4 april 1802 – 17 july 17 1887
I 40 år kämpade Dorothea för att människor med psykiska problem skulle få adekvat vård.
Båda hennes föräldra var alkoholister, och så här i efterhand tror man att de led av återkommande depressioner — vilket förmodligen även gällde Dorothea. Trots att hennes första tolv år var svåra, så lärde hennes far, bokhandlaren och predikanten, henne att läsa och skriva. Men när livet hemma blev för tufft, så tog hennes farmor över uppfostran av Dorothea och hennes två bröder. Farmodern som tillhörde de sociala toppskiktet i Bosten försökte fostra Dorothea till en "fin flicka", vilket redan var för sent som hon redan fattat sympati för människorna på livets skuggsida. Men tack vare fortsatt skolgång kunde hon själv börja undervisa, och 1821 öppnade hon två skolor, en för välsituerade flickor — en så kallad "dame school, och en annan för fattiga barn.
I mars 1841, besökte hon för första gången fångarna i ett fängelse och förfärades över vad hon såg. Det blev en vändpunkt i hennes liv, och hädanefter arbetade hon för att förbättra villkoren för de internerade, i synnerhet för de med psykiska sjukdomar — och för att få omvärlden att förstå att de psykiskt sjuka hade ett människovärde som alla andra.
Under inbördeskriget var hon chef för arméns alla sjuksköterskor, och såg till att soldater på båda sidor fick vård.
Trots att hon betraktas som föregångare inom vården av psykiskt sjuka är hon märkligt bortglömd i dag — men för den som vill läsa om henne finns det flera biografier hos Internet archive.
