Om konsten att anteckna

 Jag träffade en som hade rett ut ett dödsbo häromdagen, ett gammalt hem som hon stått nära. Hon  hade vadat i papper i tre dar, gamla brev och urgamla  kvitterade räkningar och gåtfulla gamla lappar av alla  de slag. Det var inte onormalt mycket, men det var  ändå hekatomber av vemod och damm och hon var  alldeles slut. 

Det är ingenting mot vad den blir som skall städa  efter mig en gång i tiden. Om jag inte har ljusnat till  förståndet innan dess och skyfflat undan det värsta  själv. Men det ser inte lovande ut: vi som inte för vårt  liv kan göra oss av med papper är en kast för sig.

                                                  ur kåseriet "Vi pappersbesatta" från 1946 

                                                                           av Barbro Alving

Joseph Ernest Renan,1892

Anders Leonard Zorn

Det ser inte ut som om Joseph ens kom i 

närheten av Bangs, och mina, pappershögar.

Att höra till samma kast som Bang är inte dåligt, så jag erkänner, om inte med stolthet så ändå utan att skämmas, att jag har svårt att skiljas från anteckningar, brev, artiklar och diverse oförklarliga lappar, kuvert och oläsliga ord på baksidan av kvitton. 

Och inte bara riktiga papper, som går att skrynkla ihop och slänga, utan alla anteckningar som består av ettor och nollor i datorn. Jag antecknar flitigt även i datorn, men är urdålig på att ta reda på alla anteckningar. Även om de går att läsa, så är det inte alls säkert att jag förstår vad jag menade med dessa kryptiska meddelanden till mig själv.

Varför har sparat det här citatet av Bill Farrel: "Single men are like waffles, single women are like spaghetti." Jag förstår inte ens vad han menar med det.

Och vad i all världen menar jag med: snigel senior sökes? 

Eller 2 x gnod? Såvitt jag förstår finns inte ordet gnod, om man inte räknar med ett rockband som heter gnod — och jag är säker på att jag inte avser det.

Däremot så förstår jag varför jag sparat länken "läslust österbotten", för det är intressant läsning, liksom "Difference between I'm fine” and “I'm good”, med ett antal exempel från olika sidor.

Inte underligt att dagarna bara rinner ifrån mig, när jag med ojämna mellanrum, fylld av goda föresatser, kavlar upp mina symboliska ärmar och med dödsförakt kastar mig ut bland anteckningarna. I nio fall av tio hittar jag något intressant, som leder vidare till något annat intressant — och i det tionde fallet ger jag upp eftersom jag inte vet om jag ska spara något, och i så fall var. I alla fall leder det till fler anteckningar.

Och alla konstnärer och deras konst! — dem har jag inte ens nämnt — mitt liv kommer inte att räcka till för dem.

Som den skulptören Nnamdi Okonkwo.

 Contemplation, 2012