När tingen trilskas

Den här gamla slagdängan från 1932 visslade mor på i morse. Jag började skratta när ett kombinerat vissel- och sjukhusminne dök upp. Vi talade ju nyligen om vården, och hur många positiva möten med vården som behövs för att uppväga ett enda dåligt — tänker jag efter, har jag nog lika många bra som dåliga erfarenheter av den svenska sjukvården, men just det här hör till de roligare.

Som så ofta händer på våra sjukhus, fick jag vänta så länge på min brits på akuten att när den unge läkaren kom in och påbörjade sin undersökning var jag i relativt gott skick. Han började med att tappa greppet om sin penna mitt i en anteckning, när han reste sig upp efter att ha tagit upp den slog han huvudet i en hylla och sa’ några väl valda ord. Jag kunde inte låta bli att skratta, vilket smittade av sig, han började fnittra och tappade reflexhammaren. Så var det dags för blodtrycket, manschetten kom på utan problem, vilket han tacksamt noterade. Men när han tryckte ihop den lilla bollen, så förblev den hoptryckt och det gick alltså inte att pumpa upp manschetten. Tre manchetter senare lyckades han mäta mitt tryck och vi konstaterade att skratt uppenbarligen var hälsosamt och höll trycket på en låg och behaglig nivå.

Undersökningen fortsatte, nu var det dags för läkaren att hålla ned mina ben medan jag skulle försöka lyfta dem. Han var nog lite för stark, för plötsligt gav hela britsen med sig, ungefär som en gungbräda, fotändan sänktes och huvudändan höjdes och jag kom nästan upp i stående ställning. Nu skrattade vi båda så våldsamt att vi nästan grät, och läkaren blev tvungen att luta sig mot bordet. Ett bord som hade hjul och for iväg tvärs över rummet, alltunder det att gossen vevade med armarna och försökte återfå fotfästet. Det tog en bra stund för oss att samla oss, men när han frågade om jag kunde vissla, så var det lögn att ens forma läpparna till visselläge. Så han fick nöja sig med min försäkran om att jag kunde vissla.