Visst läste jag de stora franska gubbarna — de som hörde till att läsa — men de lämnade inte några djupare spår. 

Att jag minns ”Lyckans dagar” av Lucie Delarue-Mardrus, som jag läste i tolvårsåldern beror förmodligen mest på att jag inte förstod särskilt mycket av den — och att huvudpersonen var jämnårig med mig, i början av boken.

Jo, det finns en fransk författare jag vill läsa mer av, en som jag upptäckt under det senaste året — och nu minns jag inte hans namn!

Jag var helt inställd på att komma dragandes med några av de mer välkända författarna, som Georges Simenon, Marcel Proust, Françoise Sagan, Aurore Dupin eller Alphonse Daudets — inget fel på någon av dem, men några favoriter är de inte.

Så döm om min förvåning när jag gjorde en djupdykning bland mina bokmimnen och upptäcker att det precis lika svårt som vanligt att begränsa valet till tre böcker.

För att förenkla det en aning håller jag mig till barnböcker i dag.

Belgaren Maurice Maeterlinck, som erhöll Nobelpriset i litteratur 1911, är nog mest känd för sin dramatik, men han skrev även en del barnböcker. 

Kanske är inte ”Our Friend the Dog” från 1911 tänkt att vara en barnbok — möjligtvis är det de charmiga illustrationerna av Cecil Alden som får mig att räkna den som en sådan.

TREES AND GRASS AND FLOWERS AND LITTLE BIRDS THERE WERE IN GRANDMOTHER’S YARD. FANNY DID NOT BELIEVE THERE WAS A PRETTIER YARD THAN THIS IN ALL THE WORLD. SHE TAKES HER KNIFE FROM HER POCKET PROMPTLY, AND CUTS HER BREAD AS THE VILLAGE PEOPLE DO.

Anatol France är en annan nobelpristagare — inte heller han någon som man i första hand förknippar med barnböcker.

Hans ”Our Children: Scenes from the Country and the Town”, innehåller nio korta vardagsberättelser om välartade franska barn.

De charmiga illustrationerna är gjorda av Louis-Maurice Boutet de Monvel.

TIO SPARVAR OCH EN RÖD LASTBIL

De tio i Gabys gäng satt i en lång rad på en av sofforna i planteringen på Bantorget. De såg ut som en rad sparvar som satt på samma gren. Den fetaste sparven satt längst ut till vänster med ena skinkan utanför. 

Jag minns med glädje barndomens bokhandlar, med engagerad och kunnig personal. Bokhandlare som slog knut på sig själva för att hjälpa mig att hitta en bok jag skulle tycka om. En sådan episod minns jag särskilt väl, en äldre släkting hade skickat en femma, för att jag skulle kunna köpa en bok. Tillsammans med mor gick jag till en bokhandel på Folkungagatan, inte långt ifrån Renstiernas gata. Det visade sig att jag hade läst de flesta böcker, den hjälpsamma expediten plockade fram. Till slut föreslog hon att vi skulle gå in på lagret för att se om vi kunde hitta något intressant. Efter långt om länge kunde vi lämna bokhandeln med "Dragspelsmysteriet” (Le piano à bretelle) av den franske författaren Paul Berna — vars riktiga namn var Jean-Marie-Edmond Sabran (1908-1994). Det fick mig att låna alla böcker av  Berna som biblioteket vid Medis kunde skaka fram.

Jag vet inte hur många av dagens bokhandlar som har den sortens kunniga och engagerade personal — förmodligen inte lika många som i min barndom.  

I ”Dragspelsmysteriet”, som kostade 6:75, får vi stifta bekantskap med tio barn  från arbetarkvarteren i den lilla staden Louvigny.

En bok som förmodligen bara går att få tag på antikvariskt, eller genom ditt bibliotek.