Den läsande kvinnan är aldrig neutral

säger Linda Fagerström i dagens kulturessä i P1. 

Woman Reading in the Reeds, Saint-Jacut-de-la-mer  

Jean-Édouard Vuillard

Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen.

Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år?

Nog har jag lagt märke till alla läsande kvinnor — och väldigt många barn, och en hel del män — i konsten, men inte dragit samma slutsatser som Linda. Förmodligen därför att jag inte är konstvetare, och mina tanker är mer vardagsnära än vetenskapliga. Min första tanke är att det måste vara skönt för en modell att ha en bok att läsa i, eftersom det kan vara rätt långtråkigt att sitta modell.

The Artist's Wife, Evelyn, Seated, Reading  

Gerald Gardiner 

Själv har jag väl gjort en del snabbskisser av läsande vänner, bara för att de har utgjort så fina kompositioner — och då måste väl "riktiga" konstnärer ha tänkt på ungefär samma vis, när de sett sin fru eller sitt barn sitta helt försjunken i en bok. Nu kan jag tänka mig att mina nutida slutsatser rör den samtida konsten mer än medeltida madonnor, även om jag sett läsande kvinnor mer som stilleben än som ett meddelande till åskådaren (kanske är det det som är skillnaden mellan en konstvetare och en som "bara" gillar konst).

A Magdalen  

Michael Dahl I (1656/1659–1743)

nog är det märkligt att även när det kommer till

svenska konstnärer, är engelska Wikipedia utförligare

än den svenska!

Men visst har jag undrat över alla nakna kvinnor, och män, som läser. Med vetskap om hur kallt och dragit det kunde vara i gamla hus har jag alltid tyckt synd om de stackarna. 

Reading  

Anne Norwich (b.1929)

Naturligtvis har man i alla tider målat prominenta personer med en bok för att visa hur lärda de var, men den sortens målningar ägnar jag i regel inte så mycket tid.

Men jag är inte helt övertygad om att det finns fler läsande kvinnor än tedrickande kvinnor, eller kvinnor i de mest fantastiska huvudbonader. Handarbetande kvinnor är det också gott om, det var ju så kvinnligt att ägna sig åt textilt arbete. 

När jag tänker efter finns det nog rätt många fotografier av mig, där jag läser, eller håller i en bok. Förmodligen därför att mina föräldrar oftast såg mig med en bok, och gillade motivet.

att läsa Bang på fjället ser ut att ha

varit lustfyllt

Julens tolv dagar

Den gamla julsången " The Twelve Days of Christmas" har blivit populär i Sverige — vi betraktar den som brittisk men den lär ha sitt ursprung i Frankrike. 

Mor och jag brukade skämta om att man behöver en bra stor gård, om man ska kunna ta emot den sortens gåvor. Så jag skrattade gott när jag nyligen fick en julhälsning med John Julius Norwich version från 1998, av den gamla sången. Jag har läst en del av hans "Christmas Crackers" tidigare, men den här var ny för mig. (Att inte bilderna alltid stämmer överens med texten, beror på att det finns ett otal varianter av sångtexten).

Och nu ser jag att Ugglan & boken använder temat i ett "temaknåp med utlottning".

TWELVE DAYS OF CHRISTMAS
(A Correspondence) 
by
John Julius Norwich

25th December.  My dearest darling, That partridge, in that lovely little pear tree! What an enchanting, romantic, poetic present! Bless you and thank you. Your deeply loving Emily.

26th December. Mr dearest darling Edward, The two turtle doves arrived this morning and are cooing away in the pear tree as I write. I'm so touched and grateful. With undying love, as always, Emily. 27th December. My darling Edward, You do thinks of the most original presents: whoever thought of sending anybody three French hens? Do they really come all the way from France? It's a pity that we have no chicken coops, but I expect we'll find some. Thank you, anyway, they're lovely. Your loving Emily. 28th December. Dearest Edward, What a surprise — four calling birds arrived this morning. They are very sweet, even if they do call rather loudly — they make telephoning impossible. But I expect they'll calm down when they get used to their new home. Anyway, I'm very grateful — of course I am. Love from Emily.  29th December. Dearest Edward, The postman has just delivered five most beautiful gold rings, one for each finger, and all fitting perfectly. A really lovely present — lovelier in a way than birds, which do take rather a lot of looking after. The four that arrived yesterday are still making a terrible row, and I'm afraid none of use got much sleep last night. Mummy says she wants us to use the rings to 'wring' their necks — she's only joking, I think; though I know what she means. But I love the rings. Bless you. Love, Emily.  30th December. Dear Edward, Whatever I expected to find when I opened the front door this morning, it certainly wasn't six socking great geese laying eggs all over the doorstep. Frankly, I rather hoped you had stopped sending me birds — we have no room for them and they have already ruined the croquet lawn. I know you meant well, but — let's call a halt, shall we? Love, Emily.  31st December.  Edward, I thought I said no more birds; but this morning I woke up to find no less than seven swans all trying to get into our tiny goldfish pond. I'd rather not thinks what happened to the goldfish. The whole house seems to be full of birds — to say nothing of what they leave behind them. Please, please STOP. Your Emily.  1st January. Frankly, I think I prefer the birds. What am I to do with eight milkmaids — AND their cows? Is this some kind of a joke? If so, I'm afraid I don't find it very amusing. Emily  2nd January. Look here Edward, this has gone far enough. You say you're sending me nine ladies dancing; all I can say is that judging from the way they dance, they're certainly not ladies. The village just isn't accustomed to seeing a regiment of shameless hussies with nothing on but their lipstick cavorting round the green — and it's Mummy and I who get blamed. If you value our friendship - which I do less and less — kindly stop this ridiculous behaviour at once. Emily  3rd January. As I write this letter, ten disgusting old men are prancing abour all over what used to be the garden — before the geese and the swans and the cows got at it; and several of them, I notice, are taking inexcusable liberties with the milkmaids. Meanwhile the neighbours are trying to have us evicted. I shall never speak to you again. Emily  4th January. This is the last straw. You know I detest bagpipes. The place has now become something between a menagerie and a madhouse and a man from the Council has just declared it unfit for habitation. At least Mummy has been spared this last outrage; they took her away yesterday afternoon in an ambulance. I hope you're satisfied. 5th January. Sir, Our client, Miss Emily Wilbraham, instructs me to inform you that with the arrival on her premises a half-past seven this morning of the entire percussion section of the Liverpool Philharmonic Orchestra and several of their friends she has no course left open to her but to seek an injunction to prevent your importuning her further. I am making arrangements for the return of much assorted livestock. I am, Sir, Yours faithfully, G.CREEP Solicitor-at-law