Ett nyväckt minne

 Anne-Maries inlägg om "house sitting", väckte många slumrande minnen. Jag har stött på det flera gånger i Sverige, men bara med bekanta, eller bekants bekanta som vakter. En anledning till att några svenskar jag talat med, drager sig för att vakta hus åt folk de inte känner så väl, är den juridiska delen — om något skulle hända, brand, skador eller inbrott till exempel, hur stort är då mitt ansvar?

I Sverige har jag husvaktat en gång, åt bekantas bekanta — ett hus som låg mycket ensligt mitt ute i skogen. Det blev en skön vecka vid brasan när höststormarna ven kring knutarna, och jag hann läsa många böcker.

En annan gång blev jag helt oplanerat husvakt i Georgia när jag hälsade på min väninna Lynn. Vi satt och åt frukost när telefonen ringde, Lynn svarade och jag hörde ända till min plats hur en kvinnoröst, i rasande tempo , utgjöt sig över något. Lynn fick inte en syl i vädret på flera minuter, till slut sa hon att hon skulle fråga sin kompis. 

Eva, i andra ändan av telefonen, och hennes man som jag glömt namnet på, skulle resa till Evas familj i Jugoslavien om några timmar — och deras husvakt hade brutit benet.  Katastrof! 

Vi lämnade allt som det stod och for iväg till Eva, hennes akvarium, burfåglar, hunden Strike och och katten Ginger. Att min flygbiljett inte gick att boka om var en baggis, Eva var så tacksam att hon grät och lovade mig guld och gröna skogar bara jag kunde stanna i tio dagar (kanske var det lite mer, jag minns inte).

Det jättestora huset låg vackert vid en konstgjord sjö, med båt som jag fick använda — vilket jag inte gjorde. Men kanoten var jag ute i några gånger. Den korta tid jag träffade Eva gick åt till fisk- och fågelinstruktioner, tack och lov fick jag telefonnumret till en djuraffär som lovade att bistå mig om jag behövde stöd.

Andra dagen jag var där skulle jag handla och lämna några paket till en kvinna som inte kunde komma och hämta dem. Att köra främmande bilar är inget jag uppskattar — i synnerhet inte som det var en jättestor Lincoln. Så jag blev inte glad när bilen plötsligt stannade,  just som jag svängt ut på en traffikerad stor väg. Alla historier om ensamma kvinnor som blir rånade av landsvägspirater, flög genom mitt huvud, men jag hade tur, en ung kille på motorcykel stannade och frågade om jag behövde hjälp — och det gjorde jag onekligen. Han såg på en gång att det var slut på bensinen. (Det första en karl misstänker när en kvinna blir ståendes). Den genomsympatiske gossen for iväg till en bensinstation, och kom snart tillbaka med en dunk — och han lämnade mig inte där, utan följde med till bensinstationen och såg till att jag klarade av att tanka!

Huset jag vaktade var otroligt vacker, men opersonligt, det fanns inte en detalj som inte passade in, inte en kudde som inte stod i precis rätt vinkel i soffan, och det kunde jag väl stå ut med — men det fanns inga böcker i huset! (Om man inte räknar några attrapper i en hylla). Så ett av mina ärenden den här andra dagen var att leta rätt på ett bibliotek. Det var ingen konst, men att få ett bibliotekskort, det var en stor konst. Inte kunde jag få ett tillfälligt kort bara för att jag visade mitt pass, nej det var inte att tänka på. Det slutade med att jag ringde till Lynn, som kom och jag fick låna böcker på hennes kort — något som bibliotekarien såg ut som hon velat förhindra. Det var förresten nätt och jämt att jag fick låna telefonen för att ringa till Lynn — det här var ju långt före mobiltelefonernas tid.

Bredvid köket fanns en litet rum, en lya, som jag bodde in mig i, det enda rummet som inte såg ut som något i  Better Homes and Gardens. Där tillbringade jag en stor del av min tid, ute kunde jag bara vara på kvällar och tidiga morgnar, eftersom den kladdiga värmen höll på att knäcka mig. 

Men ingen ska tro att jag fick läsa ostörd — jag kände mig som en telefonsvarare — jag har aldrig varit hemma hos någon där telefonen ringt så ofta. Många gånger hann jag bara plocka upp boken och leta rätt på var jag slutade läsa, innan det ringde igen. Det var damklubbar, klubbar jag aldrig hört talas om, välgörenhetsinrättningar och vänner i parti och minut. Jag hittade en tom anteckningsbok i en låda, den blev nästan full av alla de meddelanden jag skrev ned.

Visserligen träffade jag Lynn rätt ofta, och en av grannarna var väldigt rar, men det vore synd att säga att jag var ledsen när jag såg slutet på min vakt. 

Sista natten vaknade jag av att jag hörde röster, lite konstigt tyckte jag att det var, för det var för långt till närmaste granne för att jag skulle höra röster så tydligt. Efter en stund insåg jag att rösterna fanns i huset. Ett spöke som gled fram och gick igenom stängda dörrar, hade varit trevligare tänkte jag, medan jag tog på mig morgonrocken. Sakta, sakta smög jag mot rösterna, och funderade på om det inte vore bättre att ringa 911. Men samtidigt tyckte jag att det var märkligt att det luktade kaffe, och att det mer lät som en trivsam samvaro än inbrott. 

Det var en trivsam nattmacka — eller rättare sagt degnöt — och snart satt även jag vid köksbordet tillsammans med sonen i huset, och två av hans kompisar. Trevliga killar som inte kunde begripa att jag inte ville smaka på deras munkar, ändå försvann hela påsens innehåll med två dussin munkar, på nolltid.