torsdag 13 januari 2011

Knutgubbar


Karin på Åland be-rättar att där sopar man ut julen i dag. I Sverige har vi våra Knutgubbar, en numer rätt sällsynt gubbe.
När jag flyttade till Värmland 1978 hade jag aldrig hört talas om Knutgubbar, men här frodades traditionen. Man klädde ut sig och gick runt i stugorna och tiggde godis — alla hade mask och var knäpptysta, eftersom det hörde till att inte visa vem man var. Inte bara barn gick runt, även vuxna — kanske i synnerhet halvvuxna pojkar, som inte alltid var helt nyktra stod plötsligt och svajade innanför ytterdörren. Det var en dag som det gällde att låsa dörren om man inte ville bli över-raskad av gubbarna.
Vänner till oss hade alltid öppet hus på Knut, det var en självklarhet att fira Knut här. Men nu läste jag nyligen i bladet att traditionen är på utdöende.
.
Så uppstod Tjugondedagen
Det är i Sverige, Finland och på sina håll i Norge som Knutsdagen räknas som julens sista dag.
Helgonet Knut Lavards dag var dock ursprungligen den sjunde januari som i andra länder markerar julhelgens upphörande. Från slutet av 1600-talet började man i svenska almanackor föra över namnet Knut till den trettonde januari. Orsaken till att man förlängde julen en vecka är omdiskuterad. Den kan ha sin bakgrund i att man ville att julhelgen även skulle omfatta den tid man trodde den hedniska midvinterbloten ägde rum.
Den äldsta skildringen av tjugondagsfirande möter hos Olof Rudbeck den äldre, som beskriver ett "gästabudskrig" då man symboliskt "körde ut" julgästerna. "Knuts-baler" är ett societetsnöje som fortlever i sydsvenska städer där det finns eller har funnits Knutsgillen. Knutstraditionerna är annars mest lokala och unga: i Norrland brukade ungdomarna banka med träklubbor i husknutarna, i Sydsverige gjorde de knutgubbar , i Värmland höll kvinnorna fest, på många håll "sopar" alltjämt utklädda ungdomar ut julen. Allra yngst är julgransplundringarna.

Källa: Nationalencyklopedin

Själv minns jag med glädje några av barndomens julgransplundringar. En kollega till mor bjöd in några barn att plundra granen på Knutdagen. Det var så länge se'n att det fortfarande fanns ett och annat hembi kvar i stugorna. Just den här flickan, för jag tror nog att hon var rätt ung, var en mästare på att leka med oss barn.

Den första julgransplundring jag minns, ägde rum i marmorhallarna. Min far arbetade då på Ostermans, och alla anställda med familjer var bjudna på kalas. Hur gammal, eller rättare sagt ung, jag var, vet jag inte — men jag var tillräckligt gammal för att minnas att jag lärde mig en ny sång: "Bullfest, bullfest, hela da'n", och tillräckligt liten för att hålla reda på min far genom att slå armarna om hans knän. Så mitt starkaste minne från festen är, hur gränslöst generad jag blev när jag slog armarna om knäna på fel pappa!

7 kommentarer:

  1. Man lär sig hela tiden någonting nytt även om det man tror sig ha vetat en hel del:D. Hoppas pappan till knäna som var fel uppskattade din kram!

    Karin

    SvaraRadera
  2. Upplysande inlägg. Tråkigt då traditioner försvinner - men eventuellt kommer nya, trevliga, intressanta, folkliga????

    Väldigt bra beskriven känsla att ta fel på pappaknän!

    SvaraRadera
  3. Här hemma dansade julen ut för några dagar sedan, så det blev ingen blundring. Men jag har varit med om sådant i min barndom. Minns hur jag gick och lääääängtade till att få ta av karamellerna som hängde i granen.

    Mycket intressant läsning, förresten. Tack för påminnelsen.

    Hoppas att du har en fin dag. Här har det varit solsken, men jag vet vad som komma ska. Redan i morgon...

    SvaraRadera
  4. :)
    Får du inte kommentar av syster Ninna på den här, så måste krafsa lite på henne!

    SvaraRadera
  5. Karin,
    Pappan, med knäna, var nog hur vänlig och förstående som helst - men det hjälper föga när en liten unge blir generad - då vill hon helst gå och gömma sig!

    Viola,
    Man kan ju alltid hoppas på nya traditioner - men jag är definitivt för gammal för att hälsa Halloween med glädje. Det vill säga, i Staterna har jag inget emot det, men här tycker jag att det är förfärligt. Men om 50 år finns det säkert nya traditioner, som man tycker är urgamla.

    Ailas,
    Här fanns det inget att dansa ut!
    Av karamellerna har jag faktiskt inget minne - bara av lekarna.

    Solen försökte utan någon vidare framgång att förgylla da'n. Men kallt som baa den har det varit.

    Mira,
    Jag väntar med spänning...

    Margaretha

    SvaraRadera
  6. Kul att läsa om. När jag var liten och vi hälsade på kusinerna i Österbybruk så hade de något liknande. Det har jag helt glömt bort ända till jag läste det här. Måste skriva till min kusin och fråga henne om hon minns det. De flyttade rätt snart därifrån.

    Oj, så hemskt att krama fel ben! Jag riktigt känner hur pinsamt du tyckte att det var!

    SvaraRadera
  7. Ingalill,
    Ja, jag har läst att det förekommer på några få ställen i landet - roligt att du kände igen dig!
    M

    SvaraRadera