fredag 26 april 2013

Ännu en repris

och det av samma anledning, som jag repriserade föregående inlägg. Även detta inlägg genererade en hel del intressanta synpunkter.
Nyligen läste jag en artikel i detta ämne, en psykolog som skrev måttfullt och insiktsfullt om oskicket att breda på med beröm, i alla lägen.

Att ge beröm
Alla behöver vi uppskattning och uppmuntran — men det kan ske på olika sätt. Om en sjuåring tycker att jag har gjort något fint och tycker att jag är duktig, då är det helt OK. Jag kan fråga vad som är fint med det, och vi kan diskutera hur lång tid det ta'r att lära sig olika saker. Men när vuxna lägger sitt beröm på samma nivå, känns det som de inte riktigt vet vad de ska säga, och orden klingar tomma. Nog är det bättre att hålla käft än att komma med floskler — och uppskattning kan man visa på så många fler vis att att bre' på om hur duktig någon är.
Inte 17 förvånas vi över att vår tandläkare kan laga våra tänder — jag tror inte att det är vanligt att någon säger: "å, så duktig du är som kan borra så fint". Men till konstnärer, hantverkare och författare kan man tydligen säga det. Det är ju yrkesfolk som ofta har lika lång utbildning som tandläkaren.
Naturligtvis ska man tala om att man tycker om en tavla eller dikt — men det räcker ju.
Jag har funderat över om det hänger ihop med den allmänna infantiliseringen, som vårt samhälle tycks ha genomgått, det i kombination med en rädsla för tystnaden gör att vi babblar på utan tanke på innehållet i vårt tal.
Har vi förstört en hel generation genom att okritiskt berömma dem när de var barn? Så till den milda grad att de inte kan visa sin uppskattning annat än med tomma ord?
Även i skrift förekommer det, jag ser dagligen exempel på hur man på nätet klappar varandra nedlåtande på huvudet. Inte är det väl så vänskap fungerar? Mina vänner och jag, ger sällan varandra beröm — vi finns där för varandra, vi umgås per brev eller i verkliga livet, vi ger varandra konstruktiv kritik, vi lutar oss mot varandra — men jag kan inte minnas att vi någonsin sagt att någon är duktig. Vi ta'r helt enkelt för givet att vi är duktiga, var och en efter sin förmåga.

9 kommentarer:

  1. "Sedan kan man fråga om det inte blir slagsida mot det negativa ifall man får säga ifrån och gnälla men aldrig ge uttryck för det som är bra. Som alltid får man väl vara lite förnuftig." Det skriver bl.a. min kloka dotter när jag frågade vad hon hade för synpunkter på att ge barn beröm.
    Apropå tandläkaren talar jag ofta om att jag är nöjd och glad över jobbet hon lagt ner på mig. Liksom jag brukar tacka busschauffören för en fin körning när jag åkt med Swebus. (Och han/hon har kört mjukt och bra förstås!)

    Jag förstår inte heller vad författaren menar med "tomma floskler". Om man uppskattar någonting riktigt mycket kommer väl berömmet från hjärtat och är helt uppriktigt menat.
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid,
      Jag tror aldrig att jag uppmanat någon att gnälla - däremot tycker jag att det är en självklarhet att man talar om när man är nöjd med något.
      Margaretha

      Radera
  2. Nu har jag läst inlägget tre gånger, ingenstans hittar jag någon uppmaning till att gnälla, tvärtom uppmanar em oss att uppmuntra och stötta varandra, med konstruktiv kritik och en närvaro som sträcker sig bortom ord.

    Jag tolkar det som att em med tomma floskler menar vad hon uttrycker så här:
    "Men när vuxna lägger sitt beröm på samma nivå, känns det som de inte riktigt vet vad de ska säga, och orden klingar tomma. Nog är det bättre att hålla käft än att komma med floskler — och uppskattning kan man visa på så många fler vis att att bre' på om hur duktig någon är."

    Det är skönt med vänner som aldrig överdriver, deras beröm betyder mycket, precis som deras synpunkter på när vi gjort något dumt. Jag blev sur på em en gång när hon sa att mina nya långbyxor inte var klädsamma, men när min fästman filmat mig bakifrån gav jag bort dem!! Tack!
    Mette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Flette-Mette,
      Hua, jag minns de byxorna - det var på den tiden byxorna satt på höften och man skulle ha ett brett bälte. Ytterst få människor ser bra ut i sådana.
      Margaretha

      Radera
  3. Jag kommer att tänka på råden till chefer inför medarbetarsamtal. Där ska man ju komma med konstruktiv kritik, både bra och dålig återkoppling till den anställde. Det borde ju vara så man ska förhålla sig till sina vänner också, liksom till barnen. Och alla superlativ sparas tills de är nödvändiga, tack. Inget ständigt hackande och inget ständigt höjande till skyarna. Tråkigt svenskt LAGOM är bäst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Jag gillar den svenska tråkigheten - som förresten är betydligt överdriven - det är så skönt att veta att folk menar vad de säger.
      Desutom finns det så många fler sätt att visa sin uppskattning, än med ord.
      Margaretha

      Radera
  4. Mette och Olgakatt:
    Jag tänker fortsätta att säga till mina barnbarn att det är duktiga när jag tycker de är det. Vad nu än alla psykologer hävdar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Musikanta!
      Den här posten handlar rent generellt om vad som händer om man vänjer barn vid att alltid få uppmärksamhet och beröm.
      Jag arbetar mycket med barn och konst och vet att även små barn vill ha konstruktiv kritik. Och de som inte har fått den hjälpen KAN bli ohängda och krävande, när man inte automatiskt säger att deras målning är fin.
      Exceptionellt duktiga barn ska naturligtvis få veta hur duktiga de är, så du kan fortsätta att berömma dina barnbarn.

      Radera
    2. Kolja,
      Det kan vara tröttsamt med ungar som visar upp en två-minuters teckning och säger: "titta fröken så fult jag ritar"!
      Tänk om fler barn hade tillgång till proffs, när det kommer till skapande verksamhet.
      Margaretha

      Radera