torsdag 10 juni 2010

Hur man förstör lyrik

dikter
.
Ingrid, en av mina väninnor, sa' en gång för länge se'n att hon tyckte illa om när man tonsatte dikter. Jag hade faktiskt aldrig tänkt i de banorna, men var ju tvungen att hålla med om att det inte går att läsa- "Det var dans bort i vägen" utan att höra melodin i huvudet.
För lite se'n förekom tonsatta dikter av Fröding i radiopragrammet Önska i P2,och jag kom att tänka på vår diskussion. Med åren har jag mer och mer kommit att omfatta hennes tankar.
I dag var det dags igen, Önska spelade Erik Blom-bergs vackra dikt "Var inte rädd för mörkret" i en förfärlig tappning.
En dikt, som i nio fall av tio, förlorar pluralformen när den kopieras. Ska man skriva av kan man ju skriva rätt!

Var inte rädd för mörkret

Var­ inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där inte mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

En annan skald som fått sin lyrik massakrerad är Erik Axel Karlfeldt. Den för Karlfeltd så typiska och fantastiska rytmen, går förlorad i alla tonsättningar jag hitintills hört — som i "Väverskan".

Väverskan

Jag väver i flossa
en matta så lång,
som skogarnas mossa,
som rosendegång.
På den skall du vanka
och reda de tankar
som växa till sång.

Jag väver en rya
för ditt gästabudshus,
med djärva och nya
och lustiga krus.
Jag väver dig drällen
att skina om kvällen
under blommor och ljus.

Jag väver dig lakan,
sparlakan, med förlov,
att du längtar från vakan
till din gröna alkov.
Och vill du mig glömma
eller vill du om mig drömma,
så har du mitt lov.

Det sjunger på ängen:
Du gamla fiolin.
Den låter, refrängen,
som "du gamla Fridolin".
Jag väver dig dukar
som om halsen man brukar,
att kläda dig fin.

Och själv står du på gården,
just lik som du var.
Det skimrar av bården,
där skyttelen far.
Det lyser kring din panna.
Kom, ungdom, och stanna!
Kom, sommar, och bliv kvar!
.
Finns det någon som kan läsa Spel-Olles gånglåt utan att börja sjunga den? Kerstin Hed (Hilda Olsson) hör även hon till det poeter vars dikter tonsatts alldeles i onödan.

Där vävdes munkabälte och dräll
där vävdes duken för bordet
tills prosten kom med sitt stora gäll
att tolka det heliga ordet.
Där vävdes in glädje och bröllopsståt —
men trägnast vävdes där efteråt
den tåliga vardagsnyttan.
Den reddes värmande god ,fast kärv
för barnen i stugan, för männens värv
i skogen, smedjan och hyttan.
.............................. ur "En väv"
............................... av Kerstin Hed

När det gäller Fröding så är nog många av oss upp-vuxna med tonsättningarna och kanske betraktar dem mer som visor än dikter, och därför inte reagerar. Men när man plötsligt drabbas av en favoritdikt i en tonskrud som man inte tycker om, då är det värre, och jag undrar varför i all världen man inte kan skriva nya texter avsedda att tonsättas. Klåfingrigt är vad det är att förstöra vackra dikter men jag kan tänka mig att jag är tämligen ensam om de här åsikterna.

4 kommentarer:

  1. Märkligt... Jag har aldrig tänkt i de här banorna. Men när du säger det, så finns det nog dikter jag skulle rysa av att höra tonsatta. Men kanske man inte heller ska generalisera. Det finns ju mer eller mindre duktiga tonsättare. Mer eller mindre känsliga. En fin dikt, tonsatt av en skicklig och lyhörd tonsättare, kan ju få en dimension till. Annars får man väl försöka låta bli att lyssna...

    SvaraRadera
  2. Mira,
    Kanske tänker man inte på det om inte någon påpekar det - eller om man plötsligen får höra en förstörd favoritdikt.
    Alla gamla tonsättningar av Goethe, Shiller, Rilke och & co. tänker man nog sällan på som dikter - om man inte som vi, läste mycket Goethe i skolan.
    Margaretha
    som föredra'r att höra "Erlkönig" läsas

    SvaraRadera
  3. Försök bara recitera en dikt som man hört tonsatt. Jag vet, jag har försökt.

    SvaraRadera
  4. Ninna,
    Jo tack, jag har försökt!
    Margaretha

    SvaraRadera