Samlen eder icke skatter på jorden

Jag minns när den här bilden togs, det var

tungt, så jag skyller den något ansträngda

minen på tyngden. Det låg ett lakan i

ryggsäcken, men det lät jag inget lyfta

ur — "Eta kan", var mitt valspråk på

den tiden. Jag tror inte att jag skulle

ge mig ut i världen med alla mina

världsliga ägodelar på ryggen, mitt

valspråk har förändrats med tiden — nu

lyder det "Eta kan, nästan allt".

.

Det händer (rätt ofta) att jag blir desperat över alla prylar jag omger mig med. Förutom böcker så skaffar jag ytterst sällan nya saker, men jag är fostrat i den gammeldags andan att aldrig slänga något som kan vara bra att ha. Det sitter djupt i mig — och jag måste tillstå att det inte så sällan händer att jag verkligen får glädje av de gamla ägodelarna.
Men varje gång jag står inför valet slänga, eller var i all världen ska jag göra av det, så tänker jag på Dickie.
Exakt vilket år vi träffades minns jag inte, men jag tror att det var i slutet av 90-talet. Jag var i Stock-holm på en kurs och bodde på ett vandrarhem vid Norra Bantorget — ett trevligt ställe, som jag gärna rekommenderar. När kursen var slut och jag kommer tillbaka till mitt rum, har jag fått en ny rumskompis, Dickie. Hon satt där med alla sina broschyrer över Stockholm och planerade sina dagar i sta'n. Jag hade bestämt mig för att stanna en extra dag för att hinna med några museer, men hade börjat ångra mig eftersom jag inte mådde bra. Det är en sak att göra sta'n tillsammans med en kompis, som kan avvärja eventuella ambulansfärder — och något helt annat att ge sig ut på egen hand.
På Millesgården pågick en utställning som jag gärna ville se, så när det visade sig att även Dickie var intresserad av den blev jag jätteglad. Och hon blev lika glad när hon hörde att jag ville åka dit, eftersom hon tyckte att det verkade svårt att hitta ut till Lidingö.
Den här sortens korta möten fascinerar mig — drygt ett dygn, får väl betraktas som relativt kort — kanske är det vetskapen om att man aldrig kommer att träffas igen, som gör oss så öppna, att man inte bara talar om livets fakta, utan även om tankar och känslor.
Dickie, som då var drygt 60 år (tror jag) var änka och allt hon ägde fanns i ryggsäcken som stod på vårt rum.
När hon blev änka hade hon sålt allt hon ägde och börjat luffa runt i världen. Hennes fem barn var förskräckta och försökte få henne omyndigförklarad, de påstod att hon inte visste vad hon gjorde. Men hon var i allra högsta grad medveten om vad hon ville och hon lyckades genomdriva det.
Där satt vi på Millesgårdens servering och hon, den före detta pastorsfrun, berättade om sina religiösa tvivel, om sin barndom och sina förväntningar inför resten av livet.
Hur det gick se'n, vet jag inte — jag fick några vykort från olika delar av världen under de närmaste åren, men se'n blev det tyst.
Som mycket stationär stugsittare kan jag inte låta bli att beundra henne, att i den åldern kasta loss och göra det man alltid har drömt om, är det nog inte så värst många av oss som gör. Alla har inte ens förut-sättningarna. Hon var frisk som en nötkärna och hade massor med syskon, åtta eller nio tror jag, förutom sina egna barn, som hon kunde landa hos när hon var i U.S.A.