Att lämna spår och avtryck

Han gör intryck min älskling!

Mycket längre än till sin dyna på kökstrappen, 

kommer han inte när det är minusgrader.

Valuta för pengarna

Det händer att dagens tidning blir liggande oläst på fönsterbänken — i bästa fall har jag läst de grova orden, på väg upp från postlådan.

Då känns det bra att se att tidningen ändå kommer till nytta.

Det var inte Åskar!

Han skulle aldrig ha låtit sig gripas!

I dag

sitter vi återigen på kökstrappen — fjärde dagen i rad. Det är tidigt, de två föregående åren flyttade vi ut den elfte april.
Älsklingen har ändrat sina rutiner, nu rumlar han hela förmiddagarna, och när vi är redo att flytta ut i solen, kommer han hemsläntrande och faller i en liten hög på en soffa. Inte så liten hög förresten, visserligen börjar jag ana hans midja, men det är många hekton kvar innan han kan stoltsera med den figursydda sommarkostymen.

I dag begav jag mig också in i handkammaren, på jakt efter något roligt att lägga i brödet. Men inser att det är på tiden att jag fyller på förråden med spännande ingredienser. Det mest spännande jag hittade var en stor burk med oskalde sesamfrön — den hade jag totalt glömt bort, men det hade inte flygfäna gjort. Trots skruvlock på glasburken fanns det otrevliga saker bland fröna, ingenting för en vegetarian. 
En snabbkoll i andra burkar och påsar visade inte på mer av den sorten. Såvitt jag kunde se, var alla djuren döda, så kanske fanns de redan där när jag skruvade på locket.

Så här sitter vi och funderar över om man inte längre använder ordet tilltagsen — det var länge se’n jag såg eller hörde det ordet. Men om man inte använder det, vad säger man då? Företagsam hör man inte heller så ofta, och jag kan inte ens komma på någon engelsk variant som låter tillräckligt tjusig för att få den halvspråkiga generationen att ta’ till det. För även om ordet “enterprise” används i svenskan, så har jag aldrig hört “enterprising”.

Vi talar om Dorotea också — Dorotea av Branden-burg, född ca 1430, död 10 november 1495, var drottning av Danmark 1445-1448 och 1449-1481, av Norge 1445-1448 och 1450-1481 och av Sverige 1445-1448 och 1457-1464. Nå’n som vet varför i all världen hon har hakbandet över munnen? Kvinnor kunde även då, och vi funderar på om hon var en satkärring eller bara tilltagsen.

Vad beträffar litteraturen är jag som den berömda åsnan. Förutom allt Gutenberg har att bjuda på har jag två böcker av D. E. Stevenson som Kristi skickat mig, en Miss Silver och “Louisa May Alcott, A Personal Biography” av Susan Cheever. Och som inte det skulle räcka för att göra mig villrådig, hittade jag en bok av Eric Maisel, “A Life in the Arts, an expanded workbook edition of Staying Sane in the Arts”. I oktober -96 köpte jag den, jag minns att jag tyckte den var fascinerande, och vill gärna återvända till den.
.
Blir det tyst här, har jag förmodligen gått vilse bland böckerna — men först ska jag sätt på te, gott att dricka och skönt att värma händerna med.

Hej tjockis,

vad gör du? ropade jag åt älsklingen, när jag hörde några dunsar från köksfarstun. 
Då öppnas dörren och vår magra lantbrevbärare sticker skrattande in huvudet, och säger att hon har ställt ett paket i farstun. 
Inte lär jag mig av mina misstag, fast jag sa’ så i en kommentar en gång.

En magisk natt

Jag tror vi alla bär på en minnesskatt, av vackra, sorgliga och roliga episoder i våra liv. En del av dessa minnen passar kanske inte ens in i någon av ovan nämnda kategorier, jag förstår inte själv varför vissa ögonblick har bitit sig fast. Dessvärre faller de flesta av dessa minnen platt till marken när jag försöker att verbalisera dem — det kan vara svårt att förmedla känslor, känslor som jag inte ens själv förstår alla gånger.

Jag vet att jag flera gånger talat om hur fascinerad jag är av vad som utlöser dessa minnen — ofta vet jag det inte — men dagens minne vet jag med säkerhet att det är kopplat till dagens datum.

Exakt vilket år det var, vet jag inte, kanske var det när jag gick i tolvan och alltså var sjutton år. Mina föräldrar var på sammanträde i sta’n, och jag var ensam hemma. Vintern hade redan anlänt men det var inga större snömängder, men så började det snöa — den där sortens overkliga julesnö som jag trodde bara hörde hemma i böcker och på bio. Det snöade ymnigt och vid midnatt var hela landskapet vitt, mjukt och vansinnigt inbjudande. Jag beslöt mig för att möta föräldrarna — vilket inte alls var en omöjlighet eftersom det på den tiden, i det lilla samhället, praktiskt taget var tomt på vägarna.

Hur kallt det var minns jag inte — men förmodligen rätt kallt, för jag minns att jag drog på mig mina skidbyxor (mörkblå elastabyxor med hälla under foten) och ovanpå en skjorta, den ofattbart varma tröjan jag stickat av ullen från min pudel. På fötterna valde jag lapptussar (varken salt eller sand på vägarna) och till ytterplagg, fars brandgula anorak — så stor att jag nästan gick vilse i den. Det var en magisk natt och jag var helt ensam i den. Efter ungefär en kilometer blev jag allvarligt orolig för att jag var svårt sjuk — en hjärnskada med synrubbningar — hela världen började nämligen skifta mellan rosa, ljusblått och ljusgrönt. Men snart insåg jag att det var norrsken. Visst hade jag sett norrsken förr, men aldrig utanför Stockholm och aldrig så grant. Jag hann gå ytterligare en dryg kilometer innan det upphörde, och när så äntligen mina föräldrar kom — den enda bilen jag såg den natten — hade det upphört helt. Mina föräldrar hade inte sett något av det praktfulla skådespelet.

Så vill jag påminna om att det är Åskars namnsdag i dag. Han har öppet hus mellan åtta och nio i kväll, vid den södra jordkällaren.

Ingen nosknapp är en annan lik

Kattens nos är lika unik som våra fingertoppar, på samma vis som två människor inte har likadana fingeravtryck, är varje katt ensam om sitt nosmönster.

Det finns sån’t man inte säger

Motherhood, 1805

Marguerite Gerard

Jag minns tystnaden som följde när Britt-Marie sa’ att hon inte ville ha barn, för ungar är så besvärliga. Vi var en grupp tjejer i tonåren som fikade tillsammans, när hon fällde den opassande kommentaren.

För vissa åsikter tycks vara opassande, och jag grunnar på varför. Och nu talar jag om personliga åsikter, som inte skadar någon annan. Att inte tycka om djur och barn beraktas av de flesta som suspekt. (Fast det är OK att inte gilla kräldjur).

Tycker man att det satsas för mycket pengar på fertilitetsforskning — eller att det pjoskas för mycket med cancerpatienter, är man hjärtlös.

Har man kommit fram till en åsikt på grund av erfarenhet eller väl underbyggda kunskaper, så måste man väl få tycka vad man vill utan att bli misstänkliggjord. Så länge jag inte uttrycker mig förklenande om människor som inte delar min uppfattning, och respekterar att alla inte har samma (sunda) idéer som jag själv, så må det väl vara hänt att vi inte samtycker i en rad frågor.

Naturligtvis finns det frågor där man får ha olika synpunkter, liksom att det finns icke accepterade ståndpunkter.

Men frågan kvarstår — varför finns det vissa, tämligen harmlösa, tankar som inte är salongsfähiga.

Det är somliga

som tycker om att leva farligt.

Vinden har avtagit, solen skiner, göken gal, fåglarna sjunger som galningar och tornseglarna leker tafatt. En ljuvlig kväll.

Måltidsvanor

I vår familj, äter vi alla måltider tillsammans — den som inte gillar käket får fixa något bättre själv. Och det gör han vår älskling— så snart vi sätter oss ned för att avnjuta en måltid, kommer han med sitt eget fika, sätter sig under bordet och knaprar förnöjt.

Av hänsyn till känsliga läsare, visar jag ingen bild på hans måltid.

Ingen mat för en karl!

Något ätbart?

Äsch, vilka trista fåglar!

Vårvila

Ledsen att jag missade alla mina vänner på Blåkulla i går, men varken Åskar eller jag kände för att kvasta iväg.

Här har inga tulpaner vågat sticka upp knoppen än, men mor nynnade den här melodin häromda'n, och eftersom jag hittade den på nätet tänkte jag att vi kanske kan locka upp dem om vi alla stämmer in i sången — och dansar.

Jag återkommer med både svar, inlägg och mejl när vi är utvilade.

Det är skönt

att sova utomhus

även om ljuset är skarpt

Skuggbantning

Åskars patenterade snabb-banning.

Allt som behövs är en sol — men inte i zenit. Sen eftermiddag är bästa tidpunkten.

Metoden är enkel, sätt dig i solen och resultatet infinner sig omgående.

Åskar delar med sig av sin metod av ren och skär godhet, men den som är nöjd med resultatet får gärna, som bevis på sin tacksamhet, skicka några feta mullsorkar till honom.

Vi vilar

Avkopplad

Dynan som älsklingen ligger på, är en av två som jag fick lov att sy när jag började segelflyga. Det är nämligen lika viktigt att nå fram till golvreglagen när man segelflyger som när man kör bil.
När jag se'n blev markad fick älsklingen överta' dem. Jag lägger ut en dyna på verandabordet när han går ut — när han är inne, står den lutat mot dörren för att jag ska komma ihåg att lägga ut den.
I morse var jag halvvägs till brevlådan, för att hämta tidningen, innan jag insåg att jag bar på dynan istället för soppåsen.

Favoritplatsen

Kanske skulle vi kalla honom Ferdinand.

Varmt

Ser du älsklingen?

Det är varmt med päls på sommaren!

Tradition

Vissa traditioner behöver ingen tid alls för att bli en tradition. I dag kom älsklingen ut till oss på trappen och frågade efter sin stol. Klart att jag gick, nej sprang, efter den.

Så äro vi alla nöjda och glada

Jag ställde ut en korgstol åt älsklingen, i skuggan av spireahäcken — det får inte rum tre korgstolar på vår mikroskopiska kökstrapp — och han lät mig återta' min plats.
Nu har han legat i flera timmar och laddat upp för nattskiftet, understundom slår han på motorn och dånar liksom åskan.