För 168 år sedan

gavs Dickens "A Christmas Carol ut".

För många hör det till att läsa, eller lyssna till, berättelsen om Ebenezer Scrooge, varje jul. Själv nöjer jag mig med att läsa om den med några års mellanrum.
Visst är det fantastisk med en bok som under alla dessa 168 år alltid funnits i tryck. Och även om många andra skrivit om julen, så lyckades nog Dickens med att forma en idealbild av julen — en bild som fortfarande är i högsta grad eftersträvansvärd för många.

Har du inte boken i hyllan, men vill få dig lite dickensk julstämning till livs, hittar du boken hos Gutenberg. Den finns i flera upplagor, med olika illustrationer — och även som talbok.

Framförhållning

För de av er som avser att se ut som damerna på bilden om två veckor, är det hög tid att börja svälta sig! Ska ni dessutom sno ihop en klänning, så brinner det i knutarna. De här modellerna är förstås rätt enkla att sy, jag har en som liknar klänningen till vänster och lånar gärna ut mönstret. Ett Schiaparellimönster, taget ur en bok inköpt på Victoria and Albert Museum.

Dessa kokostoppar rekommenderas inte om du vill gå ned i vikt — men du kan ju ge bort dem.

KOKOSTOPPAR

Bryn

60 g smör

lyft kastrullen från värmen och rör ned

2 koppar florsocker

¼ kopp grädde

3 koppar riven kokos

1 tsk vaniljsocker

(½ tsk om du använder essens)

Klicka ut kokosblandningen till små toppar på ett bakplåtspapper

Smält 90 g choklad med 2 tsk smör.

Doppa botten av varje kokostopp i chokladen.

För den som inte har en måttsats med amerikanska koppar, finns en bra omvandlingstabell här.

Knutgubbar

Karin på Åland be-rättar att där sopar man ut julen i dag. I Sverige har vi våra Knutgubbar, en numer rätt sällsynt gubbe.
När jag flyttade till Värmland 1978 hade jag aldrig hört talas om Knutgubbar, men här frodades traditionen. Man klädde ut sig och gick runt i stugorna och tiggde godis — alla hade mask och var knäpptysta, eftersom det hörde till att inte visa vem man var. Inte bara barn gick runt, även vuxna — kanske i synnerhet halvvuxna pojkar, som inte alltid var helt nyktra stod plötsligt och svajade innanför ytterdörren. Det var en dag som det gällde att låsa dörren om man inte ville bli över-raskad av gubbarna.
Vänner till oss hade alltid öppet hus på Knut, det var en självklarhet att fira Knut här. Men nu läste jag nyligen i bladet att traditionen är på utdöende.

.

Så uppstod Tjugondedagen
Det är i Sverige, Finland och på sina håll i Norge som Knutsdagen räknas som julens sista dag.
Helgonet Knut Lavards dag var dock ursprungligen den sjunde januari som i andra länder markerar julhelgens upphörande. Från slutet av 1600-talet började man i svenska almanackor föra över namnet Knut till den trettonde januari. Orsaken till att man förlängde julen en vecka är omdiskuterad. Den kan ha sin bakgrund i att man ville att julhelgen även skulle omfatta den tid man trodde den hedniska midvinterbloten ägde rum.
Den äldsta skildringen av tjugondagsfirande möter hos Olof Rudbeck den äldre, som beskriver ett "gästabudskrig" då man symboliskt "körde ut" julgästerna. "Knuts-baler" är ett societetsnöje som fortlever i sydsvenska städer där det finns eller har funnits Knutsgillen. Knutstraditionerna är annars mest lokala och unga: i Norrland brukade ungdomarna banka med träklubbor i husknutarna, i Sydsverige gjorde de knutgubbar , i Värmland höll kvinnorna fest, på många håll "sopar" alltjämt utklädda ungdomar ut julen. Allra yngst är julgransplundringarna.

Källa: Nationalencyklopedin

Själv minns jag med glädje några av barndomens julgransplundringar. En kollega till mor bjöd in några barn att plundra granen på Knutdagen. Det var så länge se'n att det fortfarande fanns ett och annat hembi kvar i stugorna. Just den här flickan, för jag tror nog att hon var rätt ung, var en mästare på att leka med oss barn.

Den första julgransplundring jag minns, ägde rum i marmorhallarna. Min far arbetade då på Ostermans, och alla anställda med familjer var bjudna på kalas. Hur gammal, eller rättare sagt ung, jag var, vet jag inte — men jag var tillräckligt gammal för att minnas att jag lärde mig en ny sång: "Bullfest, bullfest, hela da'n", och tillräckligt liten för att hålla reda på min far genom att slå armarna om hans knän. Så mitt starkaste minne från festen är, hur gränslöst generad jag blev när jag slog armarna om knäna på fel pappa!

Julprat

Innan julen är över borde jag väl svara på alla frågor om mina julvanor som ingick i utmärkelsen från Pia. Men det tänker jag inte göra — inte ta' dem en och en i alla fall. Då kommer det bara att märkas hur ojulig och grinig jag är. Dessutom har jag nog julpratat varenda jul, här på bloggen.
Jag har berättat om skogens vackraste gran, om äpplen och om hur vi har levande ljus i granen (om vi har någon) och jag har visat när min älskling slår in julklappar. Och säkert berättat om en massa mer eller mindre relevanta julminnen.
Men jag tror inte att jag matpratat i någon större utsträckning, vilket inte är så konstigt eftersom jag har svårt att förlika mig både med den traditionella julmaten och med överflödet.

Det finns ingenting som är absolut nödvändigt för att julen ska infinna sig. Och den enda julsyssla jag ägnar mig åt är julkorten, vilket jag också skrivit om flera gånger. I ett par år har jag också skrivit att jag skulle ordna ett nytt och bättre ställe att hänga upp de inkommande julkorten. Tror någon att jag gjort det? Nehej, rätt antaget — det har inte blivit av. Men eftersom vi fått en trapphiss blev jag tvungen att fixa en bättre plats än trappuppgången. Det blev bättre än jag trodde, bortsett från att jag inte når upp, så att jag kan sätta upp fler kort nu. De får ligga i ett vackert keramikfat så länge.

Inte ställer jag till med julbak heller, vilket de flesta av redan vet, just därför tänker jag förvåna omvärden med ett par kakrecept!
Eftersom jag väntar besök av vänner som inte nyttjar ägg, bakade jag ett par sorter utan. Det luktade himmelskt när kakorna gräddades, men jag blev besviken när jag smakade dem. Nu har de provsma-kats av oberoende kakätare, som alla försäkrar att de är goda. Det slår mig då att jag som inte gillar små-kakor inte är den rätta att avgöra huruvida de är goda eller ej.

.
KRYDDKAKOR

Rör
170 g kopp smör
med
½ kopp muskovadosocker

Tillsätt
2 msk mjölk

I en annan pyts blandar du
1½ kopp mjöl
¼ kopp malen mandel
2 tsk kanel
1 tsk nejlika
½ tsk muskot
½ tsk kryddpeppar
½ tsk bakpulver

som du se'n blandar ned i smörröran.
Det blev en jättefin och lättarbetat deg,

som inte ens jag "kavelmotståndaren"

hade något emot. Kavla ut degen,

den ska bli 3-4 mm tjock,

och ta ut kakor med lämpliga mått.

Grädda i 150° i 15 minuter. Om du som jag skull

glömma plåten, så gör det inget — min sista plåt

stod nog inne dubbelt så länge, det enda

som hände var att de blev lite hårdare.

.

FUDGEKAKOR

den här sortens bak gillar jag, där man blandar hela

smeten i en enda kastrull — föredömligt lite disk!

Blanda
1 kopp mjöl
1/4 tsk bikarbonat
1 tsk vaniljsocker

Smält
120 g smör

och rör ned
½ kopp kakao
1/3 kopp råsocker
1/3 kopp muskovadosocker
1/3 kopp yoghurt
1 tsk vaniljsocker

och till sist mjölblandningen

Klicka ut smeten från rågade teskedar.

Som (kanske) synes på bilden, breder kakorna

ut sig ordentligt, så klicka glest!
Grädda i 175° i ungefär 10 minuter.

.

Behöver du omvandla koppar till dl, hittar du en bra sida här.