Civilstånd

är veckans tema, och nu blir det svårt att välja eftersom det förefaller som varje författare med självaktning har skrivit minst en bok eller novell där titeln talar om vilket civilstånd huvudpersonen har.

Reader

                         Daniel Cacouault

Everywhere I have sought peace and not found it, except in a corner with a book.

― Thomas à Kempis

Jag börjar ned en av barndomens favoriter, böckerna om Mrs. Piggle-Wiggle och hennes kurer för uppstudsiga, slarviga, smutsiga eller matvägrande barn.

First have a big mortgage, then lots of coffee.

— Betty MacDonald’s advice to aspiring writers

Och hon visste vad hon talade om, som ensamstående tvåbarnsmor utan utbildning, under depressionen, gällde det att ta de jobb hon kunde få, och som ibland blev mycket kortvariga — som när hon tog ett jobb som sekreterare utan att varken kunna skriva maskin eller stenografera.

Som så många andra välkända författare fick hon tbc, och tillbringade nio månader på ett sanatorium, vilket hon skrev om i sin bok ”The Plague and I” — en rolig bok, trots den ledsamma anledningen till sanatorievistelsen. 

Alla hennes böcker var roliga, några av dem i roligaste laget, och hon var en uppskattad författare, som sålde bra.

 

Om Mathilda Roos har jag skrivit tidigare, men hon förtjänar att bli ihågkommen.

Hon var en väletablerad och mycket läst författarinna, vid förra sekelskiftet. 

Från att ha varit en modemedveten societetsflicka, förvandlades hon till en engagerad kvinnosakskvinna — kanske får man tänja en gnutta på begreppet, i alla fall med dagens mått mätt — med radikala åsikter. 

I ”Ett ord till Fröken Ellen Key och till den svenska kvinnan”, (1896), kritiserar Mathilda Ellens teorier om kön. Teorier som Mathilda ansåg ”fäste kvinnan i färdiga mönster och berövade henne hennes frihet som självständig varelse”.

Det är en kort skrift, bara 44 sidor, där hon på ett övertygande sätt argumenterar mot teorierna i Ellen Keys essä ”Missbrukad kvinnokraft” — också den kort med sina 92 sidor.

Hjalmar Bergman skrev fler böcker som passar in på dagens tema — jag väljer den därför att jag inte minns mycket av den, och tycker att det är är ett utmärkt tillfälle att ge minnet en knuff.

Om en misslyckade officer handlar ”Herr von Hancken” som är (möjligtvis var) en omtyckt roman, som man lätt ta’r för en komedi — men som också har tragiska inslag.

Så kommer här en bonusbok från 1829 — en bok som jag inte rekommenderar, men ändå kan jag inte undanhålla er början av den.

Jag är medveten om att inte så många herrar flockas på min matta, men kanske någon av damerna har en herre i sin närhet som behöver goda råd.

En föredömligt kort bok — bara 28 sidor.

Om Manlig Skönhet öfver hufvud

Skall Herrarnes Toilettkonst hafva en säker grund, så måste den nödvändigt utgå från den allmänna kroppsliga skönheten, d. v. s. från de egenskaper hvilka man bland de bildade Européerna i allmänhet antagit såsom sköna, i synnerhet som hela denna konst ej består i någonting annat än i talangen att med moget bedömmande af ett lands klimat, plägseder och bruk, med störtats sedsamhet i en passande drägt fördelaktigt framställa dessa allmänna skönhetsegenskaper, samt kaschera eller reparera kroppens lyten.

Men hvad räknar man nu till mannens kroppsliga skönhet? Denna fråga ska jag i korrthet besvara, enligt allmänt antagna begrepp om Europeisk skönhet.

Till mannens skönhet hör en måttligt lång och smal vext, förenad med en väl proportionerad styrka och symmetri uti alla lemmar: öfverallt böra kraft och mod, styrka och vighet framlysa. Ett fritt öppet, och icke alltför fint ansigte med en bred, hög och behagligt hvälfd panna, ett eldigt öga, en fyllig haka med något dunkel skäggbotten utgöra mannens prydnad.

Toilettkonst för herrarne

I. Om Manlig Skönhet öfver hufvud