lördag 22 februari 2014

Ett nyväckt minne

 Anne-Maries inlägg om "house sitting", väckte många slumrande minnen. Jag har stött på det flera gånger i Sverige, men bara med bekanta, eller bekants bekanta som vakter. En anledning till att några svenskar jag talat med, drager sig för att vakta hus åt folk de inte känner så väl, är den juridiska delen — om något skulle hända, brand, skador eller inbrott till exempel, hur stort är då mitt ansvar?
I Sverige har jag husvaktat en gång, åt bekantas bekanta — ett hus som låg mycket ensligt mitt ute i skogen. Det blev en skön vecka vid brasan när höststormarna ven kring knutarna, och jag hann läsa många böcker.
En annan gång blev jag helt oplanerat husvakt i Georgia när jag hälsade på min väninna Lynn. Vi satt och åt frukost när telefonen ringde, Lynn svarade och jag hörde ända till min plats hur en kvinnoröst, i rasande tempo , utgjöt sig över något. Lynn fick inte en syl i vädret på flera minuter, till slut sa hon att hon skulle fråga sin kompis. 
Eva, i andra ändan av telefonen, och hennes man som jag glömt namnet på, skulle resa till Evas familj i Jugoslavien om några timmar — och deras husvakt hade brutit benet.  Katastrof! 
Vi lämnade allt som det stod och for iväg till Eva, hennes akvarium, burfåglar, hunden Strike och och katten Ginger. Att min flygbiljett inte gick att boka om var en baggis, Eva var så tacksam att hon grät och lovade mig guld och gröna skogar bara jag kunde stanna i tio dagar (kanske var det lite mer, jag minns inte).
Det jättestora huset låg vackert vid en konstgjord sjö, med båt som jag fick använda — vilket jag inte gjorde. Men kanoten var jag ute i några gånger. Den korta tid jag träffade Eva gick åt till fisk- och fågelinstruktioner, tack och lov fick jag telefonnumret till en djuraffär som lovade att bistå mig om jag behövde stöd.
Andra dagen jag var där skulle jag handla och lämna några paket till en kvinna som inte kunde komma och hämta dem. Att köra främmande bilar är inget jag uppskattar — i synnerhet inte som det var en jättestor Lincoln. Så jag blev inte glad när bilen plötsligt stannade,  just som jag svängt ut på en traffikerad stor väg. Alla historier om ensamma kvinnor som blir rånade av landsvägspirater, flög genom mitt huvud, men jag hade tur, en ung kille på motorcykel stannade och frågade om jag behövde hjälp — och det gjorde jag onekligen. Han såg på en gång att det var slut på bensinen. (Det första en karl misstänker när en kvinna blir ståendes). Den genomsympatiske gossen for iväg till en bensinstation, och kom snart tillbaka med en dunk — och han lämnade mig inte där, utan följde med till bensinstationen och såg till att jag klarade av att tanka!
Huset jag vaktade var otroligt vacker, men opersonligt, det fanns inte en detalj som inte passade in, inte en kudde som inte stod i precis rätt vinkel i soffan, och det kunde jag väl stå ut med — men det fanns inga böcker i huset! (Om man inte räknar några attrapper i en hylla). Så ett av mina ärenden den här andra dagen var att leta rätt på ett bibliotek. Det var ingen konst, men att få ett bibliotekskort, det var en stor konst. Inte kunde jag få ett tillfälligt kort bara för att jag visade mitt pass, nej det var inte att tänka på. Det slutade med att jag ringde till Lynn, som kom och jag fick låna böcker på hennes kort — något som bibliotekarien såg ut som hon velat förhindra. Det var förresten nätt och jämt att jag fick låna telefonen för att ringa till Lynn — det här var ju långt före mobiltelefonernas tid.
Bredvid köket fanns en litet rum, en lya, som jag bodde in mig i, det enda rummet som inte såg ut som något i  Better Homes and Gardens. Där tillbringade jag en stor del av min tid, ute kunde jag bara vara på kvällar och tidiga morgnar, eftersom den kladdiga värmen höll på att knäcka mig. 
Men ingen ska tro att jag fick läsa ostörd — jag kände mig som en telefonsvarare — jag har aldrig varit hemma hos någon där telefonen ringt så ofta. Många gånger hann jag bara plocka upp boken och leta rätt på var jag slutade läsa, innan det ringde igen. Det var damklubbar, klubbar jag aldrig hört talas om, välgörenhetsinrättningar och vänner i parti och minut. Jag hittade en tom anteckningsbok i en låda, den blev nästan full av alla de meddelanden jag skrev ned.
Visserligen träffade jag Lynn rätt ofta, och en av grannarna var väldigt rar, men det vore synd att säga att jag var ledsen när jag såg slutet på min vakt. 
Sista natten vaknade jag av att jag hörde röster, lite konstigt tyckte jag att det var, för det var för långt till närmaste granne för att jag skulle höra röster så tydligt. Efter en stund insåg jag att rösterna fanns i huset. Ett spöke som gled fram och gick igenom stängda dörrar, hade varit trevligare tänkte jag, medan jag tog på mig morgonrocken. Sakta, sakta smög jag mot rösterna, och funderade på om det inte vore bättre att ringa 911. Men samtidigt tyckte jag att det var märkligt att det luktade kaffe, och att det mer lät som en trivsam samvaro än inbrott. 
Det var en trivsam nattmacka — eller rättare sagt degnöt — och snart satt även jag vid köksbordet tillsammans med sonen i huset, och två av hans kompisar. Trevliga killar som inte kunde begripa att jag inte ville smaka på deras munkar, ändå försvann hela påsens innehåll med två dussin munkar, på nolltid.

8 kommentarer:

  1. Hade det varit inbrottstjuvar borde väl hunden sagt ifrån! Men det låter mer som möbelaffär än ett inbott hem med t o m bokatrapper i hyllan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Nej, inte Strike inte - han var en sådan där välvillig jycke som kastade sig över alla människor och började slicka dem, varhelst han kom åt.
      Det var ett typiskt desajnerinrett hem - vacker men själlöst.
      Margaretha

      Radera
  2. Det är kanske just det här som är en av fördelarna med att vara husvakt åt andra? Spännande dagar onekligen
    Bokatrapper i hyllan är rätt vanliga i många hem även här, konstigt nog, men ska det se ut som om man har böcker så ska det tydligen:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. PettasKarin,
      Jag lever gärna ett mer ospännande liv! Fast det var enklare än den gången tre bortskämda ungar medföljde huset.
      Ja, det där med attrapper är svårt att förstå.
      Margaretha

      Radera
  3. Trevligt att läsa om dina minnen som husvakt. :)
    Intressant att det du nämner skulle vara anledningen till att husvakter är ovanliga i Sverige.
    I USA har man ju en helt annan "kultur" med advokater, stämningar och annat legalt så man tycker ju att amrisarna borde vara minst lika försiktiga. Men det är de ju uppenbarligen inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,
      Det finns säkert många skäl till att vi beter oss olika - och det är väl det som är charmen med att besöka eller bo i andra länder, att det är olika. En värld där vi alla har samma värderingar och gör saker på samma vis, skulle vara rätt trist. Dessutom skulle vi ju sakna något att ondgöra oss över!
      Margaretha

      Radera
  4. för några år sedan avslöjades en stor liga som specialiserat sig på inbrott sedan de husvaktat. det tog lång tid mellan husvakten och inbrottet, därför tog det lång tid att hitta mönstret. ibland tog det även lång tid att upptäcka att det hade varit ett inbrott för tjuvarna visste precis vad de ville ha, och gjorde det väldigt snyggt. nej, jag tror inte att jag vill ha okända husvakter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Debbie,
      Jag har hört något liknande, men avstod från att skriva om det, eftersom det bara var hörsägen.
      Amerikaner har ju en helt annan tradition av att hjälpa varandra, än vad vi har - kanske har det med det att göra. Eller också är amerikaner mer godtrogna än vad vi är?
      Margaretha

      Radera