Nej visst, det är ju omelett man ska säga på svenska.
Fick ett julkort från Ingalill. Hon och hennes familj har bott i U.S.A. i tre år nu — och hoppas att flytta tillbaka till Sverige i sommar. Julkortet var ett typiskt amerikanskt julkort med hela familjen sittandes på sin ägandes bassängkant — påklädda. Kortet fick mig att fundera över ett par saker, så det var tur att Ingalill ringde häromdagen så att jag fick svar på mina frågor. Jo, fotografen hade tagit bilden från bassängen, iförd lånade badbyxor. Och så var det leendena — om det nu heter så i bestämd form pluralis. Yngsta dottern, 13 år, ler ett brett leende med huvudet en aning på sned, håret i perfekt ordning och kläderna arrangerade på klädsammaste vis. Storasyster, 15 år, ser nästan lite bitsk ut, iklädd jeans och t-tröja och håret kanske kam-mat samma dag. Storebror, 19 år, ser avslappnad och en aning uttråkad ut, och med en frisyr som, miss-tänkte jag, inte är populär på amerikanska arbetsplat-ser och skolor. (Han hade haft skägg, men blev tvungen att raka av det för att få ett sommarjobb, ett jobb på ett lager, där han aldrig träffar några kunder!)
Ingalill tyckte det var förfärligt att se hur amerikani-serad yngsta dottern blivit — hon är för övrigt den enda som inte vill flytta hem. "Dessa jäkla tillgjorda leenden" som hon uttryckte det, och vi kom att tala om "det amerikanska leendet". Kanske var det ameri-kanskt för tio eller femton år sedan, men jag har en känsla av att det spritt sig hit, det är svårt att hitta bilder där människor ser naturliga ut — där de bara småler, eller ser vardagligt tråkiga ut.
Inte 17 smilade man upp sig så in i norden, på foton, när jag var barn. Eller har jag fel? Tittar jag på målade porträtt, är det sällsynt med stora leenden, man kan småle och kanske försöka se skälmsk ut — men det är inte ofta man hittar de breda smajlen.
A Coquettish SmileGustave Jean Jacquet
Haha, så på pricken, kanske kammad samma dag! Mer troligt i förra veckan. Men jag gillar det faktiskt, jag har hellre en okammad dotter en av de där "modeplanscherna" som går i hennes klass. Räcker med en dotter som tycker att märkeskläder och rätt shampoo är nödvändigt!
SvaraRaderaTalade med en av de hemska svenskorna idag, hur kan man bli så amerikansk på bara några år. De är ju värre än amerikanarna!
Har man, som jag, något utstående tänder ler man hellre på kort än håller ihop läpparna :-D...
SvaraRaderaVad jag har tänkt på i sammanhanget är att kvinnliga modeller i modebilagor alltid ler stort eller skrattar medan männen i samma modebilagor på sin höjd kostar på sig ett snett småleende.
Hej igen! Du får ta bort en av kommentarerna - jag hade lite för bråttom!
SvaraRaderaSå sant, att vi amerikanare flinar upp oss alltså! Fast jag tror du har rätt i att svenskarna, och andra, också har börjat göra det. Minns att Barbro och jag talade om det en gång, hur vi lär oss från det vi är små att smi-ile! och gärna huvudet på sned.
SvaraRaderaHemskt!
hoppas du sover nu
Ingalill,
SvaraRaderaJag uppskattar verkligen när människor går sin egen väg och inte fåraktigt följer med flocken. Kanske markerar lillasyster bara att hon inte vill gå på samma vägar som de äldre syskonen. Jag känner ju inte henne, men det var en tanke som slog mig just nu.
Låtom oss dra en barmhärtighetens slöja över somliga av våra medsystrar och landsmaninnor - jag vet precis vad du menar.
Ingrid,
Att le är en sak och att flepa till sig med ett jättegrin som visar toncillerna är en annan. På de få bilder jag sett av dig ser du alldeles väldigt normalsvenskig ut - med ett naturligt leende.
Vad modebilder beträffar, så försöker man nog poängtera det manligt kärva. Snacka om könsroller!
Q,
Och jag som är natursur är så innerligt trött på det där sma-aajl!
Sover nästan fortfarande
Margaretha
med snö upp till leendet