lördag 25 juni 2011

Grattis Gunilla!,

Drottning Gunilla
25 juni 1568 - 19 juli 1597

Jag visste att Gunillaklockan i Uppsala var uppkallad efter en drottning, men om drottningen visste jag inte mycket. När jag börjar leta efter uppgifter på nätet förstår jag att det inte finns så mycket information om henne — hon var ju inte kunglig, och flickor av folket, om än adliga, går sällan till historien. I "Svensk biografiskt handlexikon" kan man läsa följande:

Johan III:s drottning. Född d. 25 juni 1568. Föräldrar: Johan Axelsson till Häradssäter och Räfvelsta, riksråd och ståthållare öfver Östergötland, samt Margareta Posse.

Halfannat år efter Katarina Jagellonicas död började konung Johan se sig om efter en ny drottning och hans val föll på den sextonåriga Gunilla Johansdotter Bielke. Konungens syskon, så väl hertig Carl som prinsessorna, sökte på allt sätt förmå honom att afstå från denna förbindelse och i stället välja en drottning ur något utländskt furstehus. Men Johan förblef orubblig. Då mötte honom ett nytt motstånd, men från ett håll, där han minst väntat det, nämligen af den unga jungfru Gunilla själf. Hon hade gifvit sitt ja-ord åt en ung ädling Per Jonsson (Liljesparre), och då konungen meddelade henne sitt hjärtas val, fick han ett bestämdt nej på sitt frieri. Här öfver blef han så uppbragt, att han slog henne i ansiktet med sin handske och gick sina färde. Men Gunillas släktingar voro af en annan mening, de tyckte att en förbindelse med konungahuset vore ett ärende, som icke finge släppas ur händerna, och bestormade henne med böner och hotelser, tills hon slutligen gaf sitt samtycke. Det kungliga bröllopet firades i Västerås d. 15 febr. 1585. Giftermålet blef icke utan inflytande på konungen. Vid den strängt protestantiskt sinnade drottning Gunillas sida svalnade småningom Johans ifver för katolska läran, ehuru han aldrig lämnade sina drömmar om möjligheten att påtvinga svenska kyrkan sin liturgi.

Gunilla Bielke hade med Johan III en son, Johan, hertig af Östergötland. När hennes kungliga make dött och hertig Carl fattat regeringstömmarna drog hon sig undan till Bråborg i Östergötland och dog där d. 19 juli 1597.

Även om det inte har så mycket med Gunilla att göra, är det intressant att läsa om Bråborgs slott. Slottet som den stackars tösen lät bygga se'n hon blev änka. Det vill säga, det var möjligtvis mer synd om henne när hon gifte sig, än när hon blev änka.

8 kommentarer:

  1. Denna drottning har jag aldrig hört talas om förut! Det låter som om det var ganska synd om henne - som om så många andra som tvingas gifta sig mot sin vilja, förr och nu!

    SvaraRadera
  2. Olgakatt,
    Vi kan väl ursäkta oss med att hon levde några år innan vi föddes.
    Trycket från hennes familj måste ha varit enormt - hon ser ut att vara en kvinna med skinn på näsan - man kan ju föreställa sig hur det måste kännas att inte få gifta sig med den man älskar. Och att i stället vara tvungen att gifta sig med en kolerisk kung - för det måste han väl ha varit, med tanke på att han slog henne, när han fick nej. Arma tös!
    Margaretha

    SvaraRadera
  3. Arma tös, säger jag också, som inte har hört talas om Gunilla tidigare.

    Karin

    SvaraRadera
  4. Karin,
    Förfärligt - och fasansfullt att det fortfarande finns både tjejer och killar som inte får gifta sig med vem de vill! Och ibland träffar man på det där man minst anar det - min kanadensiska kompis Joan fick höra att om hon fortsatte att gå ut med Ken, skulle hon inte längre betraktas som dotter i familjen. Orsak, han var skilsmässobarn!
    Och Nancys pojkvän godkändes inte, för hon var judinna och han katolik.
    Margaretha

    SvaraRadera
  5. Ja, det finns subtilare sätt att trakassera sina barn än att tvångsbortgifta dem på semestern i diverse "hemländer" eller att mörda dem om de väljer fel partner. Man kan utesluta dem ur familjen eller församlingen också, vilket kan vara nog så effektivt. En mycket rekorderlig helskånsk arbetskamrat jag hade blev kallad slampa av sin mamma för att hon över huvud taget hade en pojkvän när hon var i 20-årsåldern.

    SvaraRadera
  6. Olgakatt,
    Sannerligen! Joanies mamma nöjde sig inte med att hota med förskjutning - hon sa' att hon skulle låta alla i församlingen veta vilken förfärlig söndagskollärare de hade - och i skolan där hon (Joan) undervisade första året, skulle hon också upplysa såväl kollegor som föräldrar! Mrs. G. var förstås en satkärring - men tyvärr inte en ovanlig sort.
    När jag börjar inventera vännerna, så inser jag att det var fler som hade det besvärligt på grund av val av pojkvänner eller äkta män. Se'n är det en annan femma att många kompisa gifte sig med skitstövlar och snart skilde sig - men jag har alltid lyckats hålla käft och inte aldrig sagt när jag inte gillade deras val.
    Margaretha

    SvaraRadera
  7. Vilken spännande läsning Margaretha. Har inte heller hört talas om henne och började genast fundera över hur det kan ha varit på den tiden och hur hon försvunnit ur historien. Men jag får erkänna att jag inte har helkoll på kungahuset. Kramar

    SvaraRadera
  8. Magdalena,
    De flesta kvinnor har nog försvunnit tämligen snabbt ur historien. Nu dog hon ju tämligen ung, så det kanske inte finns så förfärligt mycket mer att säga. Och vad som hände innan hon gifte sig, har naturligtvis aldrig dokumenterats eftersom hon, om än adlig, var en kvinna av folket.
    Nej, kungar och krig har jag aldrig haft koll på. Jag gillade historia i småklasserna - stenåldern, bronsåldern, järnåldern och medeltiden var spännande därför att man fick veta hur människors vardag såg ut. Men se'n blev det för många kungar och krig för att jag skulle vara intresserad.
    Margaretha
    som hoppas att
    den här dagen är
    bättre än den
    föregående

    SvaraRadera