taggtråd

I dag är det 152 år sedan lantbrukaren Joseph Glidden ansökte om patent för taggtråd — en förbättrad variant av den taggtråd som fanns på marknaden.

Råkar du befinna dig i Texas, kanske du kan klämma in ett besök på det museum som visar upp taggtrådens historia.

Ett användbart, och billigt staket — men när jag nu letar efter taggtråd på nätet verkar det som ett stort användningsområde har varit i krigstider. Kanske inte så längre, för jag misstänker att taggtråd inte är bästa skyddet mot drönare, missiler och liknande helvetesvapen.

Krigsåren (båda världskrigen) var svåra för alla som genomlevde dem — något som kom till uttryck i litteraturen. I Hjalmar Gullbergs ”Fem kornbröd och två fiskar”, hittar jag ”Spel på taggtråd”.

Av taggtråd är på stranden spänt

ett citterspel, ett instrument,

som bara blåsten spelar på

när moln går fram och sjön är grå

— en friluftsharpa, byggd för storm

av några män i uniform,

som satte pålar vid sitt hem

och snodde strängar mellan dem.

Och lägger du ditt öra tyst

till strängarna som vinden kysst,

så hör du från metallens väv

en konstlös ton som låter sträv:

 »Kom inte hit från främlingskust,

du som till denna strand har lust;

kom inte hit på upptäcktsfärd,

om du vill nedslå oss med svärd,

om du vill fånga oss med list!

Ty ett är sant och ett är visst:

då spelar vi så att du hör

den enda sång som aldrig dör;

då spelar vi, då spelar vi

en tusenårig melodi

som klingar ömt och klingar kärvt,

ty av en mor har vi den ärvt.

Då spelar vi en frihetssång

om riket som blev vårt en gång

och aldrig, aldrig skall bli ditt,

så länge skummet stänker vitt

och havets bränning gör sitt kast

där ymnigt strandgräs lyser vasst,

som hade det till ändamål

att klyva stormen med sitt stål.

Då spelar vi om vintersnö

som faller över skog och sjö;

om lärkans budskap från en sky,

att våren kommer till vår by;

om sommaren som går i blom

kring arbetsplats och helgedom;

om sädesax vid skördetid,

om gröna kyrkogårdars frid.

Då spelar vi vår bästa låt,

vars text du aldrig kommer åt

— ett hemligt rop, en ohörd klang,

som innerst ur vårt hjärta sprang

och ingen utom vi förstår:

folkvisan om en nordisk vår,

som spirar ur den hemlandsmull

vi gömts i för vår kärleks skull!»

Eastern Bluebird 

Linda D Lester