En bok jag kom att tänka på i dag

We got the keys of the cages', said Dinah and Dorinda in one voice.

Then the Falcon flew down from his perch and thrust his head between the bars, and the Puma pressed her soft muzzle hard against the railings of her cage, and both stared longingly at the key which Dinah so  proudly showed them.

"Freedom! To be free in the windy silvery sky!" cried the Falcon. "Ah, let me out, now, before another minute goes to waste."

När jag hörde nyheten om djuren som rymt från ett zoo i Tyskland gick mina tankar till Eric Linklaters "The Wind on the Moon".

"Puma, Puma!" whispered Dinah. "Here we are! We're going to let you out as soon as those people have gone."
The Golden Puma lay on a rock, motionless and with unblinking eyes, about three yards away. She paid no attention.
"You're talking English," said Dorinda. What's the use of that?"
I quite forgot! exclaimed Dinah. "Puma, Puma, ― gnirk arkee ur bagreer zy rook, shim salee, gnaar pupu, roor myaah nyiih kling. Shrings kraugh?"
Then the Puma turned her head, and her agate eyes, as if a lamp had been lighted behind them, shone suddenly with a wild joy.

Hallontankar

 Hallonen mognar så sakteliga. Tack och lov mognar de olika sorterna vid olika tillfällen — de som är färdiga nu är förmodligen vildhallon. Möjligtvis har de haft en affär med de tama, lite i skymundan i nyponhäcken. 

I morse beväpnade jag mig med klippverktyg i olika storlekar, plus en hink att plocka hallon i. Min avsikt var att likt en upptäcktsresande i obanat land, hugga (nåja, klippa då) mig fram till de goda bären. Det blev mer klippa än plocka, jag hade inte insett hur tidskrävande det var att meja ned delar av en nyponhäck. Men jag hade det skönt där i solen, även om det var i varmaste laget, och lät tankarna vandra fritt medan jag arbetade mig fram till hallonen. Jag kom att tänka på Dina och Dorinda i Eric Linklaters ”Det blåser på månen”, i början av boken när de är magra som tändstickor, spionerar några av byborna på flickorna och fru Knapp fastnar i järnekshäcken:

Då sprang Katrin Krans också sin väg och lämnade fru Knapp mitt i järnekshäcken. Fru Knapp stackare, som var mycket för närsynt för att se vart alla hade tagit vägen, blev alldeles ifrån sig när hon fann sig ensam. Och ännu mer orolig blev hon, när hon upptäckte, att hon inte kunde ta sig ut ur häcken. Grenar och kvistar klängde sig fast vid henne från alla sidor och höll henne fången. Hon blev rödare och rödare i ansiktet, när hon kämpade för att komma loss. Hon tappade hatten, som föll ned på gräset innanför häcken, och hon ropade på hjälp.

En polis hör hennes rop på hjälp, och arresterar henne för han misstänker att hon var på väg att stjäla ett par silkesstrumpor som hängde på tork, där på andra sidan häcken. Jag riskerade inte det ödet, och tänkte att skulle jag mot förmodan fastna i häcken, så fick jag väl ropa när någon gick förbi på vägen — men det hade nog kunnat dröja ett tag, så värst många går inte förbi där tidigt en söndagmorgon.

Jag tittade in på Bokus, och såg att ”The Wind on the Moon” snart kommer ut i en pocketupplaga. Dessutom finns ju många av Eric Linklaters andra böcker att köpa där.

Jag tror att det var på min sjuårsdag, som jag fick ”Det blåser på månen” av kompisen Peter. När han kom till vår stuga blev jag tillsagd att gå in, och inte titta ut. Efter en stund kom han in och gav mig anvisningar — jag skulle gå si och så många steg åt ett håll, vända och gå så många steg åt ett annat håll. Men sedan hade han glömt bort hur många steg jag skulle gå i nästa etapp, så jag fick gå in i stugan igen, medan han mätte upp hur många steg som var kvar att färdas. Till slut, med en del justeringar — jag är ju två år yngre än Peter, och dessutom var jag liten för min ålder — så hittade jag paketet under huset.

på utflykt till Västra Lagnö med Peter