Ron Waddams
Det händer rätt ofta att jag funderar på vad som hänt människor som jag mött för länge sedan. En del av dem har jag kanske umgåtts med under en period i mitt liv, medan andra varit högst tillfälliga bekanta, somliga som jag mött på resor och kanske aldrig ens vetat vad de heter. Som den holländska damen som stod och grät vid busshållplatsen vid Östra station, därför att hon just fått veta att bussen inte skulle stanna för avstigande vid Danderyds sjukhus. Där skulle hon hälsa på sitt alldeles nyfödda barnbarn, men hon hade ingen aning om hur hon skulle ta' sig dit. Jag följde med henne till sjukhuset, där skiljdes våra vägar — lever hon fortfarande borde hon vara mycket gammal, och barnbarnet är nu över 30 år —ibland undrar jag vad livet se'n hade i beredskap för dem båda.
Eller barnet på balkongen, som jag aldrig vetat något om annat än att det låg på en balkong. Några av klassrummen i vår skola hade fönster mot Danderydsgatan, den söta lilla gatstumpen som går upp från Karlavägen mot Danderydsplan och vidare till Valhallavägen, och där på en balkong låg alltid ett barn. Ett barn som säkert var fyra eller fem år gammal, men aldrig någonsin satt upp eller rörde sig mycket. En dam som jag uppfattade som äldre, tittade ut på balkongen ibland. Varför låg barnet där i ur och skur? Och hur gick det se'n?
Ibland kan det vara skonsammast att inte veta, tror jag. Jag tänker ofta på gamla klasskamrater, för det är många som jag inte har en aning om vart de tog vägen och vilka liv de fick.
SvaraRaderaTrevlig helgafton!
Jag brukar också tänka så ibland. Människor är så fascinerande och intressanta. Vi lever så olika på olika grunder och på grunder man inte kan ana alls.
SvaraRaderaKarin
som också önskar trevlig helgafton, påmind av Aila...har totalt glömt bort att det är en sådan
Just såna tankar har jag också ibland, senast idag när jag använde ett trädgårdsredskap jag fick av en kvinna för många år sen och inte har hört av sen dess.
SvaraRaderaMen barnet på balkongen låter ju väldigt egendomligt. Var det handikappat eller sjukt, tro?
Jamen så jag känner igen det. Brukar också fundera över människor som korsat ens liv. Ibland faller en del i glömska, men så poppar det upp och man undrar vad det blev av dom. Kram
SvaraRaderaAila,
SvaraRaderaDet finns många människor från fordomdags, som jag inte har den minsta längtan efter att träffa - men jag undrar ändå hur det gått för dem.
Karin,
Visst är det spännande, en del människors liv ta'r ju oväntade språng och vändningar.
Olgakatt,
Oj, nu påminde du mig om ännu en tillfällig bekant, när du talade om ditt trädgårdsredskap!
Jag antog att barnet var handikappat - ett så litet barn ligger ju inte stilla timme efter timme om det inte är något fel.
Magdalena,
Det är märkligt hur människor man inte tänkt på på åratal, plötsligt kommer för en - ibland därför att något påminner om personen, men ibland har man ingen aning om varför just det minnet dyker upp.
Margaretha
som hoppas att ni alla
har en skön helg (Magdalena
får hålla till godo med en
vanlig torsdag) - hade
inte en tanke på helgen
förrän folk började tala
om den
Tack - torsdagen var fin här :)
SvaraRadera