En skalp i bältet

Visst har jag träffat på en del människor som samlat på människor. De själva kallar det inte att samla på människor — de säger att de har många vänner — i själva verket har det inget med vänskap att göra utan det gäller bara att känna så många människor som möjligt. Att titlar och pengar ger extra poäng, be-höver jag väl inte påpeka.
Men inte förrän häromdagen insåg jag att det är så även i bloggoversum. Min väninna Anne berättade en rätt lång och invecklad historia om hur hon stött på det. Anne har både titel och pengar, men det framgår inte av hennes blogg där hon håller en låg profil och talar om sådant hon tycker är väsentligt i livet — vilket inte är kungligheter, barnbarnens första tän-der, sin migrän eller vad hon åt till middag i går. Naturligtvis har hon inte någon stor läsekrets. Men hon läser rätt många bloggar och kommenterar ibland. Efter ett tag förstod hon att hon visste vem Doreen, en av bloggarna var, men gav sig inte till känna, eftersom hon är måttligt intresserad av att umgås med personen i fråga. Men hon kastade sig in i en av Doreens debatter och blev bryskt avsnoppad ett par gånger, för att sedan ignoreras helt.
Mitt i denna debatt skriver Doreen ett inlägg där hon inte bara "droppar" namn, utan namn på fint folk bara forsar fram — däribland Anne med titel och ett foto från en välgörenhetstillställning.

Nu läser jag så få bloggar att jag inte mött det så ofta — men nog har jag sett den här tendensen på en del bloggar, som jag nu har slutat att läsa.

Lekar

Five Children Playing in the Forest

Georg Elgar Hicks

1824-1914

'

I inlägget om klöver påminde Renée mig inte bara om doften, utan också om hur barn brukar sätta en smörblomma under hakan på varandra och fråga om vederbörande tyckte om smör. Det är en gammal lek, bara häromdagen talade min mor om att hon som barn också gjorde det, och hennes mor före henne.

Det fick mig att minnas andra lekar där vi använde växter och jag undrar om barn fortfarande repar vippan av ett grässtrå och frågar, med handen bakom ryggen, om det blev tupp eller höna. Andra sorters gräs blev till kaffebönor när vi lekte affär. Blir lekarna bortglömde nu för tiden när barn har så många köpeleksaker?
Jag har inte sett några barn leka ladugård med kor och får av kottar, på den dag jag minns.
Att göra halsband av maskrosor eller bära omkring kastanjer i fickorna, gav outplånliga fläckar på kläderna, så kanske är dagens mammor tacksamma om barnen inte lär sig det.
Av ormbunkar gjorde vi både kjolar och hattar.
Se'n kan inte komma på fler lekar där vi använde oss av växtdelar, men jag minns att vi kastade upp en näve småsten i luften, så skulle man fånga dem på baksidan av handen. Lika många stenar som fanns på handen, lika många barn skulle man få.

Och naturligtvis byggde vi kojor i skogen, och om tillfälle gavs, hyddor av hö.

Sorg och glädje

Unhappiness

Jules Pascin

1885-1930

.

Så förvandlas så småningom genom livets mysterier de gångna dagarnas sorger till stilla glädje.
.................................................... Fjodor Dostojevskij

Klöverblomma

Rödklövern blommar så vackert på grusgången — liksom lupiner, smörblommor, aklejor, maskrosor och många andra skönheter, som inte har ett dugg på grusgången att göra. Som alltid när jag ser klöverblommor kommer jag att tänka på min första examen då jag läste en vers som började:

"Klöverblomma heter jag
blommar flitigt varje dag"

Tyvärr minns jag inte mer — jag tycker att jag borde göra det, så ofta som jag se'n läste versen. När skolan var slut och jag kunde läsa versen efter eget huvud, läste jag den med stora gester i gammaldags teatralisk stil. I bekantskapskretsen kallades jag i många år för Klöverblomma — och ombads ofta att läsa versen på mitt eget sätt. Och nu minns jag bara de första raderna!

Renée påminner mig om doften, och då kommer jag att tänka på hur vi ryckte bort kronbladen och sög i oss honungen.

Lycka

Lyckan är som en fjäril vilken, när den jagas, alltid är utom räckhåll, men om du sitter stilla, kanske sätter sig på dig.
............................................... Nathaniel Hawthorne

Sommaren börjar

Just nu i detta nu (11:28) börjar den astronomiska sommaren.
Bilden har jag knyckt från Wikipedia och informationen nedan fann jag hos Astroinfo.se.

Sommaren börjar
Den 21 juni 2010 börjar alltså sommaren enligt kalendern, dvs. den astronomiska sommaren. Den meteorologiska sommaren började redan den 1 juni.

Sommarsolstånd är en tidpunkt, inte en dag
Det är sommarsolstånd, dvs. dagarna på norra halvklotet är som längst och nätterna som kortast just nu. Tittar man i olika almanackor så ser man att sommarsolstånd inträffar den 21 juni kl 13:28 svensk sommartid. Det är inte en dag, det är en tidpunkt som avses, nämligen när jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen just där jordens norra halvklot lutar mest fördelaktigt mot solen. Vid vintersolstånd är det tvärtom, då lutar hjordens södra halvklot mest fördelaktigt mot solen.

Årets längsta dag och kortaste natt
I och med att sommarsolståndet infaller mitt på dagen i år, så är det enkelt att avgöra vilken dag som är längst i år. Det är den 21 juni.
Men vilken natt är då kortast?
I praktiken har vi i år två kortaste nätter, nämligen natten till den 21 juni och natten till den 22. Skulle man vilja bedriva lite hårklyveri så skulle man troligen komma fram till att natten till den 21 juni borde vara några tiondelssekunder kortare och därmed årets kortaste natt…

Sommarsolstånd alltid 21 juni?
Sedan 1988 har sommarsolstånd alltid inträffat någon gång under dygnet den 21 juni (svensk sommartid). Innan dess inträffade det ibland även den 22 juni. Fram till 2019 blir det fortsättningsvis den 21 juni under förutsättning att vi behåller sommartid. 2020 blir det dags för den 20 juni – för första gången sedan 1896.

Jordens avstånd till solen och årets senaste solnedgång
Lite mer kuriosa: Jorden befinner sig nu nästan längst bort från solen på sin elliptiska bana. Den står fjärmast solen i början på juli.
Den senaste solnedgången infaller inte med sommarsolståndet. I Norrköping och Stockholm inträffar det först den 23 juni och i Malmö den 24. Men som kompensation inträffar årets tidigaste solnedgång redan några dagar före sommarsolstånd och soluppgångarna försenas alltså redan vid sommarsolstånd…

Dagens längd i timmar och minuter i norra Europa
I år är alltså den 21 juni årets längsta dag.

Språkliga nyanser

A Happy Woman, 1909

Ferdinand Hodler

1853-1918

.

Ren det att glädje finnes är nog källa till glädje.
......................................... Hjalmar Bergman

.

Här sitter jag och funderar över skillnaden mellan glad och lycklig. Kan man vara glad utan att vara lycklig? Ja, jag tror det. Men kan man vara lycklig utan att vara glad?

.

1 glad adj. glatt

1 som känner upprymdhet och tillfredsställelse ofta p.g.a. ngn framgång e.d. {MOTS. ledsen} {→förtjust, lycklig 1}: gladlynt; hjärteglad; själaglad; hon var mycket ~ över att hon fick jobbet; alla verkar ~a och belåtna över att problemet äntligen lösts
BET.NYANSER: a) om handling, tidsperiod, företeelse e.d.: hon påhejades med ~a tillrop; ~a låtar; det ~a tjugotalet b) försvagat tillfreds: hon var ~ att hon hann med bussen c) i sms. äv. som tycker om angiven företeelse, handling e.d.: kämpaglad; levnadsglad; livsglad; matglad; ordglad; skjutglad; spexglad
IDIOM: ~ påsk! ha en trevlig påskhelg!; leva livets ~a dagar leva ett bekymmerslöst och trevligt liv
KONSTR.: ~ (för el. åt el. över ngn el. ngt), ~ (att+SATS)
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. glaþer, äv. 'blank; ljus'; gemens. germ. ord; jfr glatt

2 som orsakar glädje {SYN. glädjande}: en ~ nyhet; ett omslagspapper i ~a färger
HIST.: sedan 1695; se glad 1

3 förtjust: ~ i sprit; ~ i fruntimmer
KONSTR.: ~ i ngn el. ngt
HIST.: sedan 1834; se glad 1

glatt adj., neutr. ~
• slät, blank och hal: glattfrusen; glattis; glattslipa; golvet var mycket ~ efter boningen; han strök henne över det ~a håret
BET.NYANS: spec. i biol. sammanhang som saknar hår: en växt med ~a blad; den ~a huden
IDIOM: (springa) för ~a livet (springa) så fort man kan
HIST.: sedan 1640; av lågty., ty. glatt; av samma urspr. som glad; i idiomet för glatta livet (1875) betyder glatt 'hel, fullständig', dvs. att man satsar fullständigt

Frihet är det bästa ting som sökjas kan all världen kring

To Liberty

Here's to our Goddes, Liberty,
Idol of bronze and stone!
May she awake to life some day
And let her charms be known.
.

Den 19 juni 1885 anlände frihetsgudinnan till Bedloe's Island i 214 lådor. Det tog fyra månader att sammanfoga de 350 delarna till den 46 meter höga statyn, som står på en 47 meter hög stensockel.
Egentligen heter statyn Liberty Enlightening the World och var en gåva från det franska folket, för att fira hundraårsminnet av USA:s självständighet.
Det var den välkände ingenjören Gustave Eiffel som utförde stommen till den välväxta damen, medan skulptören Frederic Bartholdi var den som ritade statyn.

Lycka

Feeling Great

Pat Scott

.

1 lyck`a subst. ~n
ORDLED: lyck-an

1 (varaktig) känsla av djup glädje och tillfredsställelse betingad av grundläggande förutsättningar i själva livssituationen {→sällhet}: lyckokänsla; kärlekslycka; moderslycka; tomtebolycka; hon fann ~n med en äldre man; rikedom betyder inte ~; ~n av att kunna läsa
BET.NYANS: om mer tillfällig glädje: barnens ansikten strålade av ~
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lykka; av lågty. lücke, gelücke 'öde; lycka'; av ovisst urspr.

2 (gynnsamt) öde ofta tänkt som personligt verkande kraft: lyckodag; lyckosam; fiskelycka; jaktlycka; krigslycka; ~n log mot dem; pröva ~n och tag en lott!
BET.NYANSER: a) om enstaka gynnsam händelse: det var en ~ att de hade vinterdäck b) med mera framhävande av den handlande framgång, medgång: han hade ingen ~ med sig; hon gjorde ~ med sina sånger; bättre ~ nästa gång!
IDIOM: ~ till! må det gå bra för dig/er!; ~ns ost person som i hög grad gynnas av omständigheterna
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; se lycka 1

.

Det har talats en del om lycka i bloggosfären på sistone.
Ett ämne som i alla tider fascinerat människor. Hur många böcker, artiklar och essäer har inte skrivits om den eftertraktade lyckan. Kanske borde man börja med att definiera vad lycka är.

Visst ser den här grisen underbart lycklig ut — nu vet jag ju att man inte nödvändigtvis måste känna sig så euforisk som den här grisen uppenbarligen gör, för att vara lycklig. Själv värderar jag nog den stillsamma vardagslyckan högst, den som bara finns där utan åthävor. Den som är så lätt att missa därför att den, precis som en del människor, inte gör något väsen av sig.

.

Lyckan kommer sakta

med morgonens susning

i sovande snår,
lyckan glider undan i lätta

molnbilder över djupblå

djup,
lyckan är fältet som

sover i middagens glöd
eller havets ändlösa vidd

under baddet av lodräta

strålar,
lyckan är maktlös, hon

sover och andas och vet

av ingenting ... .
...................... Edith Södergran,

.................... Smärtan (i Dikter, 1916)

Åldern eller spöken?

De vackra fibblorna fäller ihop sig och står huttrande på slänten. Också jag har fällt ihop mig — i alla fall har jag fällt ihop, och ställt ifrån mig, hjärnan — fast på sluttningen befann jag mig bara tillräckligt länge för att fotografera några av mina favoriter, fibblorna.
Det har varit en inomhusdag — kanske är det syre-brist som gjort mig slö och glömsk. När jag väl ryckte upp mig och skulle skanna en bild, hittade jag inte bilden. Den fanns på mitt arbetsbord häromdagen, men i dag är den som bortblåst. Efter en timme gav upp letandet och började funderade över vilken annan bild jag kunde illustrera inlägget med. En timme till och jag hittade en bra bild — inlägget skrev jag häromdagen, så det var bara att plocka fram och trycka på "publicera". Trodde jag! Inlägget har gått upp i rök.
Dags att sätta sig med en god bok. Trodde jag! Kom på att jag glömt att göra en sak som jag inte kunde skjuta upp eller ignorera. Nu är det avklarat och jag undrar hur många andra saker jag glömt eller förträngt.

Nordiska museet

The Attic of a Museum

Etienne Bouhot

1780-1862

Vill du hamna på museum? (Om än bara i ett förråd) I så fall kan du berätta om allt du gör nu på lördag och mejla till museet.

Nordiska museet är nog det museum jag varit allra mest på. Det började i småklasserna, när vi var där med skolan och jag vann ett årskort i en tävling där man skulle svara på diverse frågor. Så blev jag en trogen besökare, både på fritiden och under utbildningen när jag ofta var där och kikade på deras textilier.

Hänförande vackert

och förfärande kallt

Jag är definitivt ingen morgonmänniska — att väcka tuppen överlåter jag åt andra — frukost äter jag i regel vid nio-tiden. Fast på sommaren är ju klockan egentligen bara åtta när vi låtsas att hon är nio, och solen har inte hunnit värma upp naturen. I morse var det 12° när det var dags för frukost. Men vi som är uppvuxna med den nordska sommaren vet att det snart blir varmare och är beredda på att skala av lager efter lager allteftersom solen stiger på himlen.
Medan en del av mina vänner klagar över den svenska sommaren — och somliga till och med har emigrerat till tropikerna — så älskar jag den nordiska ljusa, ofta svala och för det mesta oberäkneliga sommaren. Min enda sorg är att jag inte orkar vara uppe dygnet runt och njuta av denna förtrollande årstid.

En aklejrutas återkomst

Dags att klippa gräset vid verksta'n. Efter två rundor på ägorna slutar klipparen att klippa — en rem har gått av.
Eftersom trädgårdstjänst hade lunchstängt, besiktigade jag ägorna innan jag åkte hem. Till min stora glädje ser jag en hög växt med skära blommor vaja på sluttningen ned mot älven. En aklejruta! När jag köpte huset fanns den där bland liljekonvaljerna, men så en dag några år senare var den borta — och det är nog minst tjugo år sedan jag såg den senast.
Tyvärr blåste det rätt ordentligt och det var lögn att få en bra bild av blomman.
Aklejrutan är sällsynt och finns bara i södra Sverige, så jag förmodar att någon för länge se'n odlat den som prydnadsväxt, och att den se'n gett sig iväg på egen rot.

Inte bara jag uppskattar rutan — ett antal olivgröna guldbaggar (tror jag) åt lunch på restaurang Rutan.

The Lilac Tree

Varje år i syréntider kommer jag att tänka på den söta sången "The Lilac Tree", som finns bland min mormors efterlämnade noter.

The Lilac Tree

A little boy and a little girl,
In an ecstacy of bliss,
Said the little boy to the little girl,
"Pray give me just one kiss."
The girl drew back in great surprise,
"You're a stranger sir," said she,
"And I will give you just one kiss
When the apples grow on the lilac tree!"

The boy felt very sad at heart,
She was the only one;
The girl felt quite remorseful
At the terrible wrong she had done.
So bright and early on the very next morn,
He was quite surprised to see
His little sweetheart standing in the garden
Tying apples on the lilac tree.

............................ George H. Gartlan

Grattis Harriet

Harriet Beecher Stowe

1811-1896

.

Idag är det 199 år sedan Harriet Beecher Stowe föddes. Mest känd är hon nog för sin bok "Onkel Toms stuga". En bok som i dag, på grund av sina stereotyper, inte betraktas som helt rumsren. Stackars Harriet, hon skulle nog ha blivit förtvivlad om hon vetat att eftervärlden skulle komma att betrakta henne som rasist! Hon, som när hon bodde i Ohio, gömde slavar som var på flykt till nordstaterna.
Hon var kanske inte kvinnosakskvinna, i den bemärkelse man lägger in i ordet i dag — men hon förespråkade utbildning för flickor. Hon var filantrop och hennes författarskap brett, hon skrev läroböcker, böcker om hemmets skötsel och barnuppfostran förutom artiklar om slaveriet, religiösa frågor och könsroller.
Min favoritbok är "Poganuc People" från 1878 — och då menar jag inte bara bland hennes böcker, utan en favorit bland alla böcker jag läst. Boken har ett skenbart händelselöst förlopp, som många finner påfrestande — men jag njuter av.

Hört på radio

Sevärdighet

Vi skrattar

när amerikanare och engelsmän säger ripsmatta rug

Kone som skjærer brød 1879
Christian Krogh, 1852-1925

eller Swedish limpa loaf


men själva säger vi CD-skiva utan att blinka!

Äta bör man annars dör man

äter gör man ändå dör man

Hagdahls kokerska

Vi åker alltid till samma plats. Det är en bondgård, som ligger en mil från stan. En f.d. elev till pappa är bonde där, och i hans skog fyller vi våra korgar. Samt våra magar med medhavd matsäck. Det där sista skulle jag egentligen inte ha skrivit. Pappa påstår nämligen, att om ungarna i skolan får i uppsatsämne att skriva om en utflykt, så rör sig hela uppsatsen huvudsakligen om matsäckssmörgåsarna och deras uppätande. Pappa brukar därför för säkerhets skull, innan skrivningarna börjar, ropa med hög röst:
- Ät upp era smörgåsar, innan ni går hemifrån!

.... ur Britt-Marie lättar sitt hjärta

.................... av Astrid Lindgren

Vilket gott förslag! Jag skulle önska att fler människor följde det rådet.
Jag tycker det är minst sagt märkligt att man måste påpeka att man åt si och så många rätter och hur gott det var. Man får väl ändå förmoda att maten var god (och förmodligen för riklig) om man går ut och äter eller är bortbjuden. Det känns som om man inte har något bättre att skriva om — eller tala om — om man måste fördjupa sig i mat och dryck.

Det är säkert djupt rotat det här med mat — att ha råd att äta har varit, och är, fint. Så sent som på 60-talet tittade min väninnas farmor på mig och sa' till min kompis: "du ska äta så att du blir lika fin som em". Jag var inte alls trakterad!

Långt senare deltog en annan kompis i en konferens i Afrika. Denna kompis var inte fet, med avgjort i rundaste laget — men när de afrikanska kvinnorna hörde att hon var gift, blev de förvånade över att hon som var så mager hade "blivit" gift!

När våra barn skrapar sig på knäet tröstar vi med en glass. När de får bra betyg firar vi med en bakelse. Inte konstigt att allt vad vi gör är kopplat till mat.

Visst ska mat vara hälsosam och god — men varför denna fixering och detta överflöd?
Kommer Karin hit så tänker jag baka chokladbiskvier- — men jag förutsätter att hon kommer för att träffa mig, och tänker inte ägna dagar åt att förbereda de måltider vi ska intaga.
Jag tycker att det är både långtråkigt och provoceran-de att läsa och höra om kulinariska excesser. Och då talar jag inte om nobelmiddagar och prinsessbröllop- — för då saknar jag helt enkelt ord för att beskriva omoralen.

Surt ute och surt i sinne

Dagsregn

.

Precis som Pettas så långleds jag — fast för henne har det visst gått över — jag är segare än seg. Har tagit en million, eller däromkring, bilder som jag inte har or-kat gå igenom, läser nästan lika många böcker sam-tidigt — vilket inte rekommenderas. Tänker blogga om dem alla, men låter bli eftersom jag inte kan be-stämma om vilken bok jag ska börja skriva.

.

Vilket är samma anledning till att jag inte bloggar överhuvudtaget — vet inte vilket av mina inlägg jag ska börja med. Kanske med något av de grinigaste...
För grinig är jag, eftersom det är första dagen på två veckor som det är för kallt och vått för att sitta ute. När jag borde vara glad över att jag har kunnit sitta ute så mycket.
Tror bestämt inte att jag har något mer att gnälla över — det är lite grann som när man har mycket att göra, skriver man en lista så blir man förvånad över att den inte blir längre.

Tornseglare

Tradition

Vissa traditioner behöver ingen tid alls för att bli en tradition. I dag kom älsklingen ut till oss på trappen och frågade efter sin stol. Klart att jag gick, nej sprang, efter den.

Hur man förstör lyrik

dikter

.

Ingrid, en av mina väninnor, sa' en gång för länge se'n att hon tyckte illa om när man tonsatte dikter. Jag hade faktiskt aldrig tänkt i de banorna, men var ju tvungen att hålla med om att det inte går att läsa- "Det var dans bort i vägen" utan att höra melodin i huvudet.
För lite se'n förekom tonsatta dikter av Fröding i radiopragrammet Önska i P2,och jag kom att tänka på vår diskussion. Med åren har jag mer och mer kommit att omfatta hennes tankar.
I dag var det dags igen, Önska spelade Erik Blom-bergs vackra dikt "Var inte rädd för mörkret" i en förfärlig tappning.
En dikt, som i nio fall av tio, förlorar pluralformen när den kopieras. Ska man skriva av kan man ju skriva rätt!

Var inte rädd för mörkret

Var­ inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där inte mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

En annan skald som fått sin lyrik massakrerad är Erik Axel Karlfeldt. Den för Karlfeltd så typiska och fantastiska rytmen, går förlorad i alla tonsättningar jag hitintills hört — som i "Väverskan".

Väverskan

Jag väver i flossa
en matta så lång,
som skogarnas mossa,
som rosendegång.
På den skall du vanka
och reda de tankar
som växa till sång.

Jag väver en rya
för ditt gästabudshus,
med djärva och nya
och lustiga krus.
Jag väver dig drällen
att skina om kvällen
under blommor och ljus.

Jag väver dig lakan,
sparlakan, med förlov,
att du längtar från vakan
till din gröna alkov.
Och vill du mig glömma
eller vill du om mig drömma,
så har du mitt lov.

Det sjunger på ängen:
Du gamla fiolin.
Den låter, refrängen,
som "du gamla Fridolin".
Jag väver dig dukar
som om halsen man brukar,
att kläda dig fin.

Och själv står du på gården,
just lik som du var.
Det skimrar av bården,
där skyttelen far.
Det lyser kring din panna.
Kom, ungdom, och stanna!
Kom, sommar, och bliv kvar!

.
Finns det någon som kan läsa Spel-Olles gånglåt utan att börja sjunga den? Kerstin Hed (Hilda Olsson) hör även hon till det poeter vars dikter tonsatts alldeles i onödan.

Där vävdes munkabälte och dräll
där vävdes duken för bordet
tills prosten kom med sitt stora gäll
att tolka det heliga ordet.
Där vävdes in glädje och bröllopsståt —
men trägnast vävdes där efteråt
den tåliga vardagsnyttan.
Den reddes värmande god ,fast kärv
för barnen i stugan, för männens värv
i skogen, smedjan och hyttan.
.............................. ur "En väv"
............................... av Kerstin Hed

När det gäller Fröding så är nog många av oss upp-vuxna med tonsättningarna och kanske betraktar dem mer som visor än dikter, och därför inte reagerar. Men när man plötsligt drabbas av en favoritdikt i en tonskrud som man inte tycker om, då är det värre, och jag undrar varför i all världen man inte kan skriva nya texter avsedda att tonsättas. Klåfingrigt är vad det är att förstöra vackra dikter men jag kan tänka mig att jag är tämligen ensam om de här åsikterna.

Soppa

Still Life of Vegetables for the Soup, c. 1732

Jean-Babtiste Simeon Chardin

.

Armenisk soppa

Avocadosoppa

Sellerisoppa

Så äro vi alla nöjda och glada

Jag ställde ut en korgstol åt älsklingen, i skuggan av spireahäcken — det får inte rum tre korgstolar på vår mikroskopiska kökstrapp — och han lät mig återta' min plats.
Nu har han legat i flera timmar och laddat upp för nattskiftet, understundom slår han på motorn och dånar liksom åskan.

Hela havet stormar

Jag tycker om min gamla pall.
Så värst bekväm är den förstås inte.
Men det är inte alltid jag kan välja var jag vill sitta.

Examen

Och så var vi då äntligen framme vid examensdagen, den som man längtat efter ända sedan man började skolan i höstas. Och denna examensdag var så vacker, så det kan ingen tro.
— Rena önskevädret, sa mamma, när hon väckte oss på morgonen och drog upp rullgardinen.
Och det var roligt på mer än ett sätt. När det var så här varmt och vackert, behövde man skrynkla till sin nya klänning under en kappa! Min examensklänning var av skärrutigt bomullstyg, och med så vid kjol, att den stod ut som en klocka, om jag snurrade runt i den. Så hade jag fått nya vita skor också, så jag kände mig väldigt fin. Det skulle nog gå riktigt bra att svara på frågor i den här klänningen.
Och det vill till, för utom mamma skulle Annika och Bosse komma och höra på mig. Det är verkligen inte roligt att vara yngst ibland. Men både Annika och Bosse hade lovat att ställa sig borterst i salen, så att jag skulle slippa se dem varenda gång jag fick frågan.
Hela examen gick väldigt fint, och jag förstår, att det nog väldigt mycket berodde på Getingen. Hur han har fått det namnet kan jag inte förstå, för något lugnare och vänligare än han finns knappast. Men han är aldrig larvigt snäll, utan man har väldig respekt för honom. Men som nu på examen! Stackars lille Elof, som är blyg, kom inte på en enda stad i Skåne. Han var alldeles röd i ansiktet och såg hemskt olycklig ut, men då började magistern småprata med honom på ett väldigt kul sätt, och innan någon visste ordet av, hade Elof räknat upp varenda stad i Skåne utom Malmö. Men det gjorde ingenting sa magistern, för Malmö är en så stor stad, att den kommer alla andra ihåg, huvudsaken är, att någon kommer ihåg de små städerna, för det är mycket svårare. Nog är väl han en bussig lärare!
Men hur bra allting än gick, så var vi ändå nervösa, när vi hunnit fram till den där pjäsen vi skulle spela.
Vi som skulle vara med i den fick raskt skynda oss ut i korridoren och — tysta, utan att prata — sätta på oss våra mössor och sådana där saker. Jag skulle vara nyponblomma och Kajsa-Lena blåklocka, så vi hade var sin mössa och krage, som tydligt visade vilka blommor vi skulle föreställa.
Så gick vi in igen, och så började pjäsen. Både Kajsa-Lena och jag skulle läsa upp våra verser alldeles i början och det var vi väldigt glada för. Fastän vi kunde dem så bra, att vi kunnat rabbla upp dem i sömnen.
Det var en väldigt söt pjäs, och alla mammor — nästan - var så där litet blanka i ögonen, och papporna — de fem, som var där — smålog. Och när deras egna barn läste såg de särskilt glad ut och belåtna ut.
Elofs lille bror, som bara är två år och sög på tummen så fort han kom åt, hade traskat ända fram till första bänkraden och slagit sig ned där. Och där satt han och stirrade på oss och vinkade ibland till Elof, stackare, som rodnade varenda gång.
Hela pjäsen gick finfint, ända till Jerka skulle läsa.
Han klev fram och såg väldigt mallig ut och sa:
Jag är...
Sedan blev det tyst.
Jag är...
skrek Jerka om igen.
Då tog Elofs lillebror tummen ur mun och sa:
— Va' ä' du för nånting?
Det hördes fnissningar överallt i salen, och Jerka blev alldeles röd.
— ...den stolta tistel, viskade Kajsa-Lena, som stod närmast.

Jag är den stolta tistel,
som stark och ensam står,

sa Jerka, och så gjorde han ett så "stolt" kast med huvudet, att papphjälmen åkte i golvet.
Då tog Elofs lille bror tummen ur munnen för andra gången.
—Du tappa' hatten! skrek han så där gällt som småbarn ofta gör.
Då brast alla ut i skratt, det kunde ju inte hjälpas.
Men Jerka satte på sig hjälmen, och när det blivit tyst och lugnt, läste han sin vers från början, alldeles rätt och väldigt bra.
Och då applåderade alla.
Ja, sedan var ju examen så gott som över. Men innan vi fick våra betyg, satte magistern sig vid orgeln och spelade "Den blomstertid nu kommer".
Fönstren var vidöppna ut mot skolplanen, syrenhäcken stod i blom utanför, och vi sjöng så vackert vi någonsin kunde.
Och medan vi sjöng såg jag framför mig vår lilla stuga på landet, de ljusgröna fälten på båda sidorna om landsvägen och skogsbacken bakom berget. Tänk, att det var sommar igen — tänk, att det var sommarlov! O!
Och tänk att få slippa Jerka och alla hans retfulla påhitt i mer än två månader.
Det kändes riktigt skönt ska jag säga.
.................................... ur "Tussi i skolan
................................ av Ester Ringnér-Lindgren
.............................. illustrationer av Heidi Lindgren

"Tussi i skolan" var mitt första möte med Ester Ringnér-Lindgrens böcker. Jag fick boken i påskpresent från en av de släktingar som försåg mig med böcker. Jag skulle fylla åtta år och var nästan jämngammal med bokens huvudperson.
Det här är sista kapitlet i boken, och skildrar examen precis som jag minns dem i småklasserna — kräpp-pappersmössor, verser och blankögda föräldrar. Det märks väl att Ester visste hur det gick till i skolans värld, och hon visste hur barn uppförde sig. I Tussi-böckerna är det Jerka som är den bråkiga killen. Men det finns en Jerka i de flesta av hennes böcker, som hon skildrar med humor och värme.
.
Mer om Ester och skolavslutningar kan du läsa här:
Grattis Ester
Sommarlov
En ruskig saga
Granar
Examen
Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren

Hört på radio

Eskalera åt ena eller andra hållet.

Grattis Paul!

Självporträtt, 1893

Paul Gauguin

7 juni 1848 - 8 maj 1903

Fika - imbiss - snack

Jag vet att många utlandssvenskar saknar det svenska fikat — jag tycker att det är befriande att inte ständigt behöva avvärja kakor och bullar.
Men visst fikar man i andra länder också, om än inte alltid så organiserat som här.
Vad jag däremot inte tycker om, är ovanan att fika på gående fot. Det är förresten inte bara fika man tuggar i sig gående eller stående — det kan ju vara hela mål-tider — ett oskick som förefaller ha spritt sig hit.
Jag gillar det lättsamma i att inte känna sig tvungen att bjuda på något — eller att bara dricka en slät kopp något, ibland kanske med ett kex till. Eller om man har en god efterrätt, kunna ringa grannen och fråga om de kommer efter middagen och hjälper till att äta upp pajen — och de ta'r med sig ett halvt glasspaket och kommer.

The Cobbler's Break

Pompeo Massani

1850-1920

.
It was Miss Somer's turn to make the tea. Miss Somers was the newest and the most inefficient of the typists. she was no longer young and had a mild worried face like a sheep. The kettle was not quite boiling when Miss Somers poured the water on the tea, but poor Miss somers was never quite sure when a kettle was boiling. It was one of the many worries that afflicted her in life.
She poured out the tea and took the cups round with a couple of limp, sweet biscuits in each saucer.
.................. A Pocket Full of Rye
...................... Agatha Christie

.

Fika traditioner på arbetsplatser i olika länder och yrkesgrupper, skulle man nog kunna skriva en avhandling om.

Och det här är väl inte rätt plats att ge sig in i en diskussion om skillnaden mellan amerikanska och brittiska ”biscuits”.

The Fat Kitchen

Jan Havicksz Steen

1626-1679

.

Men bortsett från att man ofta ta'r lättare på fikat så tycker jag nog att man i de flesta länder är lika matfixerade som svenskarna är. Jag kan reta mig ordentligt på alla "måsten" och all överkonsumtion när det kommer till mat.

ΓΝΩΘΙ ΣΑΥΤΟΝ

Än en gång tänker jag ha synpunkter på något jag inte vet ett smack om.
I morse kom jag att höra slutet på radioprogrammet- "Livet & döden", om vilket det står på hemsidan:
Vilka är vi? Är det inte märkligt att vi med all dagens vetenskap ännu inte vet vad vårt medvetande egentligen är för något. Det som någonstans inuti oss människor uppfattas som vårt jag tillhör fortfarande en av tillvarons största gåtor. Veckans program har rubriken "LÖGNEN" och handlar om individen, jaget och medvetandet. Vem är du inuti din kropp? Kan vi någonsin få reda på det eller ligger det utom räckhåll för vårt förstånd att greppa vår egen jagexistens? Kanske är jaget en del av något annat, något större, ett kollektiv?
Jag höll inte med om något som sades, med vilket jag inte säger att den intervjuade, Isobel Hadley-Kamptz, hade fel, men jag tycker att det är förmätet att slå fast hur alla människor tänker och vad livet går ut på.
Eftersom jag inte hörde allt, kan jag inte återge vad som sades — och vad som avsågs — men för den som är road går det att höra programmet i morgon kväll 23:30.
Bland annat talade man om hur vi nu lever våra liv med datorn i näven och mobilen i örat, och hur det förändrar oss.
Visst håller jag med om att många (men inte alla) uteslutande lever ett slags "sajberliv", men jag drar inte samma slutsatser som Isobel Hadley-Kamptz.

Jag kommer att tänka på något som Augustinus av Hippo har sagt:
"Gud är inte vad du förställer dig, eller vad du tror dig förstå. Om du förstår har du missförstått det."

I det här fallet kan man byta ut ordet Gud mot livet.

γνῶθι σεαυτόν, (gnothi seauton) känn dig själv, inskrift på Apollontemplet i Delfi.

Betyg

Det finns mycket jag är tacksam över — bland annat för att jag inte längre arbetar i skolan, och för att jag inte har barn som går i dagens skola.
Nu diskuterar man betyg — igen. Och jag borde nog hålla mun eftersom det är så länge se'n jag både gick i skolan och arbetade där. Men naturligtvis kan jag inte låta bli att upphäva min stämma, även om jag är medveten om att allt är så förändrat inom skol-världen att mina tankar i ämnet kanske inte är relevanta.

I den skolan jag gick hade vi inte betyg — vi hade utförliga omdömen. Det var alltså inga standardi-serade fraser, utan en detaljerad beskrivning av hur eleven klarade sig i skolan, både kunskapsmässigt och socialt.
Det kräver naturligtvis en hel del av lärarna att skriva den sortens personliga och utförliga omdömen, och hur omdömena i dagens skola ser ut vet jag inte, men jag vet att med den sortens omdömen jag talar om, kan det inte råda något tvivel om vad eleven kan. Därför har jag svårt att förstå dagens betygsdebatt.

När jag lämnade skolans trygga famn och började min utbildning var jag förfärligt blåögd, och hade ingen aning om hur man skulle bete sig för att få höga betyg. För mig var det kunskapen och inte betygen som var väsentliga — strategier och intriger för högre betyg var mig helt främmande. Att det var så, gick upp för mig när jag kom tillbaka till skolan efter att ha varit sjuk och min kompis Anna sa' "Å, så skönt att du är tillbaka de andra i klassen vill inte hjälpa mig."
Vi brukade nämligen sitta bredvida varandra och när Anna inte fattade, så förklarade jag. Ändå trodde jag inte på Annas förklaring, att det var för att det var för det var lättare att få bra betyg om det fanns några som Anna, som inte var så duktiga. Men jag fick det bekräftat senare när en av tjejerna sa' till mig att jag var korkad som hjälpte Anna så mycket — eftersom det kunde sänka mitt betyg om Anna presterade lika bra som jag!

Då mindes jag hur jag hade fått hjälp av en klasskam-rat, när jag skolkat så mycket från skolan att jag höll på att köra i kemi. Anders stannade inne varenda frukostrast i ett par veckor för att plugga kemi med mig — och när dagen för min tenta kom, stannade han kvar efter skolan tills jag var färdig, för att höra hur det hade gått (jag klarde mig).
Alla visste att Anders hjälpte mig, alla tyckte att det var bussigt — men ingen tyckte att det var konstigt eller ens märkvärdigt.

我不懂中文

A game of strategy in China, late 18th century

.

Jag förstår inte kinesiska lyder rubriken. Det vill säga, Google säger att den betyder det. Eftersom jag inte förstår kinesiska kan jag inte avgöra hur rätt eller fel Google har.

I morse hade jag femton kinesiska kommentarer, alla inbjöd de mig att ta' del av tvivelaktiga bilder och filmer. Då jag inte vill locka hit ett klientel som intresserar sig för den sortens "vuxenbilder", avstår jag från att närmare gå in på erbjudandet. Och av samma anledning lägger jag inte ut en bild som illustrerar ämnet.
Nu kan man ju tycka att det inte är så värst strategiskt att lägga ut femton kommentarer på gamla inlägg — dessutom inlägg som inte fått några kommentarer — och att göra det på kinesiska! Det är inte många som överhuvudtaget, ser kommentarerna, och förmod-ligen bara en bråkdel som är lika nyfikna som jag och översätter texterna.
Allt detta får mig att misstänka att det sker automat-iskt — fråga mig inte hur — och om det fortsätter så får jag väl återinföra ordverifikationen.

Samlen eder icke skatter på jorden

Jag minns när den här bilden togs, det var

tungt, så jag skyller den något ansträngda

minen på tyngden. Det låg ett lakan i

ryggsäcken, men det lät jag inget lyfta

ur — "Eta kan", var mitt valspråk på

den tiden. Jag tror inte att jag skulle

ge mig ut i världen med alla mina

världsliga ägodelar på ryggen, mitt

valspråk har förändrats med tiden — nu

lyder det "Eta kan, nästan allt".

.

Det händer (rätt ofta) att jag blir desperat över alla prylar jag omger mig med. Förutom böcker så skaffar jag ytterst sällan nya saker, men jag är fostrat i den gammeldags andan att aldrig slänga något som kan vara bra att ha. Det sitter djupt i mig — och jag måste tillstå att det inte så sällan händer att jag verkligen får glädje av de gamla ägodelarna.
Men varje gång jag står inför valet slänga, eller var i all världen ska jag göra av det, så tänker jag på Dickie.
Exakt vilket år vi träffades minns jag inte, men jag tror att det var i slutet av 90-talet. Jag var i Stock-holm på en kurs och bodde på ett vandrarhem vid Norra Bantorget — ett trevligt ställe, som jag gärna rekommenderar. När kursen var slut och jag kommer tillbaka till mitt rum, har jag fått en ny rumskompis, Dickie. Hon satt där med alla sina broschyrer över Stockholm och planerade sina dagar i sta'n. Jag hade bestämt mig för att stanna en extra dag för att hinna med några museer, men hade börjat ångra mig eftersom jag inte mådde bra. Det är en sak att göra sta'n tillsammans med en kompis, som kan avvärja eventuella ambulansfärder — och något helt annat att ge sig ut på egen hand.
På Millesgården pågick en utställning som jag gärna ville se, så när det visade sig att även Dickie var intresserad av den blev jag jätteglad. Och hon blev lika glad när hon hörde att jag ville åka dit, eftersom hon tyckte att det verkade svårt att hitta ut till Lidingö.
Den här sortens korta möten fascinerar mig — drygt ett dygn, får väl betraktas som relativt kort — kanske är det vetskapen om att man aldrig kommer att träffas igen, som gör oss så öppna, att man inte bara talar om livets fakta, utan även om tankar och känslor.
Dickie, som då var drygt 60 år (tror jag) var änka och allt hon ägde fanns i ryggsäcken som stod på vårt rum.
När hon blev änka hade hon sålt allt hon ägde och börjat luffa runt i världen. Hennes fem barn var förskräckta och försökte få henne omyndigförklarad, de påstod att hon inte visste vad hon gjorde. Men hon var i allra högsta grad medveten om vad hon ville och hon lyckades genomdriva det.
Där satt vi på Millesgårdens servering och hon, den före detta pastorsfrun, berättade om sina religiösa tvivel, om sin barndom och sina förväntningar inför resten av livet.
Hur det gick se'n, vet jag inte — jag fick några vykort från olika delar av världen under de närmaste åren, men se'n blev det tyst.
Som mycket stationär stugsittare kan jag inte låta bli att beundra henne, att i den åldern kasta loss och göra det man alltid har drömt om, är det nog inte så värst många av oss som gör. Alla har inte ens förut-sättningarna. Hon var frisk som en nötkärna och hade massor med syskon, åtta eller nio tror jag, förutom sina egna barn, som hon kunde landa hos när hon var i U.S.A.

Rättstavning

Type writer, type writer, type righter!

Förutom att jag inte alltid är så slagfärdig att jag träffar rätt tangent — så finns det ord som jag alltid är osäker på hur de stavas. Det hjälper inte hur många gånger jag slår upp dem, jag är alltid lika osäker, så när jag kommer ihåg det så ber jag datorn kolla stavningen. Fast min dator är ännu sämre på att stava än vad jag är — eller rättare sagt, den har ett påvert ordförråd. Men den kompenserar sitt bristande ordförråd med att ge minst sagt fantasifulla förslag på vad jag ska skriva istället. Vad sägs om följande (mina ord i vänsterspalten):

raggsockor — daggsockor
rätstickning — trästickning
tvåkrona — tvålkrona, våtkrona
figursydda — figurisydda
lillvärdinna — sillvärdinna, dillvärdinna
barfotalasse — barfotakasse
zürich — richard
innekatt — linnekatt
mjölsorter — majölsorter
jästid — lästid
knådning — benådning
kalljäsa — kalkjäsa
uterum — uterus

Barnspråk

Tror att jag redan talat om det nya infantila språk-bruket. Just nu kan jag inte koppla mig , så jag kan inte komma åt bloggen och se efter. Jag avvaktar och hoppas att felet ligger utanför min apparat. Under tiden kan jag ju skriva färdigt alla påbörjade inlägg.
Jag vet att jag nämt Carl Hamiltons bok "Det infan-tila samhället" en bok som går hårt åt dagens eviga tonåringar. Medan de vuxna kämpar för att bli en ny Dorian Grey, förväntas barnen snabbt lämna barn-domen för att även de bli passa in i tonårskulturen. Själv tycker jag mest att det är patetiskt att se hur vuxna människor krampaktigt håller fast vid en ungdom som de för lä'nge se'n lagt bakom sig.
När jag var i yngre tonåren, talade vi någon slags rotvälska där allt som kunde sluta på -is gjorde det. Vi köpte julisar, var puttis och gjorde våra perrisar (= periodhäften, som vi i bästa fall gjorde). Men livet gick vidare och förhoppningsvis gjorde också vi det.
Jag vet inte om dagens infantila språk är ett försök att visa de som är yngre, att vi kan minsan vi också — eller om det är ren tankelättja.

mellis
favvo
avis
kramiz
gratta
ratta
bebbe & bäbis

är bara några få ord från det barnspråk som flyter ur vuxna människors munnar. Egentligen är det inte så konstigt att unga människor inte vet vad otidig, åsamka, vedergälla, anförvant, över hövan, inskränkt och en hel hop andra tämligen vanliga ord, betyder — hör de aldrig orden kan vi inte förvånas och förfasas över att de inte känner till dem.