att jag fortfarande kan ta’ mig in hos blogger!
In front of the hat shop
Sarah Bernhardt was coming to London. Frank Harris was to give her a great luncheon at the Savoy. (I found later he mäwas only a guest.) He arranged, he promised, that I should go too. I was wild with excitement. But how should I be dressed? I had what I knew was a smart coat and skirt, black, pin-striped, like a businessman’s, and so daringly short that it showed my ankles. White silk stockings and patent shoes with a big buckle. But what about a hat?
On the day of the luncheon, in Bond Street near Cartier’s, I saw a white hat in a window, with a big gull’s feather. I went in. It cost three or four guineas. I had five shillings on me and a pound in the bank.
I pointed out the urgency, the immediacy, the total necessity — and the steady seventy-five pounds, which, though not there at the moment… I pointed out my father’s name in the telephone book.
”But how am I to know that you’re his daughter?” I still wore my school vest. By wriggling and dragging, the sales lady could see the Cash’s name-tape sewn at the back of my neck. I went out with the hat.
ur ”Autobiography”, 1969, av Enid Bagnold
Jag har medvetet undvikit Enid Bagnold ända se’n jag var tolv år — eller däromkring — för det var då jag läste hennes ”Flicka till häst” (National Velvet) och fick avsmak för den sortens hopptävlingar, som jag såg som djurplågeri.
Men nyligen råkade jag kika på hennes ”Autobiography”, och tyckte den var nöjsam, i alla fall bitvis.
Som till exempel scenen ovan, som råkade passa in i hattemat som jag påbörjade på fejsbok i går. Och eftersom fejsbok inte släpper in mig, så flyttar jag tillbaka hela min verksamhet hit, vilket jag inte har något emot, bloggandet passar mig bättre än det splittrade fejsbok, där jag inte känner mig hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar