söndag 26 december 2010

Lösryckta tankar

eller möjligtvis förryckta tankar

Illustration av Vintergatan från NASA

Kom av en slump att sätta på radion, och kunde lyssna till nästan hela programmet Vinter, i dag med Cajsa Stina Åkerström.
Var det inte i skarven 60- 70-tal som det under några år fanns ett program som hette Vintergatan? Minns att jag låg hemma med en dunderförkylning och stic-kade på en tröja åt en kompis lille son, medan jag lyssnade till Bang.
Jag har hört stumpar av Vinter förr om åren, men precis som med sommarprogrammen, är det få av Vinterpratarna som fångar mitt intresse. Men det gjorde alltså Cajsa Stina Åkerström i dag. Bland myc-ket annat talade hon om ljusföroreningar och om de nya energilamporna som en del forskare anser är skadliga. Man kan efterlyssna på Sveriges radios hemsida om man inte kan lyssna på reprisen 22:05 i kväll.
Natten är verkligen inte längre "tyst och klar" som Zacharias Topelius skriver i sin dikt Vintergatan — en dikt jag alltid kommer att tänka på när jag står utan-för stugan i skärgården och ser vintergatans breda band, som sträcker sig från fastlandet och vidare över huset ut mot havet.



Cajsa Stina talade om att nutidens barn växer upp utan att se vintergatan, för bor man i ett sam-hälle ser man inte myc-ket av stjärnhimlen nu för tiden. Och mina tankar svingar sig till en annan tankelian. I går när jag la ut inlägget på teblog-gen, sökte jag efter information om klädnypor (eller klyper, som di säger här). För hur jag än försöker kan jag inte förstå hur klädnypan i artikeln ser ut, men jag hittade inget liknande på nätet. Däremot hittade jag en lång artikel om klädnypor, där jag bland annat lä-ser att när Smithsonian institutet 1998 hade en utställ-ning om klädnypor, frågade en gosse vad en klädnypa är!
Det har aldrig föresvävat mig att man skulle kunna skriva en hel artikel (2710 ord) om klädnypor, men det kan man alltså, och det är nöjsam läsning.


Slutar jag inte här, så har jag snart skrivit de tusen ord som fattas för att mitt inlägg ska bli lika långt. Egentligen hade jag tänkt behandla dysterhet, Charles Babbage, Sankt Stefan, dålig svenska, vegetarianism och radioprogrammet filosofiska rummet, men till och med jag, som har svårt att begränsa mig, inser att det skulle bli i mesta laget. I stället kommer Zacharias Topelius dikt.

Vintergatan

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt af stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamith var han,
och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt af natt och död och sorg och synd också.
Sen växte hvita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån hvarann på skilda stjärnor bo.

Men på hvarandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd af glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk af skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.

Och då har Zulamith en kväll, af längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro af ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen af sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blef Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta hvalf och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand af rymdens ocean.

Förfäran grep keruberne; till Gud steg deras flygt:
»O Herre, se hvad Salami och Zulamith ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:
»Hvad kärlek i min värld har byggt, det rifver jag ej ned.»

Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var,
de sprungo i hvarandras famn - och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens hvalf, rann upp i deras spår,
som efter tusen år af sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och gladt
och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

6 kommentarer:

  1. Här ute på landet är kan man se åtminstone en gnistrande stjärnhimmel vid klart väder. Och sen alla bilar hos grannarna har kommit hem för natten hörs inte ett ljud.

    På tal om klädnyporna (eller tvättklämmorna som MM säger) påminner mig om den lille pojken (också han amerikansk)som trodde att en ko var lika liten som bilden på mjölkpaketen. Jag vet inte om det är en skröna, men det säger en hel del...

    En del av lyckan med att bo i hus är att kunna hänga ut tvätten - med klädnypor - i trädgården på somrarna!
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
  2. Ingrid,
    jag är också lycklig nog att kunna kliva ut, och titta på stjärnorna alldeles utanför ytterdörren.
    Du ska vara glad att du inte bor i Staterna, på många ställen där, får man inte hänga ut sin tvätt!
    En del ungar har nog inget begrepp om varifrån mjölk kommer. Precis som de sades, en gång i tiden, att det fanns ungar som trodde att fiskar såg ut som fiskpinnar.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Klädnypor hade jag ingen aning om vad det var tills ganska sent i ungdomen - tvättklämmor heter det i mina trakter också.
    Vi är också lyckliga nog att bo så att vi ser stjärnhimlen och har helt tyst utom på sommaren när vissa grannar ibland tror att hela byn delar deras (usla) musiksmak.

    SvaraRadera
  4. Olgakatt,
    Så här skriver NE:
    klädnypa, tvättklyka, tvättklämma, för fasthållande av upphängd tvätt, gjordes på 1800-talet av obehandlat trä och var svarvade eller utsågade i ett stycke. De var försedda med knopp och uppsågad klyka. Den "klassiska" klädnypan, två skänklar sammanhållna av en spiralfjäder, är en småländsk uppfinning från 1920-talet. Numera görs den även i plast.

    Men det finns nog fler lokala namn.
    Vi har det bra som bor lite på sidan om. Vi har inga grannar, på nära håll, som låter - däremot hör vi när de har fest på andra sidan älven. Och festligheter på byn 3 km härifrån hör vi också.
    Inte alltid, för att inte säga aldrig, vad vi vill höra.
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Oh, jag visste inte att de hade vinterprogram - tack för tips! Lyssnade på henne (via datorn) och det var ett riktigt toppenprogram. Bra musiksmak har hon också. Behaglig att lyssna till och vintergatan är något jag saknar från ön där jag växte upp. Så många kvällar jag och min dåvarande kompis var på "stjärnjakt" och hade kartor med oss ut. Vi ville hitta så många stjärnbilder som möjligt. Det är en hissnande känsla att se stjärnhimlen på det sättet och jag kunde sitta på en brygga vid vattnet i mörkret och filosofera tills rumpan domnade bort.

    För övrigt kallar jag klädnypor för "klykor" och har förstått att det inte är många som förstår vad jag menar... och där försvann jag tillbaka igen till när jag var barn och våra lakan fick fladdra i vinden ute på torkvindan ... Känns som från ett annat liv, en annan värld och nästan från en annan planet.

    SvaraRadera
  6. Åsa,
    Kul att du också gillade programmet.
    Så du är uppväxt på en ö - så härligt. Jag önskar att jag kunde bo på min sommarö året runt.

    Stjärnor och bryggor, så många minnen det väcker!
    Det behövs inte mycket för mig heller innan jag trillar ned i en minnesgrop.

    Klykor och klypor - nästan samma ord.
    Margaretha

    SvaraRadera