Ättestupan nästa?

Läste nyligen om en man med psoriasis, som inte längre får den medicin han behöver — den är för dyr. Får han sina injektioner, jag tror att det var två i månaden, då är han i det närmaste symtomfri och kan sköta sitt arbete, och leva ett normalt liv. Utan medicinen blir livet ett helvete och han måste vara sjukskriven.

En långt ifrån ovanlig situation — som dessutom tycks bli allt vanligare. Även om man ger blanka katten i att den här mannen, liksom många andra patienter, får en normal tillvaro och en relativt god livskvalitet, så länge han får sin medicin — så måste det rent krasst vara mer ekonomiskt för samhället om han kan arbeta.

Om den här utvecklingen, eller snarare avvecklingen, fortsätter — och jag tvivlar inte ett ögonblick på att tiderna kommer att bli ännu kärvare för de som behöver vård och medicin — så är frågan på vilka grunder man kommer att välja ut de lyckliga, som kommer att få behandling. Är det unga män med god utbildning och välavlönade arbeten som i första hand kommer att få ta’ del av statens allmosor. Vi äldre tanter som är dyra i drift, och aldrig någonsin kan tänkas bli lönsamma, vad händer med oss?

Det är dyrt att ta’ fram nya läkemedel, men bolagens hela vinst går inte till mer forskning. För ungefär 20 år se’n räknade en person ut att om läkemedelsbolagen slutade att dela ut presenter till höger och vänster, och i stället sparade de pengarna, så skulle det räcka till att ge varje läkare i Sverige en ny bil vart sjunde år.

Jag kan på rak arm komma med en mängd förslag på hur läkemedelsbolagen skulle kunna investera delar av sina vinster så att det kommer behövande patienter till goda. Inte minst patienter i utvecklingsländer. Det skulle dessutom säkerligen medföra att bolagen fick ett bättre rykte.

Och när jag ändå är inne på kapitlet medicin, kan jag inte låta bli att undra varför vi apotekskunder nu måste betala extra för att man ta’r hem den medicin vi behöver — en avgift som alltså inte täcks av högkostnadsskyddet. Min tuggumituggande receptarie försökte förklara det för mig — men hans svenska räckte inte till, efter tredje försöket gav jag upp.

Sluten vård?

när det är slut på vården.

Fagin in the condemned cell, illustration till

'The Adventures of Oliver Twist' av

Charles Dickens av George Cruikshank

I min barndom hörde jag talas om hemlösa gubbar som frampå höstkanten brukade begå ett mindre brott, för att bli insydda över vintern. Nu läser jag om James Varone i North Carolina som rånar en bank för att komma i åtnjutande av den sjukvård han så väl behöver men inte har råd med!

Nog finns det mycket att säga om svensk sjukvård, och ibland avsaknaden därav, men det här är ändå en variant som jag inte hört talas om tidigare. Låt oss hoppas att metoden ska förbli överflödig i framtiden!

När tingen trilskas

Den här gamla slagdängan från 1932 visslade mor på i morse. Jag började skratta när ett kombinerat vissel- och sjukhusminne dök upp. Vi talade ju nyligen om vården, och hur många positiva möten med vården som behövs för att uppväga ett enda dåligt — tänker jag efter, har jag nog lika många bra som dåliga erfarenheter av den svenska sjukvården, men just det här hör till de roligare.

Som så ofta händer på våra sjukhus, fick jag vänta så länge på min brits på akuten att när den unge läkaren kom in och påbörjade sin undersökning var jag i relativt gott skick. Han började med att tappa greppet om sin penna mitt i en anteckning, när han reste sig upp efter att ha tagit upp den slog han huvudet i en hylla och sa’ några väl valda ord. Jag kunde inte låta bli att skratta, vilket smittade av sig, han började fnittra och tappade reflexhammaren. Så var det dags för blodtrycket, manschetten kom på utan problem, vilket han tacksamt noterade. Men när han tryckte ihop den lilla bollen, så förblev den hoptryckt och det gick alltså inte att pumpa upp manschetten. Tre manchetter senare lyckades han mäta mitt tryck och vi konstaterade att skratt uppenbarligen var hälsosamt och höll trycket på en låg och behaglig nivå.

Undersökningen fortsatte, nu var det dags för läkaren att hålla ned mina ben medan jag skulle försöka lyfta dem. Han var nog lite för stark, för plötsligt gav hela britsen med sig, ungefär som en gungbräda, fotändan sänktes och huvudändan höjdes och jag kom nästan upp i stående ställning. Nu skrattade vi båda så våldsamt att vi nästan grät, och läkaren blev tvungen att luta sig mot bordet. Ett bord som hade hjul och for iväg tvärs över rummet, alltunder det att gossen vevade med armarna och försökte återfå fotfästet. Det tog en bra stund för oss att samla oss, men när han frågade om jag kunde vissla, så var det lögn att ens forma läpparna till visselläge. Så han fick nöja sig med min försäkran om att jag kunde vissla.

Den sjuka vården

Läser i DN om Mia som hånades av läkaren på vårdcentralen när hon sökte för problem som senare visade sig vara MS, och tänker på artikeln jag läste i går om datorn Watson. Jag hade inte hört talas om Watson tidigare, även om jag läst om både hur man nu använder datorer, och hur man i framtiden hoppas kunna använda datorer som ett hjälpmedel för att diagnostisera sjukdomar.

De flesta av oss har nog någon i vår närhet som fått lida i onödan på grund av misstag från vårdens sida — så jag tycker att det låter bra. En av fördelarna med Watson lär vara att han (datorer är väl karlar? de uppför sig i alla fall som om de vore det) förstår vanligt språk, det behöver inte vara medicinska termer. Fast jag undrar förstås om det inbegriper dialekter och invandrare, något som vi på landsbygden har problem med. Nyligen dog en medelålders man i vår by, på grund av språkliga missförstånd.

Se’n kan man ju bara hoppas att den sortens arroganta läkare som Mia träffade, engagerar sig tillräckligt mycket för att ge datorn korrekt information!

Välmenande vänner

Works of Mercy

Henry Barraud

.

Kanske är det slumsystern i somliga människor, som får dem att ständigt vara beredda med goda råd — eller, i en del fall, viljan att veta bäst.
Jag har i regel inga problem att snoppa av elaka människor, men när hjälpsamheten är uppriktig och välment, då kan det vara svårt. Och när både råd och dåd kommer samtidigt från olika håll, då tycker jag att det är ännu svårare. Särskilt svårt blir det när råden faktiskt är goda, eller i alla fall inte saknar grund.
Jag är fullt medveten om att det kan vara svårt att inte lägga sig i när man tror sig sitta inne med kun-skaper som kan hjälpa en person. Men jag frågar åtminstone först om personen i fråga vill veta mina synpunkter.
Och förstå mig rätt, jag kan bli både glad och rörd när vänner engagerar sig i mina problem och kanske gör sig besvär för att ta' reda på något de tror jag kan ha glädje av.

Dr Williams Pin Pills Medical Medicine, UK, 1890
.

Men
när någon säger att jag måste göra si eller så — eller måste äta en viss sorts mat eller särskilda vitaminer
Då,
då orkar jag inte riktigt med.
Min amerikanska e-vän har ordentligt på fötterna, med en bakgrund inom biomedicinsk forskning — men jag orkar inte alltid förklara att svensk sjukvård skiljer sig från amerikansk sjukvård, eller att jag har andra planer.

Så. Nu har jag lättat på trycket och ska försöka samla mig till ett brev och tala om att jag redan gör mycket av det hon föreslår — och förbigå resten med tystnad.

Hygien

Det råder bristande hygien på våra sjukhus, berät-tades det på radion i går. Jo, nog minns jag min förvåning när jag började som sjukvårdsbiträde och såg att all personal bar smycken, och i stort sett be-tedde sig precis så som jag lärt mig att vi inte skulle bete oss.
Men ett annat minne flyter också upp.
Jag låg på en brits på akuten, när jag får sällskap bakom skynket av en svart tjej med en fantastisk afrikansk frisyr. Vi börjar tala med varandra, hon är gift i Sverige, men har nyligen varit hemma i Kenya. Då har hon passat på att gå till frissan, som fixade hennes hår — vilket tog två dagar. Det var en månad sedan, och jag fick lära mig att frisyren fick förbli orörd i flera veckor till, kanske ännu längre.
Efter några timmar rullas vi åt varsitt håll — men vi hade hunnit bli goda vänner, och visste en hel del om varandra. Ett par dagar senare, när vi båda var ope-rerade kommer Betty hasande — hennes teabstinens hade satt in och hon visste att jag hade te och tekanna i ryggsäcken.
Jag uttrycker min förvåning över att hennes fina frisyr är intakt — otroligt med tanke på hur man ska skrub-ba sig och tvätta håret före en operation.
Hon berättar då att hon slapp tvätta håret eftersom hon talat om att det tog flera dagar att torka det. Men jag undrade i mitt stilla sinne om personalen visste att det var fyra veckor se'n hon senast tvättade håret.

Vi har det bra

Jag har gnölat en del om vår svenska sjukvård — och jag tycker att det finns en hel del att gnöla om — men när jag hör, och ser, hur sjukvården fungerar, eller inte fungerar, i andra länder, då kan jag inte annat än tycka att vi har det bra.
Jag har haft en del kontakt med Deb, en amerikansk kvinna som har diabetes insipidus (som inte har något att göra med diabetes mellitus, ofta kallad sockersjuka). Mycket förenklat, innebär det att man dricker stora mängder och kissar ut allt tämligen omgående. Det finns en effektiv medicin — men Deb har inte råd med den, och hon har ingen sjukför-säkring.
Deb och jag har bara umgåtts på nätet, jag känner henne inte och vet inte hur tillförlitliga hennes uppgifter är. Det här är bara något av vad hon har berättat:

När det är som värst kolkar jag i mig 12-15 gallon (45-56 liter!) vatten per dag — eller vilken annan vätska som jag får tag på. Naturligtvis kissar jag enorma mängder, och blir ibland vattenförgiftad.
Ingen arbetsgivare vill behålla en anställd som måste gå på toa så ofta som jag gör.
Jag har förbrukat åtskilliga madrasser under åren — nu sover jag i badkaret eftersom jag inte hinner på toaletten på natten.

Jag har hör talas om patienter med DI som dricker uppåt 20 liter om dygnet, men det här låter extremt. Men oavsett hur mycket eller lite hon dricker blir jag upprörd över att någon inte får den medicin hon behöver — eller annan hjälp för den delen. Deb är extremt överviktig med sina 195 kg och har många medicinska problem som hon inte får någon hjälp med.

Vi räknar ju med att få hjälp när vi behöver det — se'n är det en annan femma att vår uppfattning om behov ibland skiljer sig från vårdens uppfattning.
Jag var en gång på en konferens i Chicago, där många av deltagarna drabbades av en amöba infektion (jag har aldrig fått det bekräftat, men det var vad man trodde att det var). När jag lastades in i en ambulans, var jag bara tacksam över att ha en försäkring, och brydde mig inte ett smack om vad som hände med mig. Innan ambulansen for iväg, hjälper några av deltagarna en kvinna i min ålder upp i ambulansen. Hon såg lika eländig ut som jag kände mig — ändå blir hon ifrån sig när ambulansen ska till att åka. Hon ska inte med, personalen försöker att övertala henne — men nej, hon har ingen försäkring och kan inte följa med.

Personlig navigator

The Doctor's Visit

Andre Henri Dargelas

1828-1906

.

Hör från vänner i U.S.A. att det nuförtiden finns något som heter "Patient Navigators", PN. från början var de avsedda för fattiga och oförsäkrade, men de har kommit att bli tämligen vanliga och tillgängliga för alla patienter (om man råkar bo där de finns).
För några år se'n skojade jag och några medpatienter om att man skulle tilldelas en personlig lots, tillsammans med sin patienbricka, när man blev sjuk — inte anade vi då att det faktiskt fanns.
Visserligen är sjukvårdssystemen helt olika här och där — men det hindrar inte att man kan känna sig utelämnad och vilsen även i Sverige. Jag skulle gladeligen ha tagit emot den sortens hjälp många gånger — förutsatt att det är en person jag har förtroende för.

Den sjuka vården

Allvarligt sjuka är en dålig affär för vården står det på DN:s första sida i dag.
Artikeln handlar om Vårdval Stockholm men passar in även på mitt landsting. Vi har också fritt vårdval, vilket jag varit fräck nog att utnyttja. Då, för några år se'n, när jag anmälde mig till en annan vårdcentral hörde jag att chefen där var glad åt att de fick nya patienter utifrån. Det var då det – innan han visste att jag är dyr i drift . Nu får min läkare sig en utskällning med jämna mellanrum därför att jag kostar för mycket.
0
Fast det i slutändan är landstinget som får stå för fiolerna slår de olika vårdcentralerna ifrån sig för att slippa kostnaderna. Jag får inte längre hämta ut hjälpmedel på min närmaste vårcentral, utan måste jaga den personen som i en annan del av länet nu sköter förskrivningarna. Det innebär att jag måste ha framförhållning med god, mycket god marginal – något som man inte alltid har energi till.
0
Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att det finns sköterskor och läkare med sunt förnuft som gör så gott de kan för att jag inte ska drabbas alltför hårt. Min sköterska, som inte längre är min sköterska, ringer med jämna mellanrum och hör så att jag har vad jag behöver, och jag har en läkare som alltid är beredd att låna mig sitt öra.
0
Jag är lyckligt lottat och jag kan tala för mig – inte alla har det så bra. Jag vet inte hur många gånger jag tröstat ledsna patienter i taxin på väg hem från sjukhuset, patienter som inte fått den information de har rätt till – eller inte ens förstått vad läkaren sagt. Här på landsbygden där vi många gånger reser miltals måste det väl betraktas som ett enormt resursslöseri att betala dyra sjukresor för en patient som se'n får träffa läkaren i fem minuter – och inte ens får ut något av mötet.