måndag 31 mars 2014

Nu har jag hunnit till R

Mathilda Roos
1852-1908
  

Öfver träden i Linnéparken låg majkvällens skymning likt en lätt, blåaktig slöja. Solen hade gått ned, och genom den luftiga vårgrönskan framträngde soldnedgångens dagrar matta och dämpade. Den lifliga rörelse, som under dagen härskade i denna trakt av hufvudstaden, hade upphört, men ännu såg man eleganta ekipager, som rullade utför Sturegatan, och ännu voro Linnéparkens alléer fyllda af promenerande, hvilka hade gått ut för att njuta av våraftonens skönhet.
På en balkong till ett af husen strax söder om Karlavägen stod en elegant klädd flicka, inbegripen i ett samtal med en några år äldre herre.
Så börjar Mathilda Roos bok "Genom skuggor", från 1891. Tydligen hette Humlan Linnéparken på den tiden — rätt logiskt, med tanke på den maffiga statyn av Linné, som finns i parken.
Jag försöker att inte dyka alltför djupt i intressanta böcker, allteftersom jag katalogiserar dem  ibland lyckas jag. Men när jag kom till Mathilda Roos, blev jag tvungen att se efter om vi inte har fler av hennes böcker  någonstans i bakhuvudet fanns några ytterst diffusa minnen av fler Roos-böcker. 
Jo, visst hittade jag fler böcker av hennes hand, och begav mig ut på nätet för att läsa om henne. Upptäcker att hon var en väletablerad och mycket läst författarinna, vid förra sekelskiftet. Det finns en hel del att läsa om henne, och en del av  hennes böcker kan man läsa på nätet. Tydligen var hon lika populär i Finland, som här i Sverige, för Gutenberg har flera av hennes böcker på finska  men inte en endaste på svenska. Däremot har Runeberg hennes sista roman "Maj: en familjeberättelse", prisbelönad i Iduns stora romapristävling 1907.
Jag blir lätt vemodig, när jag tänker på alla dessa engagerade människor, som försvinner ur vårt medvetande så snart efter sin död. För engagerad var hon, från att ha varit en modemedveten societetsflicka, förvandlades hon till en kvinnosakskvinna  kanske får man tänja en gnutta på begreppet, i alla fall med dagens mått mätt  med radikala åsikter. 
Hon led av en "svår nervsjukdom", och jag kan tänka mig att det var den som gjorde att hon så väl kunde skildra unga flickor med nervplågor. I boken "Önskekransen", är huvudpersonen, Marta, en ung kvinna, "krympling" med svåra nervsmärtor.  Hon beskriver hur även en handikappad sjukling, har känslor och drömmer om en framtid med den hon älskar. Och hur hennes vänner tanklöst behandlar henne annorlunda, än de friska och raska i vänkretsen.
Boken "Hvit Ljung", läste jag i tonåren, och minns att jag tyckte den var underlig med ett ledsamt slut. Den handlar om en ung lärarinna som bor ensligt i lärarbostaden, och en natt blir skändad. Det tog ytterligare några kapitel, innan jag insåg att skändad betydde våldtagen, med en graviditet som följd. 
Nu när jag läser om Mathilda får jag veta att den boken faktiskt ledde till att förhållandet för dessa unga lärarinnor förbättrades. Kanske kommer jag att återvända till hennes böcker, när tid gives.
 
Läs mer om, och av, Mathilda!
Dödsruna av Lotten Dahlgren i tidskriften Dagny



2 kommentarer:

  1. Intressant bekantskap! Och på samma tema har jag just bokat biljetter till en föreställning på Strindbergs gamla teater Intimsn. En enaktare av Anne Charlotte Leffler. ”Moster Mallvina”. Ack om Strindberg bara visste!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Ja, Anne Charlotte L är också en intressant bekantskap.
      Förresten så var Strindberg och hans Röda rummet något som inspirerade Mathilda till att börja skriva.
      M

      Radera