äter gör man ändå dör man
Hagdahls kokerskaVi åker alltid till samma plats. Det är en bondgård, som ligger en mil från stan. En f.d. elev till pappa är bonde där, och i hans skog fyller vi våra korgar. Samt våra magar med medhavd matsäck. Det där sista skulle jag egentligen inte ha skrivit. Pappa påstår nämligen, att om ungarna i skolan får i uppsatsämne att skriva om en utflykt, så rör sig hela uppsatsen huvudsakligen om matsäckssmörgåsarna och deras uppätande. Pappa brukar därför för säkerhets skull, innan skrivningarna börjar, ropa med hög röst:
- Ät upp era smörgåsar, innan ni går hemifrån!
- Ät upp era smörgåsar, innan ni går hemifrån!
.... ur Britt-Marie lättar sitt hjärta
.................... av Astrid Lindgren
Vilket gott förslag! Jag skulle önska att fler människor följde det rådet.
Jag tycker det är minst sagt märkligt att man måste påpeka att man åt si och så många rätter och hur gott det var. Man får väl ändå förmoda att maten var god (och förmodligen för riklig) om man går ut och äter eller är bortbjuden. Det känns som om man inte har något bättre att skriva om — eller tala om — om man måste fördjupa sig i mat och dryck.
Det är säkert djupt rotat det här med mat — att ha råd att äta har varit, och är, fint. Så sent som på 60-talet tittade min väninnas farmor på mig och sa' till min kompis: "du ska äta så att du blir lika fin som em". Jag var inte alls trakterad!
Långt senare deltog en annan kompis i en konferens i Afrika. Denna kompis var inte fet, med avgjort i rundaste laget — men när de afrikanska kvinnorna hörde att hon var gift, blev de förvånade över att hon som var så mager hade "blivit" gift!
När våra barn skrapar sig på knäet tröstar vi med en glass. När de får bra betyg firar vi med en bakelse. Inte konstigt att allt vad vi gör är kopplat till mat.
Visst ska mat vara hälsosam och god — men varför denna fixering och detta överflöd?
Kommer Karin hit så tänker jag baka chokladbiskvier- — men jag förutsätter att hon kommer för att träffa mig, och tänker inte ägna dagar åt att förbereda de måltider vi ska intaga.
Jag tycker att det är både långtråkigt och provoceran-de att läsa och höra om kulinariska excesser. Och då talar jag inte om nobelmiddagar och prinsessbröllop- — för då saknar jag helt enkelt ord för att beskriva omoralen.
Vilket gott förslag! Jag skulle önska att fler människor följde det rådet.
Jag tycker det är minst sagt märkligt att man måste påpeka att man åt si och så många rätter och hur gott det var. Man får väl ändå förmoda att maten var god (och förmodligen för riklig) om man går ut och äter eller är bortbjuden. Det känns som om man inte har något bättre att skriva om — eller tala om — om man måste fördjupa sig i mat och dryck.
Det är säkert djupt rotat det här med mat — att ha råd att äta har varit, och är, fint. Så sent som på 60-talet tittade min väninnas farmor på mig och sa' till min kompis: "du ska äta så att du blir lika fin som em". Jag var inte alls trakterad!
Långt senare deltog en annan kompis i en konferens i Afrika. Denna kompis var inte fet, med avgjort i rundaste laget — men när de afrikanska kvinnorna hörde att hon var gift, blev de förvånade över att hon som var så mager hade "blivit" gift!
När våra barn skrapar sig på knäet tröstar vi med en glass. När de får bra betyg firar vi med en bakelse. Inte konstigt att allt vad vi gör är kopplat till mat.
Visst ska mat vara hälsosam och god — men varför denna fixering och detta överflöd?
Kommer Karin hit så tänker jag baka chokladbiskvier- — men jag förutsätter att hon kommer för att träffa mig, och tänker inte ägna dagar åt att förbereda de måltider vi ska intaga.
Jag tycker att det är både långtråkigt och provoceran-de att läsa och höra om kulinariska excesser. Och då talar jag inte om nobelmiddagar och prinsessbröllop- — för då saknar jag helt enkelt ord för att beskriva omoralen.
Mat har också blivit trend, att prata mat, att skriva mat, att se mat lagas på mässor, i tv, kurser osv. Undrar hur många kokböcker som ges ut varje år? Oerhört många; det har gått inflation i dem. Men kanske det blir så när man dagligen itutas om vad som är rätt eller fel att äta; nu skall man äta så, sen ska man äta si.Efter ett tag viceversa.
SvaraRaderaVi har märkt, via vår catering, att folk har ledsnat på mat som skall staplas på höjden som ett litet torn, ha speciella namn, vara utländskt och vara väldigt lite men mycket dyrt. Folk vill äta sig mätta på enkel men god mat. Det börjar bli lyx att få en närproducerad god matbit på bordet.
Det finns folk som är genuint intresserade av hur man tillreder mat, men jag tror att det har blivit ett samtalsämne i samma klass som när man pratar om vädret. Man har inte någonting annat att tala om; mat och väder är neutralt och "rumsrent".
Och, givetvis, är inte chokladbiskvierna det viktigaste, helt riktigt!När jag kommer, kommer jag för att träffa dig och Åskar!
Karin
Karin,
SvaraRaderaDet finns några matprogram på radio, som jag ibland hör de sista minuterna på när jag ska lyssna på nästkommande program, och jag blir galen på alla floskler om vad som MÅSTE finnas på bordet och vad som är inne just nu.
Jag är förvånad över flödet av kokböcker - gamla sådana kan vara intressanta, men de nya jag har bläddrat i tycks bara vara tjusiga bilder på utklädd mat.
Margaretha
som inte ätit ute på åratal
Margaretha,
SvaraRaderadet var just det där, att vara inne, som är irriterande. Vem bestämmer det? På restaurangerna,( vi läser alltid menyer när vi har tillfälle till det, en yrkesskada,) så kan man läsa att man får äta svärdsfisk, tonfisk och andra utländska fiskar. Varför duger inte våra egna fiskarter? Jag tycker att man skall vara stolt över det som man har i närheten, både av ekologiska och kulturella skäl.
Karin
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7292458.ab
SvaraRaderaSå här fuskar lunchkrogarna - inte kul! Snacka om utklädd mat!
Nu längtar jag bara till att kunna ta upp egen potatis! Den kan jag äta utan något annat till än litet salt och turkisk yoghurt.
Boken du citerar är en av min barndoms favoriter. Läste den om och om igen.
En svägerska har fått "äta upp" sina "medtagna" smörgåsar i en utflyktsuppsats många gånger. Så vi brukar göra medtagna smörgåsar på våra picknickar, förstås.
Karin,
SvaraRaderaJa, man kan verkligen fråga sig varför inte saker duger som de är - men kanske är det så att gräset är grönare på andra sidan staketet - och vid närmare eftertanke är det kanske så att ingenting man har duger. Se bara så många människor som inte tycker att de duger som de är - varken utanpå eller inuti.
Olgakatt,
Det var skrämmande läsning! Så skönt att veta jag jag inte behöver drabbas av sådant lurendrejeri!
Far jag hemifrån inta'r jag enbart medtagen mat!
"Britt-Marie lättar sitt hjärta" var även en av mina favoriter - undrar om någon av dagens flickor i yngre tonåren skulle komma igenom den? Romantiken är nog alldeles för tam och för... för romantisk.
Margaretha