Om symmetri i bokhyllorna

Nicol Graham of Gartmore and Two Friends Seated in a Library 

Gawen Hamilton 

To one like Elia, whose treasures are rather cased in leather covers than closed in iron coffers, there is a class of alienators more formidable than that which I have touched upon: I mean our borrowers of books — those mutilators of collections, spoilers of the symmetry of shelves, and creators of odd volumes. There is Comberbatch, matchless in his depredations! That foul gap in the bottom shelf facing you, like a great eyetooth knocked out — (you are now with me in my little back study in Bloomsbury, reader!) —with the huge Switzer-like tomes on each side (like the Guildhall giants, in their reformed posture, guardant of nothing) once held the tallest of my folios, Opera Bonaventurae, choice and massy divinity, to which its two supporters (school divinity also, but of a lesser calibre, — Bellarmine, and Holy Thomas), showed but as dwarfs, — itself an Ascapart! — that Comberbatch abstracted upon the faith of a theory he holds, which is more easy, I confess, for me to suffer by than to refute, namely, that "the title to property in a book (my Bonaventure, for instance), is in exact ratio to the claimant's powers of understanding and appreciating the same." Should he go on acting upon this theory, which of our shelves is safe? 
                                                             ur essän "The Two Races Of Men"
                                                   av Charles Lamb

Vem Nicol var, har jag inte lyckats lista ut, jag vet bara att han levde mellan 1695 och 1775 — men nog ser det ut som om han har lånat ut några av sina dyrgripar.

Barnspråk

Tror att jag redan talat om det nya infantila språk-bruket. Just nu kan jag inte koppla mig , så jag kan inte komma åt bloggen och se efter. Jag avvaktar och hoppas att felet ligger utanför min apparat. Under tiden kan jag ju skriva färdigt alla påbörjade inlägg.
Jag vet att jag nämt Carl Hamiltons bok "Det infan-tila samhället" en bok som går hårt åt dagens eviga tonåringar. Medan de vuxna kämpar för att bli en ny Dorian Grey, förväntas barnen snabbt lämna barn-domen för att även de bli passa in i tonårskulturen. Själv tycker jag mest att det är patetiskt att se hur vuxna människor krampaktigt håller fast vid en ungdom som de för lä'nge se'n lagt bakom sig.
När jag var i yngre tonåren, talade vi någon slags rotvälska där allt som kunde sluta på -is gjorde det. Vi köpte julisar, var puttis och gjorde våra perrisar (= periodhäften, som vi i bästa fall gjorde). Men livet gick vidare och förhoppningsvis gjorde också vi det.
Jag vet inte om dagens infantila språk är ett försök att visa de som är yngre, att vi kan minsan vi också — eller om det är ren tankelättja.

mellis
favvo
avis
kramiz
gratta
ratta
bebbe & bäbis

är bara några få ord från det barnspråk som flyter ur vuxna människors munnar. Egentligen är det inte så konstigt att unga människor inte vet vad otidig, åsamka, vedergälla, anförvant, över hövan, inskränkt och en hel hop andra tämligen vanliga ord, betyder — hör de aldrig orden kan vi inte förvånas och förfasas över att de inte känner till dem.