De flesta av mina läsande vänner känner igen namnet Walter Ljungquist, men har lite svårt att placera honom. Författare?, säger de frågande. Jovisst var han författare, och mina vänner är förmodligen representativa för det svenska folket. Få har läst honom, och de som gjort det kan inte förstå varför han inte är mer läst.
Ända tills nyligen var han bara ett namn även för mig, och jag beslöt mig för att ändra på den saken, biblioteket tog hem "Väggarna har ögon", från 1965, åt mig (den första boken i en svit om 9 böcker. Eftersom jag inte visste mer om honom än vad husets uppslagsverk och Wikipedia kan berätta, så valde jag en titel på måfå. Det hade kanske varit bättre att börja med en av hans tidiga böcker — men jag gillar vad jag läser. Jerk, bokens jag, minns sin barndom — eller rättare sagt han försöker minnas och foga samman de fragment som dyker upp. Jag har inte läst något liknande, och det slår mig att det är precis så här minnet fungerar. Man minns en episod med förvånansvärd skärpa, men den hänger liksom i luften — hur kom jag dit, och vad hände sedan?
Även om jag inte läst någon som beskriver minnesprocessen på samma vis som Walter Ljungquist, så talar Jacqueline Woodson (i Lundströms bokradio) på ett liknande vis när hon berättar att hon blev tvungen att överge prosan till förmån för poesin när hon skrev "Brown Girl Dreaming", eftersom minnen inte låter sig beskrivas i sammanhängande prosa.
Boken skildrar Jerks uppväxt, från barn till en adertonårig yngling som lämnar sitt barndomshem. Även om jag bitvis finner innehållet i boken ointressant tjusas jag av språket, och har svårt att lägga den ifrån mig. Det är gott om udda och fascinerande personligheter i persongalleriet.
Anteckningarna blir många:
"hon tillhör den duvomilt skarptungade sorten"
"de stela dystra ögonen tränger igenom åren och faller på mig med tröstlöshetens mjuka kvävande tyngd."
"förnimmer kanske hennes ansenligt mäktiga oansenlighet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar