I dag är det 152 år sedan lantbrukaren Joseph Glidden ansökte om patent för taggtråd — en förbättrad variant av den taggtråd som fanns på marknaden.
Råkar du befinna dig i Texas, kanske du kan klämma in ett besök på det museum som visar upp taggtrådens historia.
Ett användbart, och billigt staket — men när jag nu letar efter taggtråd på nätet verkar det som ett stort användningsområde har varit i krigstider. Kanske inte så längre, för jag misstänker att taggtråd inte är bästa skyddet mot drönare, missiler och liknande helvetesvapen.
Krigsåren (båda världskrigen) var svåra för alla som genomlevde dem — något som kom till uttryck i litteraturen. I Hjalmar Gullbergs ”Fem kornbröd och två fiskar”, hittar jag ”Spel på taggtråd”.
Av taggtråd är på stranden spänt
ett citterspel, ett instrument,
som bara blåsten spelar på
när moln går fram och sjön är grå
— en friluftsharpa, byggd för storm
av några män i uniform,
som satte pålar vid sitt hem
och snodde strängar mellan dem.
Och lägger du ditt öra tyst
till strängarna som vinden kysst,
så hör du från metallens väv
en konstlös ton som låter sträv:
»Kom inte hit från främlingskust,
du som till denna strand har lust;
kom inte hit på upptäcktsfärd,
om du vill nedslå oss med svärd,
om du vill fånga oss med list!
Ty ett är sant och ett är visst:
då spelar vi så att du hör
den enda sång som aldrig dör;
då spelar vi, då spelar vi
en tusenårig melodi
som klingar ömt och klingar kärvt,
ty av en mor har vi den ärvt.
Då spelar vi en frihetssång
om riket som blev vårt en gång
och aldrig, aldrig skall bli ditt,
så länge skummet stänker vitt
och havets bränning gör sitt kast
där ymnigt strandgräs lyser vasst,
som hade det till ändamål
att klyva stormen med sitt stål.
Då spelar vi om vintersnö
som faller över skog och sjö;
om lärkans budskap från en sky,
att våren kommer till vår by;
om sommaren som går i blom
kring arbetsplats och helgedom;
om sädesax vid skördetid,
om gröna kyrkogårdars frid.
Då spelar vi vår bästa låt,
vars text du aldrig kommer åt
— ett hemligt rop, en ohörd klang,
som innerst ur vårt hjärta sprang
och ingen utom vi förstår:
folkvisan om en nordisk vår,
som spirar ur den hemlandsmull
vi gömts i för vår kärleks skull!»



SvaraRaderaDen behövde jag läsa flera gånger, och kommer att behöva läsa den igen. Men visst känns den hoppfull. Trots allt.
love,
Debbie