Så är julen officiellt slut, och känns så förfärligt avlägsen.
Den lilla granen, som såg ut ungefär som på bilden ovan, åkte ut redan för en vecka se’n, och för några da’r se’n plockade jag ner julkorten som hängde i trappen. Helt undanplockade är de inte, en del av dem ska besvaras och fotografier bevaras.
Jag är ingen teknikmotståndare, men jag har en känsla av att tekniken motarbetar mig — och till alla som frågar hur den delen av mitt liv framskrider, kan jag tala om att:
- datorn fortfarande står under en stol, i väntan på ett mirakel
- kamerorna går inte att uppväcka från de döda
- telefonen fungerar för det mesta — men det är inte Telias förtjänst
- hissen har slutat pipa, tack vare att en trevlig tekniker gjorde en insats
- jo, just det, kom just ihåg att min externa hårddisk gått åt skogen också — den bara piper
Jag hade gärna velat ta’ en bild av vår söta gran, men fick nöja mig med titelplanschen från Jacob A. Riis bok “Out of Mulberry Street, Stories of Tenement life in New York City” från 1898. Jag har inte läst ut boken än, men kan rekommendera den till de som vill veta hur eländigt de fattiga i New York hade det i slutet av 1800-talet. (Finns hos Gutenberg.)
Jacob Riis var född i Danmark men lämnade som 21-åring hemlandet för att bosätta sig i U.S.A.. Där tog han sig frampå krokiga vägar, mycket krokiga vägar, och blev till slut, efter mycket umbäranden, journalist och fotograf. Han hörde till de första fotografer som använde blixt, för att kunna fotografera på nätterna, och i de mörka kyffen han ofta skrev om både som journalist och författare.
För ett år se’n skrev jag om knutgubbar, och jag noterar att det under veckan varit rusning till bastmattan för att läsa om dessa gubbar en rusning som kulminerat i dag då de som sökt information om knutgubbar nästan fått stå i kö för att komma in här.
Vi firar inte bara Knut i dag — den 13 januari var föddes bland många andra: Gustav III(1746), Esaias Tegnér, d.y. (1843) och Kaj Munk (1898).
Kanske inbillar jag mig det, men nog tycker jag att ljuset redan känns annorlunda — ljusare liksom.
