Time for a little something

  

 

Nobody can teach you how to make the perfect cup of tea. It just happens over time. 

Wearing cashmere helps, of course".

                           Jill Dupleix        

Det här var sannerligen inte lätt — jag har en känsla av att författare är hängivna ”fikare”. I synnerhet de som skriver för barn. En väninna sa en gång om barnen i Enid Blyton böcker: ”de äter och äter, men går aldrig på toaletten”. 

”Fru Berg smålog och klappade henne . — Nu ska jag koka choklad åt er, och så springer Kristen efter färska bullar och se’n är ni nog så snälla och går bort till apotekarfrun med den här klänningen, som jag har sytt färdig i rappet. Det följde alltid en sådan känsla av lugn och trygghet med fru Berg. Stillsam, liten och blek gick hon omkring och pysslade och ordnade med allt, utan fjäsk och brådska. Det blev ett riktigt trevlig litet mellanmål, och Elin drack med stor aptit chokladen och åt bullarna till, hungrig som hon var. Därefter gingo Elin och Kristen utför backen.”

       ur ”Klasskamraterna”

       av Kathrine Lie

Nalle Puh var en hängiven fikare — han höll noga reda på sina honungsburkar, och såg till att hans blodsocker höll sig på en jämn (hög) nivå.

                                    

Eeyore frisked about the forest, waving his tail so happily that Winnie-the-Pooh came over all funny, and had to hurry home for a little snack of something to sustain him. And, wiping his mouth half an hour afterwards, he sang to himself proudly:

Who found the Tail?

  "I," said Pooh,

"At a quarter to two

  (Only it was quarter to eleven really),

I found the Tail!"

Fika, risp, mellanmål — jag har insett att det finns en hel del synonymer till den lilla trevliga måltiden som man kan klämma in i livet praktiskt taget när som helst. 

Eftersom te är det enda jag dricker så betraktar jag dagens tema som ett te-tema.

Det finns gott om böcker om både te och kaffe — ofta tjusiga böcker som nog ofta blir liggandes sedan man bläddrar igenom dem.

 

 

En av böckerna som inte blivit liggandes här är ”A Proper Tea” av Joanna Isles.

Nuförtiden plockar jag fram den för de ljuvliga illustrationerna, mer än för recepten.

Jag 

”The Alpine Path,

The Story of my Carreras”

Lucy Maud Montgomery såg till att de personer hon befolkade sina personer med hade tillgång till fika — och många gånger fick vi vara med i köket när godsakerna kom till.

Du kan välja vilken bok, eller novell av henne, som helst, så nog fikar man — eller bakar. I en av berättelserna kan vi läsa om den gången hon bjöd på en kaka som innehöll liniment. En historia som hämtats från hennes eget liv.

På nätet hittar du massvis med böcker om hur man bjuder på såväl

enkelt fika, som tjusigare varianter med brutna servetter, och hur du går till väga om du vill öppna en tesalong. Något som jag har en känsla av var betydligt enklare när man varken behövde  befara besök av skatte- eller hälsovårdsmyndigheter. Men hur man tillredde sitt te på huvudstadsvis har jag inte lyckats lista ut:

”Samtalet afbröts af prostinnan, som bad ungdomen på mellanmål. Detta bestod i thé, som var anrättadt ”på hufvudstads vis” allt för att hedra eller surprenera Otto.”

    ur ”Granriskojan”

    av Axel Gabriel Ingelius

Däremot kan du få reda på hur din framtid kommer att gestalta sig om du lär dig att spå i tebladen. Det skrev jag om för några år sedan.

Det har varit en stökig vecka, jag har skrivit några ord när jag kommit åt, och är inte ens säker på att jag fått med tre böcker av den uppsjö av fikarelaterade böcker som finns.  

Det är Robert som ger oss våra veckliga temata.

 

veckans fotografier

 de trettioförsta

 Hay harvest at Eragny 

Camille Pissarro

 Det blåser vind från östansjö;

han drifver skur

mot vägg och mur,

han stångar ner min hässjas hö

i stubben, grå och sur.

Fyll lustigt dina lungor, höst,

låt vattnen bäfva vid din röst

och snäckans segel spänn!

     ur ”Fridolins visor”

     av Erik Axel Karlfeldt 

Jag är övertygad om att det finns många goda skäl till att svepa in höet i plast och sedan lämna ”kossornas toarullar” på åkrarna. 

Men lika vackert och somrigt som de gamla hässjorna eller höstackarna är det ju inte.

Efter en viss tvekan hänger jag ut tvätten — kanske för sista gången i år — det är 6° och 70% luftfuktighet, händerna domnar kylan och jag undrar om jag kommer att bli tvungen att eftertorka plaggen i tumlaren.

Ingen tvekan om att hösten lurar bak knuten, och vid första frost kommer jag att bli tvungen att acceptera att sommaren går i ide. Nu gäller det att njuta av de blomster som envist håller sig kvar. På väg in efter att ha hängt tvätten trampar jag nästan ner ett exemplar av stor ormrot — den bara står där, som ett uppkäftigt utropstecken på rymmen. 

Den har övergett sin ursprungliga plats i en, numera vanskött,  rabatt vid huset.

Nästa överraskning är en krasseblomma. Inget märkvärdigt med det kan man tycka, men den gläder mig för det är en inackordering som jag lovat att se efter när dess rättmätiga ägare nu åkt hem till England. Hon sådde fröna tidigt i somras, från en nyinköpt fröpåse, men några blommor har inte synts till förrän nu.

Som fanatisk friskluftsfantast har jag kunnat fortsätta att tillbringa större delen av dagarna ute, men jag har en känsla att det inte blir så många fler tillfällen till uteliv.

Idén att skildra sin vecka med fem foton kommer från Åke.

PåSladden:

Tvätten var lagom stryktorr när jag tog in den på eftermiddagen.

veckans lördagsmening

Books support us in our solitude and keep us from being a burden to ourselves.

Jeremy Collier (1650-1726)

 A true story

Sharon Yamamoto

Kan du avgöra om en text skrivits av en kvinna eller en man? Det och mycket annat som rör kvinnligt och manligt har fått stort utrymme de senaste tjugofem (eller däromkring) åren.

Själv har jag tänkt en hel del på det när jag läser — och ibland blivit förvånad när jag insett vilket kön författaren har.

Viveka Adelswärds bok ”Kvinnospråk och fruntimmersprat, Forskning och fördomar under 100 år”, går i närkamp med ämnet. En bok som sätter igång tankar om manligt & kvinnligt.

I början av sin bok frågar hon sig varför hon forskar i ämnet:

Jag frågar mig om alla dessa böcker i ämnet är så populära därför att de lär oss se något nytt, eller om de är så populära därför att de bekräftar våra fördomar.

Det är Robert som uppmanar oss att berätta vilken mening som gått oss att tänka till på sistone.

The Man who Drove Strindberg Mad

S 

August Strindberg, 1892

Edvard Munch

De excentriska  syskonen Sitwell (Edith, Osbert & Sacheverell) var kända som ” the Literary Trio” i början på 1900-talet.

Eftersom jag tidigare bara nosat på vad de skrivit, beslöt jag mig för att titta lite närmare på Osbert Sitwells ”Open the Door! — A Volume of Stories”. 

Naturligtvis började jag med novellen ”The Man who Drove Strindberg Mad”.  Även om

Osbert framstår som en stor strindbergsbeundrare, är det inte den av bokens noveller som jag tycker bäst om — men det är en stunds intressant läsning.

Nog hade jag velat veta vem mannen som drev Strindberg till vansinne var!

Judiska temata

 säger Robert att vi ska ägna oss åt i dag

Eftersom många böcker av judiska författare, och med judiska motiv, hör till mina favoriter, har jag redan skrivit om dem flera gånger. Så nu har jag kastat mig ut i böckernas värd för att hitta nya passande böcker — och har blivit förvånad över hur mycket det finns att välja bland.

Nu är ju inte den judiska historien något man läser om med ett leende på läpparna, men jag hittade många intressanta och välskrivna böcker som är värda att titta närmare på.

Louis Golding var en brittisk författare av judisk härkomst, som var välkänd och mycket uppskattad på sin tid. 

Det förefaller som om många av hans böcker har ett judiskt tema.

”The Dangerous Places”, tar sin början mitt under en bombraid i Warszawas getto, och handlar om hur två kvinnor kämpar för att ta sig därifrån, i hopp om att kunna komma till England.

— det är bitvis en plågsam läsning — 

Om E. Phillips Oppenheim, och min kluvenhet till hans böcker, har jag skrivit flera gånger. Jag överlåter åt mina bloggvänner att själva bilda sig en uppfattning om honom.

”Last Train Out” är en roman med fiktiva personer, men jag kan tänka mig att den ger en tämligen korrekt bild av hur situationen i Europa var strax innan andra världskriget var ett faktum. 

Även i den här boken handlar det om hur judar ska kunna sätta sig i säkerhet. Jag har inte hunnit läsa ut boken, men vad som slår mig är att den i motsats till andra böcker från den här tiden, är hur judarna tecknas som de alldeles vanliga människor de är — inte ens om de råkar vara välbeställda och välutbildade, kommer förtäckta gliringar om deras ”ras”.

Jag blev så glad när jag upptäckte att Harry Kemelmans böcker om rabbinen och amatördeckaren David Small finns att läsa hos InternetArchive.

Jag vet att de kan vara svåra att få tag på, jag hörde av en bibliotekarie att de gallrat ut de svenska översättningarna. Vill du läsa dem på svenska så får du nog leta på antikvariaten.

veckans foton #30

Hos Åke kan du läsa om det veckliga fotograferandet.



Veckan började med en rivstart — som nu känns oändligt avlägsen.

Vädret minst sagt omväxlande, Klaran ser inte det minsta inbjudande ut.

Så här ute på vischan är det glest mellan skyltar, men fotoobjekt finns det ju överallt. Men jag har blivit oförlåtligt slö med fotograferandet — jag som under större delen av mitt liv aldrig lämnat huset utan kamera (nu talar jag alltså om tiden före mobiltelefonernas intåg) kanske kan ånyo se världen som det fotomotiv den är, om jag deltar i veckans foto.

  Många växter ser rätt tilltufsade så här års,

jag bara önskar att det vore lika klädsamt för oss människor.

Den kameraskygga snigeln vände genast ryggen till när jag försökte få ett porträtt.

Sol! Sol! skönt

lys, lys, ljus,

trög väg på grus,

se gräs grönt,

här mycket lätt

äta sig mätt.

Här inte brått

bortkrypa vill,

här ligga still,

mums, mums, gott.

Hum, hör dån,

jum varifrån

är svårt hot?

Stor svart fot,

bäst krypa in

i hyddan sin.

         Gustaf Fröding