Visar inlägg med etikett coolidge. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett coolidge. Visa alla inlägg

torsdag 16 januari 2014

Litterära sjuklingar

 Jag tror att jag tala om dem tidigare — de fascinerar mig, kanske för att jag ibland misstänker att författarnas kunskaper på området är lika begränsade som mina.
Kan man inget om sjukdomar är det praktiskt att vara vag — eller hålla sig till välkända sjukdomar. Lunginflammation och lungsot var gångbara i äldre böcker, och då, innan penicillinet var påtänkt, blev det alltid lite extra spännande den natten när krisen kom.
Nu kan jag som sagt inte så värst mycket om sjukdomar, men jag har alltid förvånats när jag läser om hur försmådda unga kvinnor efter att ha vandrat flera mil i regn och blåst, redan nästa dag ligger i sängen och yrar med feberrosor på kinderna. Gick kanske fler människor omkring med den sortens bakterier, förr i världen.
Ja, förr i världen, för de som känner mig har väl redan insett att jag hämtat min information från gamla böcker — ofta barnböcker.
Ögonproblem var en annan populär åkomma. Män och gossar, för jag kan inte påminna mig några flickor med dessa problem, hade studerat för hårt, och fick under lång tid gå omkring med blå glasögon, eller en skärm inomhus. Eftersom de var helt förbjudna att läsa, så fick uppoffrande unga kvinnor läsa högt för dem.


I boken "Edith" av Clara Cron*, slänger en gosse ett öppet bläckhorn på sin syster. Det träffar henne i ansiktet och hon blir blind. Naturligtvis återfår hon synen i sista kapitlet, och har då dessutom förvandlats från en otålig och självisk ung kvinna till en god och medkännande ung kvinna. Minns jag det hela rätt, så var ögonen inte skadade, men chocken hade gjort så att hon inte kunde öppna dem.
Tyfus var en annan vanlig sjukdom, fläcktyfus anta'r jag, en otäck sjukdom med hög dödlighet på den tiden. En äldre släkting förbjöd mig att leka i lövhögar på hösten, för två av hennes yngre systrar hade dött av tyfus, sedan de gjort det. Gav en författare sin huvudperson tyfus, behövde hon ju inte gå in på detaljer — alla visste hur farligt det var.
Olyckshändelser är ju en annan möjlighet om man vill förankra någon av bokens personer en tid.  Det behövs ju inte några medicinska kunskaper för att fixa enkla skador, som ett brutet ben eller en hjärnskakning. 
Katy i "What Katy Did" av Susan Coolidge, gjorde illa ryggen när hon föll från en gunga. Hennes far är läkare, och förklarar skadan art på ett övertygande vis — men så var författaren sjuksköterska också. Hon hade tjänstgjort i inbördeskriget, och hade nog erfarenhet av otäcka skador.
En stor grupp är de många sängliggande kvinnorna (kan inte minnas några män, även om jag är säker på att jag mött några), med odefinierade sjukdomar — somliga neurotiska och klagande medan andra tappert bär sitt lidande med ett trött leende. 
I början av förra seklet var ju tyska böcker, för backfischar väl så vanliga, som anglosaxiska. Det vimlade av Geheimeråd, och Geheimerådinnor, herr doktor och fru grevinan — allt var präktigt och moraliskt oförvitligt.

torsdag 2 februari 2012

Begravd under minnen

An Elegant Lady Shows off Her Jewellery


Det är inte helt riskfritt att börja bläddra i gamla böcker — minnen och associationer väller fram som en yster bäck om våren.
Nu senast var det Susan Coolidges (Sarah Chauncey Woolsey) bok “What Katy Did”, som väckte många minnen till liv. 
.
"Let's play we're grown up," said Cecy, "and tell what we mean to do."

"Well," said Clover, "you begin. What do you mean to do?"

"I mean to have a black silk dress, and pink roses in my bonnet, and a white muslin long-shawl," said Cecy; "and I mean to look exactly like Minerva Clark! I shall be very good, too; as good as Mrs. Bedell, only a great deal prettier. All the young gentlemen will want me to go and ride, but I shan't notice them at all, because you know I shall always be teaching in Sunday-school, and visiting the poor. And some day, when I am bending over an old woman and feeding her with currant jelly, a poet will come along and see me, and he'll go home and write a poem about me," concluded Cecy, triumphantly.

Cecy, som här berättar om sina nobla framtids-drömmar, var tretton år vid det här tillfället. Jag var nog ett par yngre när samma diskussion uppstod bland tjejerna i min klass. Min kompis Siv beskrev en klänning hon skulle ha — färgen minns jag inte, men jag minns att den skulle vara snäv och ha knappar hela vägen fram, som skulle gå snett från vänstra axeln och ned till fållen på höger sida. Så skulle hon ha långa rödlackerade naglar och läppstift i samma färg. 
När jag sa’ att jag varken skulle ha läppstift eller nagellack, blev jag utskrattad — det hade ju alla vuxna, så det var alla säkra på att jag också skulle ha. Men det har jag faktiskt inte haft — visserligen hade jag en kort period i livet då jag la’ an på att vara dam, men det gick snabbt över och läppstift och nagellack ingick inte i den utstyrseln.
Framtidsplaner hade vi också, om än inte fullt så altruistiska som Cecys. Men inte långt ifrån, vi hade läst Enid Blytons “St. Clare böcker”, och hade bestämt oss för att grunda en internatskola. Eftersom vi inte visste något om helgon, och inte förstod oss på det där St., så tänkte vi kalla skolan St. XXX. Vi hade samma förled i våra efternamn, så de tre exen representerar dessa tre bokstäver.
Vi kom så långt i våra planer att vi började göra ritningar över skolan och gjorde ett antal schemata.

Ordet elegant använde vi nog aldrig — det var flott Siv ville vara.

söndag 29 januari 2012

Grattis Sarah!

"If you won't tell," said Katy, "I'll let you see Dorry's journal. He kept it once for almost two weeks, and then gave it up. I found the book, this morning, in the nursery closet."
All of them promised, and Katy produced it from her pocket. It began thus:

"March 12.—Have resolved to keep a jurnal.

March 13.—Had rost befe for diner, and cabage, and potato and appel sawse, and rice puding. I do not like rice puding when it is like ours. Charley Slack's kind is rele good. Mush and sirup for tea.

March 19.—Forgit what did. John and me saved our pie to take to schule.

March 21.—Forgit what did. Gridel cakes for brekfast. Debby didn't fry enuff.

March 24.—This is Sunday. Corn befe for dinnir. Studdied my Bibel leson. Aunt Issy said I was gredy. Have resollved not to think so much about things to ete. Wish I was a beter boy. Nothing pertikeler for tea.

March 25.—Forgit what did.

March 27.—Forgit what did.

March 29.—Played.

March 31.—Forgit what did.

April 1.—Have dissided not to kepe a jurnal enny more."


Sarah Chauncey Woolsey
(pseudonym Susan Coolidge)
29 januari 1835 - 9 april 1905
Jag skulle tro att jag var åtta eller nio år när jag började föra dagbok, inspirerad av Dorry, en av Katys bröder. Fast jag höll nog inte ut mer än några dagar — förmodligen insåg jag att den sortens dagbok inte var något för mig.
Jag talar alltså om boken “Katy i hemmet” (“What Katy Did”) som kom ut 1872, och är Sarahs mest kända bok. Liksom Lousia May Alcott, i “Unga kvinnor”, stod Sarahs egen familj som förebild för Katy och hennes fem syskon.
Ytterligare fyra böcker om Katy följde de kommande 18 åren. Under dessa 18 år, liksom under resten av livet skrev hon andra böcker, mest för barn, och bidrog med korta berättelser för St. Nicholas.