Trädgårdsarkeologi

 För bortåt tio år sedan, var min trädgård välskött. Sedan dess har den i stort sett fått klara sig själv — vilket resulterat i en frodig bit natur. Eftersom jag inte är så mycket för kanthuggna rabatter och växter som står  givakt i strama rader, så gör det mig inte så mycket. Men jag är ledsen över att vissa växter inte orkat stå emot sina mer starkväxande grannar. 

 Som dillpionen som nog inte blommat på de senaste sju eller åtta åren — dess närmaste granne är den yppiga praktlysingen (Lysimachia punctata), som inte frågar efter om den trampar någon på tårna — "så döm om min förvåning den var fruktansvärt stor", för att inte tala om glädjen, när jag mitt bland lysing, gullris, kvickrot och kirskål upptäcker några blad av dillpionen! Nu har jag fyllt en skottkärra med de oönskade växterna, lukat jorden och fyllt på med mer jord och kan bara hoppas att det gör susen och den tackar med en blomma nästa vår. 

Sporrad av detta fynd, tar jag i en paus med mig några böcker ut, för att lära mig mer om skötseln av pioner, som jag har gott om. I Brent Elliotts vackra lilla bok "Flora, trädgårdsväxternas kulturhistoria" får jag lära mig att min "vilda trädgård" inte är den första.
En vacker och intressant bok, rikt illustrearad med gamla blomsterbilder, som jag rekommenderar å det varmaste. Det enda jag har emot den är att den tack vare det lilla formatet, har mycket liten text.

 En annan trend, som uppstod i slutet av 1800-talet, har hållit i sig ända till våra dagar. Året var 1870 då William Roberstson, sin tids mest betydande trädgårdsjournalist i England, gav ut boken The Wild Garden och därmed myntade namnet på en trend som sakt men säkert hade utvecklats under det föregående kvartsseklet. Robinsons uppfattning av den vilda trädgården var mycket bestämd; den innehöll växter som klarade sig bra utan mycket omvårdnad, en form av arbetsbesparande trädgård med arter (ofta av exotiskt ursprung såsom rododendron från Kina och japansk parkslide) som kunde naturalisera sig i det lokala klimatet. 

 De glada överraskningarna duggar tätt, för några dagar sedan såg något gult under rododendronen, det visade sig vara en trolliusplanta, som jag inte sett till på flera år. 

 I går när jag visade trädgården för en gäst, upptäckte jag en dubbel rosa akleja i ett busksnår.  

 Jag har saknat många av de olika aklejsorterna, det förefaller som de flesta som är kvar är den vanliga blå sorten, men nu hittar jag den ena varianten efter den andra.

 Gästen konstaterade att jag hade flera gräslöksplantor, som jag inte sett tidigare — nyttigt med folk som ser trädgården med andra ögon än mina, som nog är lite avtrubbade.

 Jag mejar ner en oändlig mängd med lupiner för att ge vallmon en chans att visa upp sig.

 Potentillorna hör till mina favoriter — alla storlekar och färger, såväl vilda som tama. Nu blommar de vita, och jag undrar om de röda och gula snart kommer eller om de har gett upp.

 Jag saknar fortfarande flera växter, jag är rädd för att lupinernaa kvävt krypginsten och julrosen — kanske kan nästa gäst hjälpa mig att hitta några av dem