fredag 3 juni 2011

När tingen trilskas





Den här gamla slagdängan från 1932 visslade mor på i morse. Jag började skratta när ett kombinerat vissel- och sjukhusminne dök upp. Vi talade ju nyligen om vården, och hur många positiva möten med vården som behövs för att uppväga ett enda dåligt — tänker jag efter, har jag nog lika många bra som dåliga erfarenheter av den svenska sjukvården, men just det här hör till de roligare.
Som så ofta händer på våra sjukhus, fick jag vänta så länge på min brits på akuten att när den unge läkaren kom in och påbörjade sin undersökning var jag i relativt gott skick. Han började med att tappa greppet om sin penna mitt i en anteckning, när han reste sig upp efter att ha tagit upp den slog han huvudet i en hylla och sa’ några väl valda ord. Jag kunde inte låta bli att skratta, vilket smittade av sig, han började fnittra och tappade reflexhammaren. Så var det dags för blodtrycket, manschetten kom på utan problem, vilket han tacksamt noterade. Men när han tryckte ihop den lilla bollen, så förblev den hoptryckt och det gick alltså inte att pumpa upp manschetten. Tre manchetter senare lyckades han mäta mitt tryck och vi konstaterade att skratt uppenbarligen var hälsosamt och höll trycket på en låg och behaglig nivå.
Undersökningen fortsatte, nu var det dags för läkaren att hålla ned mina ben medan jag skulle försöka lyfta dem. Han var nog lite för stark, för plötsligt gav hela britsen med sig, ungefär som en gungbräda, fotändan sänktes och huvudändan höjdes och jag kom nästan upp i stående ställning. Nu skrattade vi båda så våldsamt att vi nästan grät, och läkaren blev tvungen att luta sig mot bordet. Ett bord som hade hjul och for iväg tvärs över rummet, alltunder det att gossen vevade med armarna och försökte återfå fotfästet. Det tog en bra stund för oss att samla oss, men när han frågade om jag kunde vissla, så var det lögn att ens forma läpparna till visselläge. Så han fick nöja sig med min försäkran om att jag kunde vissla.

7 kommentarer:

  1. Ibland kan det ju till och med vara mycket roligt att ligga på akuten:). Stackars unge man! Här har jag läst din historia högt för Uffe och vi har skrattat glatt och högljutt. Skratt smittar.

    Tack för det
    säger Karin med magskinnet ömt

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Tror inte att han tog det så hårt - vi hade nog lika roligt båda två.
    Oftast kan man nog hålla sig för skratt på akuten, så det här var lite ovanligt.
    Har man tur och får dela rum med likasinnade kan man ju ha så roligt att personalen inte tycker att man är tillräckligt sjuk för att ta' upp en plats på avdelningen.
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Skrattade också gott när jag läste ditt inlägg. Det vore nästan ett färdigt manus till en fars av den gamla hederliga sorten...Kan ju behövas lite humor på ett sånt allvarligt ställe!
    Ingrid som just nu ser solen går ner över alla blommande oxelträd på norra Öland.

    SvaraRadera
  4. :) så befriande att förenas i skratt, oavsett på vilken plats.

    Intressant, din kommentar om att man inte skulle vara tillräckligt sjuk för att en plats sjukhuset om man nu skrattar för mycket. Konstigt egentligen efter som de flesta annars brukar vara snabba att påpeka raka motsatsen. Som om man ifrågasätter något är man plötsligt sur, grinig och på dåligt humör = icke populärt. Den kopplingen har jag aldrig förstått. Älskar att skratta och roar mig med div humor men aldrig att jag skulle sluta ifrågasätta och kritisera samhället. Det har i alla fall ingenting med mitt humör att göra.

    SvaraRadera
  5. Ingrid,
    Fars är nog rätta ordet - skulle det vara en scen i en film, skulle nog de flesta tycka att det vore en rätt osannolik scen.

    Åsa,
    Man får inte vara FÖR glad - man ska vara lagom glad när man ligger på sjukhus och inte orka läsa FÖR mycket. Men man får inte heller vara FÖR sur och grinig, lite lagom ledsen är bara klädsamt - men inga ytterligheter!
    Att ifrågasätta (och nu har jag lämnat sjukhusmiljön) ta's ofta som kritik, och vem vill bli kritiserad? Det kan vara känsligt, det har jag fått erfara många gånger.

    Margaretha

    SvaraRadera
  6. Jag sitter i hotell lobbyn och läser det här, och gissa om folk tittar konstigt på mig när jag skrattar högt.

    SvaraRadera
  7. Saga,
    Roligt att höra ifrån dig - jag har undrat om du emigrerat till månen!
    Kanske gladde du några medmänniskor - jag minns en gång när jag såg en tjej som satt och skrattade högt för sig själv, när hon läste något, att jag också började skratta!
    M

    SvaraRadera