Nej visst, det är ju omelett man ska säga på svenska.
Fick ett julkort från Ingalill. Hon och hennes familj har bott i U.S.A. i tre år nu — och hoppas att flytta tillbaka till Sverige i sommar. Julkortet var ett typiskt amerikanskt julkort med hela familjen sittandes på sin ägandes bassängkant — påklädda. Kortet fick mig att fundera över ett par saker, så det var tur att Ingalill ringde häromdagen så att jag fick svar på mina frågor. Jo, fotografen hade tagit bilden från bassängen, iförd lånade badbyxor. Och så var det leendena — om det nu heter så i bestämd form pluralis. Yngsta dottern, 13 år, ler ett brett leende med huvudet en aning på sned, håret i perfekt ordning och kläderna arrangerade på klädsammaste vis. Storasyster, 15 år, ser nästan lite bitsk ut, iklädd jeans och t-tröja och håret kanske kam-mat samma dag. Storebror, 19 år, ser avslappnad och en aning uttråkad ut, och med en frisyr som, miss-tänkte jag, inte är populär på amerikanska arbetsplat-ser och skolor. (Han hade haft skägg, men blev tvungen att raka av det för att få ett sommarjobb, ett jobb på ett lager, där han aldrig träffar några kunder!)
Ingalill tyckte det var förfärligt att se hur amerikani-serad yngsta dottern blivit — hon är för övrigt den enda som inte vill flytta hem. "Dessa jäkla tillgjorda leenden" som hon uttryckte det, och vi kom att tala om "det amerikanska leendet". Kanske var det ameri-kanskt för tio eller femton år sedan, men jag har en känsla av att det spritt sig hit, det är svårt att hitta bilder där människor ser naturliga ut — där de bara småler, eller ser vardagligt tråkiga ut.
Inte 17 smilade man upp sig så in i norden, på foton, när jag var barn. Eller har jag fel? Tittar jag på målade porträtt, är det sällsynt med stora leenden, man kan småle och kanske försöka se skälmsk ut — men det är inte ofta man hittar de breda smajlen.
A Coquettish SmileGustave Jean Jacquet
