Grattis Ambrose!

PAIN, n. An uncomfortable frame of 

mind that may have a physical basis in 

something that is being done to the 

body, or may be purely mental, caused 

by the good fortune of another.

                      från The Devil's Dictionary

Ambrose Gwinnett Bierce 

24 juni 1842  - troligtvis 1914

Han är väl värd att läsa, den kontroversielle Ambrose. Gutenberg har många av hans böcker. 

Kanske är han mest känd för sin "The Devil's Dictionary" som det citeras ur flitigt, bland annat på nätet.

Den som har författardrömmar kan ha glädje av "Write It Right", där väljer Ambrose ut ett antal ord och uttryck som ofta används fel och talar om hur det ska vara (snacka om språkpolis).

Both alike. "They are both alike." Say, they are alike. One of them could not be alike.

Casket for Coffin. A needless euphemism affected by undertakers.

Custom for Habit. Communities have customs; individuals, habits—commonly bad ones.

Occasional Poems. These are not, as so many authors and compilers seem to think, poems written at irregular and indefinite intervals, but poems written for occasions, such as anniversaries, festivals, celebrations and the like.

Pants for Trousers. Abbreviated from pantaloons, which are no longer worn. Vulgar exceedingly.

Poetess. A foolish word, like "authoress."

Att se in i framtiden

Så här på den riktiga midsommaraftonen, tänkte jag att det skull passa bra att läsa ett stycke ut Laura Fitinghoffs bok "Vårluft", från 1891

Hvad midsommarvakan uppenbarade

 

   Tvätten var intagen. Det var bakadt och fejadt, skuradt och prydt i rummen, på balkong och veranda. utanför statarbyggnaderna, logen, stallar och ladugårdar, öfverallt fanns det några grönskande löfruskor eller träd, som angåfvo att midsommar stod i begrepp att göra sitt festliga intåg vid Gårdanäs.

   Det hade varit ett jäktande och fäktande, framkörande af björkar, bindande af kransar, klättrande och hamrande hela dagen, och nu efter kvällsvardens intagande hade inträtt en tystnad, hvilken i förening med den friska, härliga doften af björk- och eklöf, den balsamiska af jasmin och lönnblommor, den ljufva, sötaktiga af syrén och kaprifolium verkade nästan sömngifvande.

   Husmodern satt midt uppe uti blomsterprakten 'lik sommarens gudinna', påstodo ungdomarna. Hon hade slagit sig till ro i ett hörn af den till ett blomstertempel förvandlade verandan, med hufvudet tillbakalutat, försjunken i hvila, en sådan både andlig och lekamlig, då oroande, ängslande tankar glida helt lätt förbi själens öga och ljusa minnen och förhoppningar ila i deras spår.

   Sommarnatten är ljuf, mild, med en dämpande dager.

  Elsa och Hjärt glida likt två ljusa spökenuppåt ängarna, där de ljudlöst böja sig ned efter de nio sorters 'drömblomster', hvilka de under natten skola lägga under hufvudkudden för att 'drömma sant'.

_ _ _

 

 Gösta gick vid midnattstiden genom den svalaste lund af aspar, hvilkas blad rasslade helt stilla och omärkligt vid den mildaste beröring av nattvinden, som lik en suck i sömnen andades öfver jorden.

   Gösta störde ej tystnaden. Han smög fram, som om han varit ute i olofliga ärenden, tills han nådde en krokig, grofgrenad ek.

Efter att noggrant ha sett sig omkring, svingade han sig upp i eken och gled, smidig som en orm, ut på dess lägsta gren, som med sina blad nästan berörde den kristallklara källan därunder.

Han bröt undan grenarna, tills han såg sitt ansikte återspeglat i vattnet, och profvade åtskilliga miner emot sig själf, så att man kunde kommit på den tanken, att mannen i eken verkligen ej var vid sina fulla sinnen.

Sedan denna mystiska sport varat en stund, drog han sig åter upp öfver grenen och intog en vilande ställning invid dess stam.

   Elsa och Hjärt hade,  sedan de plockat de nio sorterna blommor, "knutit ax" d. v. s. bundit dit en röd, en svart och en vit garnända öfver tre lika långa rågax för att af det bland axen, som om morgonen vuxit mest, se, om kärlek, sorg eller glädje under kommande år skulle bli förhärskande i deras lif.

_ _ _

    

   Flickorna tecknade åt hvarandra att fortsätta vägen mellan Ekbacken och Asplunden.

   Här delade sig vägen i olika riktningar och bildade en "korsväg".

   Elsa ställde sig midt på vägen och ropade på ett sätt, som lät riktigt  hemskt i tystnaden, tre gånger efter varandra:

   Hvem är det, som ropar mitt namn?

   Ändtligen, efter sista "frågandet", uppfattade flickorna, mellan de dunkande slagen av sina hjärtan, ett aflägset ljud liksom af ett uttaladt namn. — Elsa tog sig försiktigt om hufvudet och ville skenbarligen springa hem, men Hjärt grep henne energiskt i armen, tecknade åt henne att stanna, medan hon framträdde till korsvägen och med klar, ljudelig stämma upprepade samma fråga.

   Så kom svaret, doft och hemskt, men nu tydligt tvåstafvigt. Flickorna hörde det bägge — och de togo varandra i handen och stirrade i hvarandras ögon, bleka af hänförande fasa.

   Det värsta profvet återsod ännu — och Elsa höll handen för hjärtat, lade Hjärts hand däröfver, slöt ögonen, pekade sedan hemöfver och lade hufvudet på armen, vilket allt tydligen betydde, att hon ej vågade det sista profvet, och att hon ville gå hem för att sofva.

   Men Hjärt ryckte undan Elsas arm, så att hufvudet med de slutna ögonen förfäradt for upp, skakade med hoprynkade ögonbryn häftigt protesterande på sitt hufvud och körde Elsa före sig att visa vägen.

   När de kommo till uthuggningen i asplunden, därifrån man kunde se sjön och den långa båtbryggan vid Elgvik, stannade båda flickorna ännu mer häpna och upprörda. De tyckte sig tydligen se två ljusa, manliga varelser, stående längst ute på bryggan, där de aftecknade sig emot vattnet.

   En lätt dimma höjde sig från vattenbrynet, och i den försvunno gestalterna som andeväsen.   

   Elsa och Hjärt sågo menande på varandra.

   Underbart allting denna natt!

   Ytterligare uppskakade ilade de skyndsamt utför asplundens slingrande stig och stannade flämtande vid källan under eken.

   Elsa kastade en bönfallande blick på Hjärt. Hon ville denna gång ej vara den första.

   Hjärt kastade hatten af sig, strök tillbaka sitt hår och gick beslutsamt fram till källan, som lätt grumlades, när hon lutade sig öfver den, höll hon på att förlora balansen och därvid tappade hon sin bukett.

   Hon fångade upp den i en handvändning och ställde sig sedan tyst och stilla lutad öfver källan, som så småningom klarnade och återgaf hennes bild — de djupa flammande, men vemodiga ögonen, de fina, nästan kantiga dragen och munnen, vek genom sina våglinjer, men som sluten fick ett drag af allvar och fasthet. Pannan var bred och klar, men föreföll låg genom de hårmassor som, delade öfver hjässan, buktade sig nedåt tinningarna och sedan, hopvridna i en enkel knut, voro hopfästade i nacken, hvarigenom hufvudets ädla formfritt framträdde.

   Hon stod fortfarande och tittade i källan. Med ena handen höll hon buketten, och den andra drog tillbaka förklädet och kjolen, som ej fingo skymma.

   Den, som påmidsommarnatten så blickar i en spegelklar källa, "får till sist, bredvid sitt eget ansikte, se dragen af sin tillkommande".

   Hjärt spratt till. Hennes ögon vidgades, och en rysning skakade henne från hufvud till fot.

   Från källans ena kant ner ifrån djupet gled en skugga. Den tog form af ett hufvud, ett par ögon blänkte fram, stora och lysande; lockigt hår och — hu! — mustascher och bländande vita tänder! Det var anden — skepnaden af hennes tillkommande!

   Hjärt vände sig likblek mot Elsa, gjorde en pilsnabb, ljudlös beskrifning af vad hon sett, ringlade till ett par ögon i luften och tecknade mustascher, strök en rand efter ryggen på Elsa och drog upp håret, för att beteckna den kalla kåren och att håret reste sig av fasa. Elsa uppfattade tydligt alltsammans.

   De stodo där i den dunkla sommarnatten midt emot hvarandra, hvita i ansiktet som små spöken.

  Då prasslade det uppöfver dem i eken och som ett par dödsskrämda rådjur togo de till flykten och jagade hemöfver, förföljda af ett hemskt, ohyggligt skratt bortifrån källan, där Hjärt tappade sin bukett och sin lilla röda silkesduk.

Äntligen över

Helgen alltså. Ofta när jag läser bloggar, lyssnar på radio eller talar med folk i största allmänhet, så går mina tankar till Marika. Hon var (är?) i min ålder, stammade och haltade lätt, var varken vacker eller ful, men definitivt en udda person — och därtill mycket ensam. Hon hade så få vänner att jag tvivlar på att många, om någon, visste att hon var ensam. Vi träffades på sta'n en fredagseftermiddag, för länge sedan, när hon var på väg hem från arbetet. Vi satte oss på en parkbänk och åt en glass var, medan vi talade med varandra, något som inte var helt enkelt eftersom vi inte hade något gemensamt. Plötsligt sa hon: "jag avskyr helger, och jag hatar när folk säger trevlig helg"!

Då talade hon alltså om årets cirka 52 återkommande veckoslut, när hon satt ensam i sin förortsetta. Hur ska det då inte vara en helg som denna, då de flesta inte kan tala om annat än sill, jordgubbar och gemenskap‽

Jag har inget emot helger, även om jag sällan uppmärksammar dem, men jag får medge att jag blir lite trött på alla slentrianmässigt yttrade "trevlig helg". För att inte tala om medias "ha en fortsatt trevlig kväll"! Det är inte ett sätt att visa hur omtänksam man är — det är tanklöst!

Ingen trädgårdsblogg!

Bästa sättet att verkligen njuta av sin trädgård

är att ta på en bredbrättad halmhatt, hålla en

liten spade i ena handen och en svalkande drink

i den andra och tala om för trädgårdshjälpen 

var det behöver grävas.

                                               Charles Barr

 Jag hade väl aldrig kunnat drömma om att någon skulle hitta min blogg i jakten på en trädgårdsblogg, men det är tydligen några stackare som hamnat hos mig när de varit i desperat behov av att lära sig hur man blir av med kvickrot. Tyvärr blir de inte klokare av det inlägget! Möjligtvis kan min blogg tjäna som avskräckande exempel för alla sorters trädgårdsinnehavare. 
Charles Barrs goda råd (ovan) får mig att tänka på en granne vi hade när jag var i tonåren, hennes idé om trädgårdsarbete sammanföll nog med Charles. Trädgården var minimal — och utan träd — där brukade fru Granne spankulera omkring i piffiga sommarkläder, sandaler med hög klack och ofta med en korg på armen. Jag såg henne aldrig utföra något arbete, men varm måste hon ha blivit, för hon bytte i regel kläder två eller tre gånger varje dag. I hennes fall var det uppenbarligen maken som var hennes trädgårdshjälp.

 Jag har ingen aning om varifrån gullriset kommit — eller när det invaderade vår kulle — men här är det, och jag för en ojämn kamp mot det. För även om det är vackert, en kort tid, när det blommar, så är det mest skräpigt, och något jag betraktar som ogräs. När jag går där och rycker upp både fjolårsstjälkar och de halvmeterhöga årskotten, funderar jag över om man skulle kunna använda ogräset till något nyttigt. Förra årets långa vedartade stjälkar, tänker jag att man skulle kunna väva jalusier av — fast vad skulle jag ha dem till. Och inte behöver jag den sortens väggskydd, som man ofta hade bakom sängarna på 50-talet, jag bestämmer mig för att läsa om växten när jag kommer in. För är den ätlig, behöver jag inte köpa mat förrän nån gång i oktober..

"Golden Rod had its fame as an excellent wound-herb, applied externally or taken as a drink for internal wounds; and since there was stabbing and thrusting enough in Tudor London, such herbs were expensive and in demand. Gerard remarked that Golden Rod, brought from overseas, had once sold at half a crown an ounce."

Läser jag i "The Englishman's Flora" av Geoffrey Grigson.

 

Efter åska och skurar, tänker jag nu återigen tackla lupinerna. Den här gången de som försöker att ta livet av min gamla mormorsros — den som härstammar från min mormors mor.

Läste nyligen på nätet att naturvårdsverket "Naturvårdsverket ser över handlingsplanen mot så kallade invasiva arter, dit lupinen (till)hör, och även EU väntas snart komma med en ny lagstiftning."

När jag tittar på mina bilder från trädgården, lägger jag märke till att på alla bilder som dokumenterar arbetet därstädes, står en med ogräs välfylld skottkärra. Det är inte fråga om finlir i mina rabatter — här är det häcksax, såg och rejäla spadar som gäller.

Trädgårdsarkeologi

 För bortåt tio år sedan, var min trädgård välskött. Sedan dess har den i stort sett fått klara sig själv — vilket resulterat i en frodig bit natur. Eftersom jag inte är så mycket för kanthuggna rabatter och växter som står  givakt i strama rader, så gör det mig inte så mycket. Men jag är ledsen över att vissa växter inte orkat stå emot sina mer starkväxande grannar. 

 Som dillpionen som nog inte blommat på de senaste sju eller åtta åren — dess närmaste granne är den yppiga praktlysingen (Lysimachia punctata), som inte frågar efter om den trampar någon på tårna — "så döm om min förvåning den var fruktansvärt stor", för att inte tala om glädjen, när jag mitt bland lysing, gullris, kvickrot och kirskål upptäcker några blad av dillpionen! Nu har jag fyllt en skottkärra med de oönskade växterna, lukat jorden och fyllt på med mer jord och kan bara hoppas att det gör susen och den tackar med en blomma nästa vår. 

Sporrad av detta fynd, tar jag i en paus med mig några böcker ut, för att lära mig mer om skötseln av pioner, som jag har gott om. I Brent Elliotts vackra lilla bok "Flora, trädgårdsväxternas kulturhistoria" får jag lära mig att min "vilda trädgård" inte är den första.
En vacker och intressant bok, rikt illustrearad med gamla blomsterbilder, som jag rekommenderar å det varmaste. Det enda jag har emot den är att den tack vare det lilla formatet, har mycket liten text.

 En annan trend, som uppstod i slutet av 1800-talet, har hållit i sig ända till våra dagar. Året var 1870 då William Roberstson, sin tids mest betydande trädgårdsjournalist i England, gav ut boken The Wild Garden och därmed myntade namnet på en trend som sakt men säkert hade utvecklats under det föregående kvartsseklet. Robinsons uppfattning av den vilda trädgården var mycket bestämd; den innehöll växter som klarade sig bra utan mycket omvårdnad, en form av arbetsbesparande trädgård med arter (ofta av exotiskt ursprung såsom rododendron från Kina och japansk parkslide) som kunde naturalisera sig i det lokala klimatet. 

 De glada överraskningarna duggar tätt, för några dagar sedan såg något gult under rododendronen, det visade sig vara en trolliusplanta, som jag inte sett till på flera år. 

 I går när jag visade trädgården för en gäst, upptäckte jag en dubbel rosa akleja i ett busksnår.  

 Jag har saknat många av de olika aklejsorterna, det förefaller som de flesta som är kvar är den vanliga blå sorten, men nu hittar jag den ena varianten efter den andra.

 Gästen konstaterade att jag hade flera gräslöksplantor, som jag inte sett tidigare — nyttigt med folk som ser trädgården med andra ögon än mina, som nog är lite avtrubbade.

 Jag mejar ner en oändlig mängd med lupiner för att ge vallmon en chans att visa upp sig.

 Potentillorna hör till mina favoriter — alla storlekar och färger, såväl vilda som tama. Nu blommar de vita, och jag undrar om de röda och gula snart kommer eller om de har gett upp.

 Jag saknar fortfarande flera växter, jag är rädd för att lupinernaa kvävt krypginsten och julrosen — kanske kan nästa gäst hjälpa mig att hitta några av dem

Midsommar med Gutenberg

 På mina breddgrader blir det svårt att få ihop tillräckligt med utslagna olvonblomster, för att binda en midsommarkrans — all växtlighet är ett par veckor senare än vanligt. Just nu strilar regnet ned, och jag har undersökt vad Gutenberg kan erbjuda för midsommarlitteratur — det visar sig vara en hel del.

I min bardom ville jag ha tjocka böcker med små bokstäver och inga illustrationer, för att läsupplevelsen skulle räcka så länge som möjligt. Med åren har jag kommit att uppskatta noveller allt mer,  perfekt för dagar då tiden eller orken inte räcker till för längre stunder av läsning. Då tar jag gärna till O. Henry (William Sydney Porter), som nästan alltid har en oväntad knorr på sina noveller. Två noveller med midsommartema kan jag komma på, "A Midsummer Knight's Dream"

ur hans bok "The Trimmed Lamp", och "A Midsummer Masquerade" som finns i "The Gentle Grafter".

A. A. Milne har jag ju känt till i hela mitt liv, men bara hans böcker om Winnie-the-Pooh, som vuxen har jag försökt att närma mig hans andra böcker, men inte fastnat för dem, förrän jag hittade hans noveller, som jag gillar. I "Not that it Matters", finns "Midsummer Day".

In Midsummer days when in the countries of the North the earth is a bride, when the ground is full of gladness, when the brooks are still running, the flowers in the meadows still untouched by the scythe, and all the birds singing, a dove flew out of the wood and sat down before the cottage in which the ninety-year-old granny lay in her bed.

Så inleds Strindbergs " In Midsummer Days and Other Tales, jag är ingen större Strindbergsvän, och har inte läst den på svenska, men när jag läser den nu, börjar jag inse att Strindberg kanske har kvaliteter som jag inte velat erkänna tidigare.

En annan översättning är H. C. Andersens "Pictures of Sweden", (I Sverrig), jag vet inte om det är översättaren eller Hans Christian själv, som inte får till stavningen av svenska orter, "Midsummer Festival in Lacksand" heter det aktuella kapitlet. 

John  Burroughs, en naturforskare, var en intressant person som skrev essäer om naturen. "A Midsummer Idyl" hittar du i hans essäsamling Under the Maples.

En annan intressant författare var Arthur Christopher Benson, hans kapitel "A Midsummer Day's Dream" ingår i boken At Large — en bok att läsa långsamt, särskilt intressant för den som intresserar sig för det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets konst och litteratur.

 Vi som bor i Sverige får nog nöja oss med att drömma om att ligga i gräset, där vi sitter i spiselvrån med våra böcker. Och läser du hellre vers än noveller så finns "Christmas Carols and Midsummer Songs" by American Poets,  Illustrations by American Artists.  

Behöver vi värma oss kan vi vi ju alltid prova på den här varianten av små grodorna.